Amnesty i fält – Honduras

av Andrea Bodekull, Amnesty International


I början av november 2017 reste en Amnestydelegation med delegater från internationella regionkontoret i Mexiko och sektionerna i Kanada, Spanien, Sverige och USA till Honduras och Guatemala för att träffa människorättsförsvarare, organisationer och myndighetsrepresentanter. Situationen för dem som arbetar för att försvara sina mark- och vattenrättigheter mot den globala utvinningsindustrin är mycket allvarlig. Hot, trakasserier och smutskastning tillhör vardagen, många är de som mördats för sin kamp och straffrihet råder då det är sällan som någon ytterst ansvarig ställs till svars.


Tidigt på morgonen ger vi oss iväg från huvudstaden Tegucigalpa på en hissnande bilfärd på den slingrande och minst sagt skumpiga vägen till La Esperanza. Vi ska besöka COPINH,
El Consejo Cívico de Organizaciones Populares e Indígenas de Honduras (Rådet för folkliga och urfolksorganisationer). Organisationen arbetar med försvar av miljön och lenca-folkets rättigheter. Lenca är ett av Honduras urfolk. I början av mars 2016 mördades en av COPINH:s ledare, Berta Cáceres. Hon hade varit aktiv i kampen mot ett kraftverksprojekt som hotade att torka ut Gualcarquefloden, en flod som är viktig för lencas överlevnad.

Väl framme i La Esperanza möts vi av Berta Cáceres kollegor och vänner och inte minst av hennes dotter, Bertha Isabel Zúñiga Cáceres, som tagit upp kampen efter moderns död. Inne på kontoret är väggarna fyllda av bilder på den mördade Berta, några med med orden Justicia para Berta – Rättvisa för Berta, andra med Dónde están los autores intelectuales – Var är de verkliga förövarna? Ännu har ingen dömts för mordet.

Honduras är ett av världens farligaste länder för människorättsaktivister och vittnesmålen från COPINH-medlemmarna ger oss en aning om en verklighet som ligger långt från våra trygga liv. Det handlar om ständiga hot och trakasserier, övervakning, smutskastning och fysiska attacker. Bertha Isabel berättar om hur den bil hon och två kolleger för en tid sedan färdades i först angreps av tre män i ett annat fordon. Männen var beväpnade med machetes men de lyckades dessbättre inte stoppa bilen. Bara några minuter senare försökte en annan bil preja dem av vägen ner i en djup ravin men COPINH:s chaufför lyckades köra in på en avtagsväg så de klarade livhanken den gången.

Trots att de riskerar sina liv är COPINH:s ledare beredda att fortsätta höja sina röster för urfolkens rätt att bestämma över vad som ska hända på deras territorier, och kämpa för att de ansvariga för mordet på Berta Cáceres ställs till svars.

Vi avslutar mötet med att de kanadensiska kollegerna lämnar över handgjorda solidaritetshälsningar, bland annat i form av vågor, från aktivister. Det är tydligt att Bertha Isabel och de andra blir märkbart rörda över att det finns människor i andra länder, långt från Honduras, som tänker på dem och bryr sig.


Det är så bra att ni är här för ni har gett oss mycket stöd. Vi behöver er i den fortsatta kampen för att min mors mördare ska ställas till svars tillsammans med dem som beordrade det. Så länge det inte sker går ingen av oss säker.” Bertha Isabel Zúñiga Cáceres

Dagen efter åker vi vidare till Marcala, en region känd för kaffeodling. Där ska vi träffa ytterligare en organisation som Amnesty arbetar med – MILPAH (Movimiento Indígena Lenca Independiente de La Paz (Oberoende rörelsen för lenca-folket i La Paz).

Även MILPAH har protesterat mot vattenkraft- och dammprojekt som hotar deras territorium. De anser att de inte har rådfrågats på ett korrekt sätt om projektet, vilket är deras rätt som urfolk. Och liksom COPINH har de utsatts för hot, smutskastning och andra trakasserier. Militären har gjort intrång på deras marker, ledare har gripits godtyckligt och kvinnor och barn har angripits.

Martín Gómez, en av MILPAH:s ledare sa: ”Det känns som om vi bor i en krigszon. De anklagar oss för att vara gerilla och fiender till staten. Det leder till att vi hotas och angrips. Men tack vare Amnesty och andra internationella organisationer lever vi. Utan ert stöd tror jag vi hade varit döda.”

Margarita Piñeda beskriver de särskilda svårigheter kvinnor möter: ”Systemet är patriarkalt, många kvinnor är rädda för att våldtas, mördas och att familjen och inte minst barnen hotas. Det är ju oftast vi kvinnor som tar hand om familjen. Vi påverkas särskilt av vattenfrågan då det för det mesta är vi som måste hämta. Situationen för oss urfolkskvinnor är annorlunda än för stadskvinnorna.Vi är mer utsatta”.

Efter utflykten på landsbygden återvänder vi till Tegucigalpa för möten med andra människorättsorganisationer som alla bekräftar det vi hört tidigare och fyller på bilden av en mörk situationen i landet. Vid våra senare möten med inrikes- och utrikesministeriet är det budskapet från alla dessa aktivister vi bär med oss och det akuta behovet av att människorättsaktivisterna legitima arbete erkänns och att de ges skydd.

 

25 januari, 2018