Amnesty och dödsstraffet

I år är det 40 år sedan Amnesty organiserade den första stora internationella konferensen mot dödsstraffet som hölls i Stockholm i december 1977. Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

Mot slutet av 1960-talet var det bara åtta länder i Latinamerika och fem i Europa som helt avskaffat dödsstraffet. Fyra år efter att Amnesty bildades lämnade organisationen 1965 in en första skrivelse till FN i vilken man uppmanade länder att upphäva och avskaffa dödsstraffet i fredstid för personer som anklagats som dissidenter. Arbetet mot dödsstraffet fanns då ännu inte i Amnestys åtagande men 1968 antog det sjätte internationella rådsmötet stadgar i vilka medlemmarna “motsätter sig med alla lämpliga medel utdömande och genomförandet av dödsstraff för politiska fångar”. Detta var det första steget mot Amnestys krav på ett totalt avskaffande. År 1974 ändras stadgan till att Amnesty motsätter sig dödsstraff och tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under alla omständigheter, oavsett om personen använt eller förespråkat våld.

Så kom då 1977 och Amnesty hade påbörjat planeringen av den stora internationella konferens mot dödsstraffet som skulle hållas i Stockholm 10/11 december. Inför konferensen hölls flera regionala möten i bland annat Hamburg, New York, Colombo, Ibadan och Port of Spain.

Hösten 1977 bodde jag i Stockholm under tiden jag gjorde en praktiktermin i min pågående utbildning. Sedan flera år tillbaka medlem i Amnesty hjälpte jag då och då till på Amnestys sekretariat med diverse sysslor och under denna höst blev jag involverad i arbetet inför konferensen. Till konferensen hade inbjudits folk från 57 länder, både på regeringsnivå och från civilsamhället. Även FN, Europarådet och och många delar av det svenska civilsamhället var representerade..

Vi hade en ganska begränsad budget och det var inte fråga om fina hotell och fina middagar.

Delegaterna skulle bo på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan och då det var många som skulle bo kunde inte alla få enkelrum. En av mina uppgifter blev att para ihop och placera ut folk i dubbelrum eller flerbäddsrum och jag minns hur vi satt och klurade på en del namn om huruvida det var en man eller en kvinna då det inte alltid framgick klart. Det hade ju kunnat bli lite delikat om vi missade. Om jag minns rätt var det bara i ett fall vi tog fel. Luncher och middagar skulle intas på i restaurangen i Folkets Hus, där konferensen hölls, och på närliggande restauranger, och alla delegater fick kuvert med matkuponger.

Mitt under konferensen fick Thomas Hammarberg, så då var ordförande i Amnestys internationella styrelse, fara iväg till Oslo för att motta Nobels Fredspris som det året tilldelats Amnesty och när han kom tillbaka var det många som ville titta på den fina medaljen.

Både före, under och efter konferensen gjordes ett oerhört stort arbete på frivillig basis, många tolkar ställde upp gratis, engagerade Amnestymedlemmar hjälpte till med maskinskrivning av rapporter, stencilering (inga kopiatorer på den tiden!) plockning av papper och och häftning, samt en mängd andra uppgifter för att det hela skulle fungera.

Efter två dagars intensivt arbete i arbetsgrupper och plenum där frågor som alternativ till dödsstraffet, diskriminering,  allmänna opinionen och dödsstraffet i internationell rätt diskuterats antogs Stockholmsdeklarationen  med kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

Vi har nått långt sedan 1977 med idag 105 länder som totalt avskaffat dödsstraffet men Amnestys arbete på den här fronten är inte över förrän dödsstraffet slutgiltigt hamnat på historiens skräphög.

Här kan du agera på en aktuell aktion – Saudiarabien

9 oktober, 2017