Uttryck

Minst 13 personer har enligt uppgift dödats och många har skadats efter våldsamma tillslag mot protester efter det ifrågasatta valet i Honduras den 26 november. Dussintals har gripits och fängslats.

Amnesty uppmanar myndigheterna att inte använda oproportionerligt våld och respektera rätten till yttrande- och mötesfrihet.

Den 26 november hölls presidentval i Honduras. Tidigt på morgonen den 27 november offentliggjorde Högsta valdomstolen (Tribunal Supremo Electoral, TSE) ett första preliminärt resultat som visade på att oppositionskandidaten Salvador Nasralla ledde med fem procent över sittande presidenten Juan Orlando Hernández. Två dagar senare, utan att någon officiell rapport om valresultatet publicerats, förklarade TSE Juan Orlando Hernández som vinnare.

Tillkännagivande var en radikal förändring jämfört med den första trenden och gav upphov till massiva protester och barrikader av vägar runt om i landet mot bristen på insyn i rösträkningen. Protesterna slogs våldsamt ner av de honduranska säkerhetsstyrkorna. Enligt uppgift till Amnesty International användes tårgas, vattenkanoner och skarpladdade vapen.  Hittills har minst 13 personer rapporterats dödade, däribland ett barn. Många andra har skadats och dussintals har gripits och fängslats.

Den 1 december förklarade myndigheterna undantagstillstånd för en period på 10 dagar. Rätten till fri rörlighet på natten begränsas och kan innebära att väpnade styrkor deltar i att stödja den nationella polisstyrkan för att upprätthålla säkerhet och ordning. Det finns nu en allvarlig oro för respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Aktionsperiod 7/12 – 8/1

Ministro de Seguridad
Julián Pacheco Tinoco
El Ocotal, Comayaguela M.D.C.
Antiguo Local de Academia de Policía (ANAPO)
Tegucigalpa, Honduras

Suecia diciembre 2017

Señor Ministro:

Permítame expresar mi profunda preocupación ante la represión violenta por parte de las fuerzas de seguridad después las elecciones en noviembre pasado.

Exhorto a las autoridades que se abstengan de utilizar las fuerza desproporcionadamente y que se respete plenamente el derecho a la libertad de expresión y reunión pacífica.

Le solicito que todas las personas detenidas solamente por ejercer su derecho a la manifestación pacífica sean liberadas de inmediato y que aquellas imputadas de algún delito se les garantice el derecho al debido proceso, el derecho de defensa, atención médica, y puedan acceder a familiares y abogados de su elección. En el caso de niñas y niños detenidos, se debe garantizar el interés superior del niño en todo momento.

Además le exijo que autoridades civiles abre una investigación exhaustiva, imparcial e independiente sobre todos los casos de muertes violentas ocurridas en el contexto de la represión de las manifestaciones. Los resultados de la investigación deben ser publicados y los presuntos responsables tienen que ser llevados ante tribunales civiles ordinarios.

Atentamente,

Låt mig uttrycka min djupa oro över säkerhetsstyrkornas våldsamma förtryck efter valet i november.

Jag uppmanar myndigheterna att avstå från att använda oproportionerligt våld och att rätten till fredlig yttrande- och mötesfrihet respekteras.

Jag vädjar till er att alla personer som kvarhålls enbart för att utövat sin rätt till en fredlig demonstration släpps omedelbart och att de som anklagas för något brott är garanterade rätten till korrekt process, rätten till försvar, läkarvård och tillgång till familjemedlemmar och advokater efter eget val. När det gäller gripna flickor och pojkar måste barnets bästa alltid garanteras.

Jag kräver också att civila myndigheter öppnar en grundlig, opartisk och oberoende utredning om de dödsfall som inträffade i samband med tillslagen mot demonstrationer. Resultaten av utredningen måste offentliggöras och de påstådda förövarna måste ställas inför civila domstolar.

Skriv under här

Honduras - våldsamt förtryck efter valet

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

7 december, 2017

En 24-årig kvinna, Lee Su-jung, och hennes son, 4 år, tvingades tillsammans med åtta andra personer tillbaka till Nordkorea den 17 november efter nästan två veckors internering i Kina och riskerar att skickas till arbetsläger och utsättas för tortyr eller annan misshandel och eventuellt avrättning.

Amnesty uppmanar de nordkoreanska myndigheterna att försäkra sig om att de återsända inte utsätts för tortyr eller annan misshandel och att de friges såvida de inte åtalas för något internationellt erkänt brott.

Lee Su-jung och hennes son kom till Kina den 17 oktober efter att ha rest från sin hemstad Hoeryeong nära kinesiska gränsen i nordöstra Nordkorea. Ytterligare åtta nordkoreaner, varav sju var flickor och kvinnor anslöt sig till dem och tillsammans reste de till Shenyang.

Lee Su-jung hade under tiden i Kina kontakt via mobiltelefon med sin man som bor i Sydkorea sedan 2015. På kvällen den 4 november avbröts deras samtal och mannen uppfattade vad han tror var gripandet av Lee Su-jung och sonen. Genom kontakter har han senare fått veta att hustrun och sonen fördes till ett häkte i Shenyang.

Efter tvångsavvisningen den 17 november har en vän till familjen berättat att Lee Su-jong och sonen, tillsammans med de  åtta andra, för närvarande befinner sig i ett i ett interneringscenter i Sinuiju som drivs av ministeriet för statssäkerhet i Nordkorea. Enligt uppgift är Lee Su-jungs hälsa vacklande och även sonen har problem med astma. De nordkoreanska myndigheterna har varit i kontakt med Lee Su-Jungs familj och hävdar att hon har begått förräderi genom att lämna sitt land.

Bakgrund
Förräderi anses vara ett brott mot staten i Nordkorea och faller under myndigheten för statssäkerhet, som också driver det lägersystemet för politiska fångar. Det är mycket möjligt  att Lee Su-jung, hennes son och de andra kommer att skickas till ett av dessa läger utan en korrekt rättegång. De kan också komma att utsättas för tvångsarbete, tortyr eller annan misshandel. Eftersom dödsstraffet tillämpas för den som anklagas för förräderi finns en risk för att Lee Su-jung kan avrättas.

Den kinesiska regeringen anser att nordkoreaner som korsar gränsen utan tillstånd inte är asylsökande, utan irreguljära ekonomiska migranter. Om de grips tvingas de med våld återvända till Nordkorea. Enligt flera olika källor, bland dem Human Rights Watch, har Kina gripit minst 51 flyktingar sedan juli 2017 och av dem har minst 47 tvingats tillbaka.

Omkring 120 000 personer kvarhålls i de fyra kända lägren för politiska fångar där de utsätts för tvångsarbete, tortyr, avsiktlig svält och annan misshandel. Den nordkoreanska regeringen förnekar existensen lägren, trots vittnesmål från dem som överlevt och lyckats fly och satellitbilder som visar att lägren är igång.

Aktionsperiod 6/12 – 2/1

Minister of State Security
Kim Won-hung
Ministry of State Security
Pyongyang
Democratic People’s Republic of Korea

Sweden December 2017

Dear Minister Kim Won-hung,

Allow me to express my concern about the detention of Lee Su-jung, her 4-year old son and eight other North Koreans who were forcibly returned from China on November 17.

I call on the authorities to immediately provide official notification regarding the whereabouts of Lee Su-jung, her son and the other eight North Koreans, and I urge the authorities to ensure that Lee Su-jung and the rest of the group are protected from torture and other ill-treatment, and have regular access to appropriate medical care during detention.

I ask you to ensure the release of Lee Su-jung and the rest of the group, unless they are charged with an internationally recognizable criminal offense and promptly tried in proceedings which meet international fair trial standards, without recourse to the death penalty.

Regards,

Skriv under här

Nordkorea - mor och son riskerar fängelseläger

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

6 december, 2017

Den senaste tiden har sexuellt våld och trakasserier mot kvinnor uppmärksammats stort genom #metoo. Kvinnor i alla åldrar har tröttnat på att hålla tyst om de övergrepp och kränkningar de utsätts för på jobbet, i vardagslivet och i nöjeslivet. Det tycks inte finnas några fredade zoner – inte ens hemma, ensam framför datorn.

Av: Katarina Bergehed, Amnesty i Sveriges expert på kvinnorättsfrågor

 

Den senaste tiden har sexuellt våld och trakasserier mot kvinnor uppmärksammats stort genom #metoo. Kvinnor i alla åldrar har tröttnat på att hålla tyst om de övergrepp och kränkningar de utsätts för på jobbet, i vardagslivet och i nöjeslivet. Det tycks inte finnas några fredade zoner – inte ens hemma, ensam framför datorn.

En ny undersökning från Amnesty om nätbaserade kränkningar och trakasserier mot kvinnor visar att nära en fjärdedel av de tillfrågade kvinnorna hade erfarenhet av att minst en gång ha varit utsatta för sådana trakasserier eller kränkningar, från 16 procent av kvinnorna i Italien till 33 procent  i USA. Undersökningen omfattar kvinnor mellan 18-55 år i åtta länder: Danmark, Italien, Nya Zeeland, Polen, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA. Undersökningen gjordes av Ipsos MORI.

Att internet är en otrygg plats för många är ingen nyhet. Inte heller att kvinnohat, sexism och hot frodas i sociala medier som Facebook och Twitter, och andra webbforum. Amnestys undersökning fokuserar dock på vilka konsekvenser hotfullt och kränkande språk, bilder, hot om fysiskt och/eller sexuellt våld får för de som utsätts. Resultatet ger en fingervisning om hur allvarligt och skadligt näthatet mot kvinnor faktiskt är.

 

Kvinnor i Sverige

Trots årtionden av jämställdhetsarbete kan samma mönster skönjas i Sverige som i övriga undersökta länder. Av 500 tillfrågade kvinnor i Sverige uppgav 147, motsvarande 29 procent, att de någon gång utsatts för kränkningar och trakasserier på internet. 19 procent av de tillfrågade uppgav att de hade utsatts vid mer än ett tillfälle. 99 kvinnor svarade i mer detalj på var, hur och vilka konsekvenser det fått för dem personligen.

Erfarenheten av kränkningar och trakasserier var betydligt mer utbredd i den yngsta gruppen i undersökningen än i den äldsta.

Nätet skiljer sig inte från samhället i stort när det handlar om diskriminering av och våld mot flickor och kvinnor. Det tar sig ofta uttryck i sexistiska eller kvinnofientliga kommentarer och hot om fysiskt eller sexuellt våld. De kränkningar och trakasserier som kvinnor utsätts för är alltså ofta kopplat till deras kön, men även andra aspekter av deras identitet, såsom etnicitet eller sexuell läggning. Här skiljer sig inte Sverige från andra länder.

Om vi tittar närmare på vad som döljer sig bakom kvinnornas erfarenheter av  “kränkningar och trakasserier” i Sverige ser vi att:

  • 70 procent uppgav att de utsatts för allmänt kränkande språkbruk eller kommentarer riktade mot sin person
  • Drygt 48 procent uppgav att de utsatts för sexistiska eller kvinnofientliga kommentarer riktade mot sin person
  • Över 27 procent uppgav att de fått direkta eller indirekta hot om fysiskt eller sexuellt våld riktat mot sin person
  • 19 procent hade utsatts för rasistiskt språkbruk eller rasistiska kommentarer riktade mot sin person
  • Närmare 9 procent hade utsatts för homofobiskt eller transfobiskt språkbruk eller kommentarer riktade mot sin person
  • Drygt 8 procent hade fått intima bilder av sig utlagda på nätet utan att ha gett sitt medgivande
  • Drygt 7 procent hade fått sina personuppgifter publicerade på nätet i syfte att åsamka rädsla eller stress.

I nästan två tredjedelar av fallen uppgav kvinnorna att de inte kände den eller de personer som låg bakom kränkningarna och trakasserierna (knappt 65 %). I drygt 27 procent var det fråga om en person som kvinnan kände personligen. I drygt 14 procent av fallen handlade det om en nuvarande eller tidigare partner.

 

Konsekvenser för den som utsätts

Effekterna av att utsättas för kränkande kommentarer, hot om sexuellt våld, rasism eller få dina privata bilder eller uppgifter spridda försvinner inte i samma stund som du loggar ut.

Amnestys undersökning pekar tvärtom på förödande konsekvenser för dem som utsätts.

Många av de tillfrågade kvinnorna i den svenska studien uppgav att de fått allvarliga psykologiska besvär, som en direkt följd av de kränkningar och trakasserier de utsatts för på sociala media.

  • 39 procent uppgav att de fruktat för sin fysiska säkerhet
  • 18 procent uppgav att de känt oro för sin familjs säkerhet
  • Två tredjedelar av de kvinnor som utsatts uppgav att de hade en känsla av maktlöshet vad gäller sin förmåga att bemöta kränkningarna och trakasserierna
  • 67 procent angav att de fått sömnproblem
  • Drygt 60 procent upplevde sämre självkänsla eller brist på självförtroende
  • 58 procent hade upplevt panikattacker, ångest eller stress
  • Över hälften hade upplevt en känsla av isolering eller ett behov att dra sig undan
  • Över hälften uppgav att de hade svårare att fokusera på vardagsuppgifter
  • Över hälften uppgav att de bävat inför tanken på att använda internet eller sociala medier
  • Över hälften upplevde en känsla av oro när de får e-post eller notiser från sociala medier
  • 48 procent upplevde humörsvängningar
  • 46 procent upplevde att de hade svårt att koncentrera sig längre stunder
  • 38 procent upplevde att de inte kunnat slutföra det de vanligtvis skulle ha gjort en vanlig dag
  • 31 procent uppgav att de upplevt sig mindre förmögna att fatta vardagliga beslut

 

Konsekvenser i samhället

Nätbaserade kränkningar, hot och trakasserier – det som ofta brukar benämnas som näthat – får allvarliga konsekvenser. Inte bara för individen utan för samhället i stort.

Internet och sociala medier har revolutionerat vår möjlighet att uttrycka oss och kommunicera med andra samt ta del av och sprida information. Det gäller inte minst i Sverige, vars invånare ofta beskrivs som “världens mest uppkopplade folk”. Sociala medier är en viktig arena där individer kan utöva sin yttrandefrihet, men näthat utgör ett direkt hot mot detta och riskerar att tysta människors röster. Kränkningar, hot och trakasserier kan leda till självcensur eller att individer helt avstår från att uttrycka sina åsikter på sociala medier – eller helt slutar att använda dem.  

I Amnestys undersökning uppgav 23 procent av de kvinnor som utsatts för kränkningar och trakasserier på nätet i Sverige, att de slutat posta sådant som uttrycker deras åsikter i vissa frågor. Vidare svarade 32 procent att de använder sociala medier lite eller mycket mindre än tidigare. 7 procent har helt slutat använda de sociala medier där kränkningarna skett.

 

Yttrandefrihet omfattar inte hat eller våld

Alla typer av nätbaserat våld och näthat måste bekämpas. Amnesty understryker vikten av att regeringar världen över, inklusive i Sverige, ser till att lagar, policies, praxis och utbildning är på plats och fungerar för att förebygga och få ett slut på trakasserier och våld mot kvinnor online. Samtidigt får inte näthat användas som en ursäkt för att minska yttrandefriheten.

Från Amnestys sida konstaterar vi att yttrandefriheten även skyddar uttryck som kan upplevas som anstötliga, sårande eller störande. Men yttrandefriheten kan aldrig användas för att förespråka hat och våld.

Många av Sveriges lagar som ska skydda individen från integritetskränkningar från andra, tillkom långt före internet och måste uppdateras. Regeringen lade nyligen fram en proposition om att stärka det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten. I den föreslås bland annat att ett nytt brott införs: olaga integritetsintrång, som gör det straffbart att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida integritetskänsliga bilder och uppgifter. Dessutom föreslås att bestämmelserna om olaga hot, ofredande och förolämpning uppdateras och förtydligas för att bättre kunna täcka in sådana brott som begås på internet. Detta blir ett viktigt steg för utvecklingen av trygghet på nätet.

Men inte bara regeringar måste agera. Även företagen som tillhandahåller sociala medieplattformar har ett stort ansvar. De måste intensifiera arbetet för att alla  – inte minst flickor och kvinnor – fritt kan använda deras plattformar utan rädsla och fruktan.

 



* Undersökningen genomfördes av Ipsos MORI, som använde sig av en nätbaserad enkät. 500 kvinnor mellan 18-55 år i varje land ingår i undersökningen och och urvalet  avseende kvinnornas ålder, region och yrkesverksamhet  återspeglar den proportionella andelen i befolkningen i respektive land. Urvalet är nationellt representativt för respektive land. Felmarginalen för varje land varierar mellan 3-4 %.

20 november, 2017

Amnestys ordförande i Turkiet, Taner Kiliç, gjorde bara sitt jobb och avslöjade människorättskränkningar i landet. Men den 9 juni greps han och kastades i fängelse. Han anklagades absurt nog för att vara medlem i en “väpnad terroristorganisation”.

En månad senare greps 10 andra människorättsförsvarare, däribland Amnestys generalsekreterare i Turkiet, Idil Eser,och den svenske medborgaren och IT-konsulten Ali Gharavi. Det skedde under en workshop kring digital säkerhet och mänskliga rättigheter.  

Samtliga är människorättsförsvarare som inte gjort något fel. Ändå åtalas de nu för terrorismrelaterade brott. På så vis försöker de turkiska myndigheter hindra deras arbete för mänskliga rättigheter i Turkiet.

I oktober hölls den första rättegången, då de 10 frigavs i väntan på nästa rättegång. Beslutet kom efter omfattande protester från omvärlden. Men Taner sitter fortfarande fängslad och de 10 andra människorättsförsvararna riskerar fortfarande att dömas.

Den 22 november återupptogs rättegången mot Taner. Alla bevis visar att han är oskyldig, men det ignorerades av domstolen som skickade tillbaka honom till den överbefolkade fängelsecell där han tillbringat de senaste fem månaderna. Rättegången återupptas den 31 januari 2018.

Taner och övriga 10 har vigt sina liv åt att skydda andra människors rättigheter i Turkiet och i världen, med fredliga medel. Om de döms nu så tystnar deras röster i en tid då regeringen slår hårt mot fri- och rättigheter i landet.

Det måste vi förhindra! Vi tänker inte sluta förrän samtliga är fria! Hjälp oss att kräva att Taner friges och att åtalet dessa människorättsförsvarare läggs ner. Låt Turkiet veta att världen inte stillasittande ser på när människorättsförsvarare tystas!

Aktionsperiod 16/11 – 15/1

Vi riktar oss till Turkiets justitieminister:
Minister of Justice Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanlığı
06659 Ankara
Turkey

Petitionstext:
Dear Minister,

I feel compelled to write to tell you to call on you to drop the charges against eleven
human rights defenders in Turkey, including Amnesty International’s İdil Eser and Taner
Kılıç. While eight of them who had been imprisoned for almost four months have been
released, Taner remains in prison and they all still face shocking and baseless charges of
“membership of an armed terrorist organisation.”

These 11 people have dedicated their lives to peacefully protecting human rights in
Turkey and elsewhere, a vital role in any free and fair society. Yet because of the absurd
and patently unfounded allegations, they now face up to 15 years in prison.

Observers like me all around the world can see that this accusation is ridiculous and
simply not true, which is why I am joining hundreds of thousands of people in standing
with human rights defenders in Turkey.

Defending human rights is not a crime. Please do the right thing, free Taner and drop the
charges against all 11 of them now.

Regards,

TURKIET - FRIGE MÄNNISKORÄTTSFÖRSVARARNA!

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

16 november, 2017

I år publicerade Amnesty en banbrytande rapport som belyser intersexpersoners situation från ett människorättsperspektiv. Idag, 26/10, på Intersex Awareness Day passar vi på att ge alla våra läsare grundläggande kunskaper om begrepp, historik, Amnestys rapport, människorättsperspektivet på intersexfrågan och situationen i Sverige. Boka också in vårt seminarium om intersexrättigheter den 8 november kl 18.30 på ABF-huset!

Text: Queer Amnesty Sweden

 

I:et i HBTQI

Vad handlar egentligen I:et i HBTQI om? Termen intersex syftar på individer som har medfödda egenskaper som biologiskt inte passar in i den typiska binära könsuppdelningen, indelningen i man och kvinna, pojke och flicka. Det kan till exempel handla om kromosomuppsättning, genitalier eller hormonnivåer. Intersex är ett paraplybegrepp för en rad olika typer av variationer. I vissa fall upptäcks intersexvariationen vid födseln, i andra fall under puberteten eller långt senare i livet.Trots att intersexpersoners rättigheter ofta anses relaterade till HBTQ-rättigheter har intersex inget med könsidentitet eller sexuell läggning att göra. En intersexperson kan vara trans, cis, queer, homo-, bi- eller heterosexuell. Den svenska sjukvården använder sig av begreppet DSD, Disorder of Sex Development istället för intersex. Den vanligaste uppfattningen hos den internationella intersexrörelsen är att “disorder” är stigmatiserande men det finns också de som diagnostiserats som DSD som ogillar begreppet intersex för att de inte ser sitt biologiska tillstånd som en identitet jämförbar med HBTQ.

Hur kan kunskapen vara så låg om intersexpersoner när de fötts i alla delar av världen och i alla tider?

Historiken

John Money (1921-2006) är en forskare som haft stor påverkan på hur intersexpersoner behandlats och fortfarande behandlas av sjukvården. Money var övertygad om att kön enbart var en social konstruktion. Hans mest kända, och kanske även grymmaste, experiment är pojken David Reimer som under en misslyckad omskärelse förlorade stora delar av sin penis. John Money övertygade hans föräldrar om att kön kan konstrueras genom kirurgi och fostran. Under Moneys ledning opererades Davids underliv för att likna en flickas och han döptes om och fostrades som en flicka. Men trots att omgivningen gjorde allt för att övertyga David om att han var en flicka och teg om hans medicinska historia så identifierade han sig aldrig med den påtvingade könsidentiteten. Ändå saluförde Money studien som ett lyckat experiment och hävdade att det gick att med kirurgi och uppfostran skapa lyckliga, binära personer av intersexbarn bara deras medicinska historik hemlighölls. Denna hållning har varit vägledande för vården av intersexbarn i västvärlden.

 

Vad gör Amnesty?

Amnesty International gav i maj 2017 ut en omfattande rapport i ämnet i år, First, Do No Harm. Den handlar om de människorättskränkningar som personer med intersexvariation utsätts för som barn och som vuxna i Tyskland och Danmark. Rapporten belyser särskilt en rad människorättskränkningar som sker i samband med icke-akut, “normaliserande” kirurgi på mycket små barn. Den grundar sig framförallt på omfattande intervjuer med intersexpersoner men även föräldrar, vårdpersonal och intersexorganisationer har bidragit.

 

Bild på aktivist från Queer Amnesty Stockholm som bär Intersexflagga på Pride Stockholm 2017

Queer Amnesty Stockholm på Pride Stockholm 2017. © Amnesty International

 

Amnesty är tydligt med att det finns underlivskirurgi som är akut då vissa intersexvariationer till exempel ger kraftiga ökade risker för infektioner. En stor del av de operationer som genomförs i Tyskland och Danmark är dock inte akuta eller ens medicinskt motiverade. Det är till exempel vanligt med operationer i syfte att dölja en stor klitoris eller flytta urinröret till toppen av penis hos barn som föds med urinöppningen på penisens skaft. Dess ingrepp kan ge ärrbildning och nervskador. Utöver kirurgi förekommer hormonbehandlingar, ofta för att barnet ska genomgå puberteten för det kön som det blivit tilldelat. I flera fall har Amnesty kunnat dokumentera att hormonbehandling i enlighet med den egna könsidentiteten nekats.

Det finns inte tillräckligt med forskning för att styrka att de här behandlingarna bidrar till ett bättre välmående för barnen som genomgår dem. Det finns inget lagverk varken i Danmark eller Tyskland som i tillräcklig utsträckning reglerar vilka operationer som är tillräckliga och sjukhusen följer därför riktlinjer som de beslutat om själva eller nationellt. Dessa är inte bindande och uppenbarligen inte tillräckliga för att skydda barnen från människorättskränkningar.

De flesta intersexpersoner Amnesty talat med uttrycker att de lidit både fysisk och psykisk skada både på kort och lång sikt av kirurgi som de inte samtyckt till. Detta har många gånger förvärrats av att de inte haft tillgång till information om vilka behandlingar de gått igenom som barn. Många föräldrar menar att de fått för lite information för att kunna fatta väl underbyggda beslut om sina barns hälsa och både intersexpersoner och deras föräldrar uttrycker en stor brist på psykosocialt stöd.

 

Vad säger folkrätten?

Trots att FN:s kvinnokonvention (CEDAW) i artikel 5 uppmanar stater att avstå från praktiker som grundar sig på stereotypa uppfattningar om könsroller handlar många av de riskfyllda operationerna om att skapa en kropp som passar in i mallen man eller kvinna och är anpassad för ett heteronormativt penis-i-vagina-sexliv. Det är anmärkningsvärt att länder som ratificerat såväl CEDAW som barnkonventionen kan låta så uppenbara kränkningar av barnets rätt till hälsa och integritet fortgå.

Amnesty rekommenderar att Tyskland och Danmark inför och implementerar rättighetsbaserade regler för personer med variation av könsmarkörer som garanterar deras kroppsliga integritet, autonomi och rätt till självbestämmande, samt att barn inte utsätts för icke-akut kirurgi med oåterkalleliga och potentiellt skadliga effekter. Ovan nämnda operationer bör skjutas upp tills barnet har möjlighet att vara med i beslutsprocessen. Dessutom bör socialt stöd till barn och vuxna med variation av könsmarkörer ökas. Medicinsk personal bör få utbildning i variation av kön och genus med fokus på variation i könsmarkörer, utan att reproducera stereotypa könsroller. Könsmarkörer bör explicit inkluderas i antidiskrimineringslagstiftningen och kompensation erbjudas dem som genomgått onödig och oåterkallelig kirurgi, utan informerat samtycke.

I år gav även Human Rights Watch ut en rapport om intersexpersoners rättigheter, “I Want To Be Like Nature Made Me”: Medically Unnecessary Surgeries on Intersex Children in the US (2017). Human Rights Watch har valt att kartlägga situationen i USA där det råder mindre enighet i läkarvärlden än i Europa om vilken behandling som bör ges intersexpersoner. Precis som Amnesty pekar Human Rights Watch på bristen på evidens för att operationerna skulle gynna barnens hälsa och dokumenterar många negativa psykiska och fysiska effekter. De beskriver bland annat att avlägsnande av könskörtlar kan leda till oönskad infertilitet.

Human Rights Watch betonar att många intersexpersoner är missförstådda och att den allmänna kunskapen om biologiskt kön är låg. Kön utgörs av en rad olika karaktärsdrag som kan variera från individ till individ, bästa sättet att beskriva det är som ett spektrum. Rapporten framhåller också att majoriteten av intersexpersoner ända fram till 60-talet till stor del levt välanpassade liv, utan någon form av behandling alls. På senare år har också operationerna ifrågasatts allt mer och det finns nu många läkare som avråder från dem efter att de lyssnat på vuxna intersexpersoner som berättat om den skada de kirurgiska ingreppen orsakat. Ändå fortsätter andra läkare att utföra ingreppen och de medicinska institutionerna har misslyckats med att själva reglera detta.

Tidiga kirurgiska ingrepp motiveras ibland med att det är bättre att genomföra dem när barnen är så små att de ändå inte kommer att minnas dem. Detta är en föråldrad syn på spädbarn. Det råder nu stor konsensus inom psykologisk forskning att de första levnadsåren är av stor betydelse för barns utveckling. Det finns inte tillräcklig forskning om konsekvenserna av de kirurgiska ingreppen och levnadsvillkoren för både vuxna och barn födda med intersexvariation men det finns anledning att vara försiktig med smärtsamma och potentiellt traumatiska operationer på små barn.

 

Situationen i Sverige

Situationen i Sverige beskrivs i Socialstyrelsens rapport Vård och behandling av personer med intersexuella tillstånd (2017). Rapporten konstaterar att det i de internationella dokument som används som vägledning för vården finns otillräcklig forskning för att ge tydliga besked om vilken vård som är bäst för intersexbarn. I Sverige finns tre team som utreder och vårdar intersexbarn och de arbetar delvis olika. Det finns även variation mellan enskilda kirurger. En del lägger stor vikt vid att stötta föräldrarna till att vänta med eventuell kirurgi tills barnet självt kan vara delaktigt i besluten medan andra genomför operationer tidigare. Beslut om genital kirurgi tas individuellt från fall till fall och kan bland annat motiveras av om läkaren bedömer att det skulle ge föräldrarna större förmåga att stötta sitt barn under uppväxten. Socialstyrelsens rapport konstaterar att det trots konsensus inom den svenska läkarkåren om att intersexbarn ska informeras om sin medicinska historik finns det idag ingen garanti för att så sker. Rapporten rekommenderar ett fortsatt arbete med att undersöka vad som krävs för att genital kirurgi ska praktiseras restriktivt över hela landet.

Queer Amnesty Stockholm och Transfest Stockholm kommer att uppmärksamma Intersex Day of Solidarity, den 8:e november, med en visning av filmen Intersexion på ABF-huset i Stockholm kl. 18.30. Det är en dokumentär där personer med intersexvariation själva berättar om sina liv och erfarenheter. Den skildrar intersexpersoners liv som meningsfulla och värda att leva, även när de möter diskriminering och fördomar. Filmvisningen avslutas med en paneldiskussion om intersexrättigheter som leds av Ulrika Westerlund, mångårigt sakkunnig i HBTQI-frågor. Panelen gästas av intersexpersoner och andra relevanta organisationer. Filmen är på engelska utan textning och panelsamtalet är på engelska.

Deltagare i panelsamtal
Ellie Nordefelt, Intersex Scandinavia
Representant för Intersex Denmark
Helle Jacobsen, Amnesty Internationals danska sektion, en av utredarna bakom rapporten First Do No Harm (2017)
Emelie Mire Åsell, RFSL:s talesperson i trans- och intersexfrågor
Måns Molander, chef Human Rights Watch i Sverige och Danmark

26 oktober, 2017

Ahmadreza Djalali, läkare och forskare i katastrofmedicin, har dömts till döden av en domstol i Iran. Han dömdes för ett påstått samarbete med Israels regering.

Amnesty kräver att iranska myndigheter omedelbart upphäver domen och friger Ahmadreza Djalali eftersom han är en samvetsfånge.

Uppdatering 12/12: Enligt uppgift har Högst domstolen i Iran bekräftat dödsdomen mot Ahmadreza Djalali. Amnesty fortsätter kampanjen för att få domen upphävd.

Ahmadreza Djalali, iransk medborgare med permanent uppehållstillstånd i Sverige, dömdes nyligen till döden av en iransk domstol. Zeynab Taheri, en av Ahmadreza Djalalis advokater, har informerat Amnesty International att Djalali dömdes till döden för ”korruption på jorden” (ifsad fil-arz) och också 200 000 euro i böter. Enligt domen ska  Ahmadreza Djalali ha arbetade för den israeliska regeringen som sedan skulle ha hjälpt honom att få uppehållstillstånd i Sverige.

Rättegången mot Djalali har varit mycket bristfällig och inga som helst bevis har presenterats som skulle tyda på att han är något annat än en forskare som fredligt utövat sitt yrke.

Ahmadreza Djalali greps den 25 april 2016, tre dagar innan han skulle återvända till Sverige där hustrun och två barn finns. Familjen fick ingen information om gripandet förrän efter tio dagar då Ahmadreza fick ringa ett kort samtal till dem. Han hade rest till Iran efter att ha blivit inbjuden till universiteten i Teheran och Shiraz att delta i workshops om katastrofmedicin. Han har vid flera tidigare tillfällen rest till landet utan problem.

Efter gripandet satt Ahmadreza Djalil först i isoleringscell i tre månader och utsattes för intensiva förhör och man försökte tvinga honom under stor press att underteckna uttalanden med “bekännelser” om att han var spion för en “fientlig regering”. Under denna tid och ytterligare några månader hade han ingen tillgång till advokat.

I ett brev från augusti i år skriver Djalali att han år 2014 ombads av iranska myndigheter att samarbeta med dem för att spionera på EU-stater. Djalali skriver. “mitt svar var nej .. och jag sa till dem att jag är forskare och inte spion.”

Den 24 oktober sade allmänne åklagaren i Teheran, Abbas Ja’afari Dolat Abadi, vid sin veckovisa presskonferens för journalister, utan att uttalat nämna Ahmadreza Djalali, att den “svarande” hade haft flera möten med Mossad (Israels underrättelsetjänst) och gett dem känslig information om Irans militära- och kärnkraftsanläggningar i utbyte för pengar och uppehållstillstånd i Sverige.

Aktionsperiod  24/10 – 15/1

Head of the Judiciary
Ayatollah Sadegh Larijani
c/o Public Relations Office
Number 4, Deadend of 1 Azizi
Vali Asr Street, Tehran, Iran

Sweden October 2017

Your Excellency,

I am shocked by reports that Ahmadreza Djalali, academic specialized in disaster medicine, residing in Sweden, has been sentenced to death after a grossly unfair trial.

Ahmadreza Djalali was detained in April 2016 and was held incommunicado for several months during which he was subjected to intense interrogations without any legal representation. Under great emotional and psychological pressure he was forced to sign prepared statements.

I call on Your Excellency to urgently quash the death sentence, and immediately and unconditionally release him and drop all charges. Ahmadreza Djalali is a prisoner of conscience held solely in reprisal for his refusal to use his scholastic and work ties with European academic and other institutions to spy for Iran.

I urge the authorities to ensure that Ahmadreza Djalali has regular access to a lawyer of his choice and to his family, including facilities to communicate with those living abroad.

Further, I request that the Swedish consulate be granted access to him.

Any evidence that has been obtained under duress, torture, or as a result of forced “confessions” must not be used as evidence in court, and an independent, effective investigation into Ahmadreza Djalali’s allegations of torture must be conducted.

Respectfully,

Skriv under här

Iran - KI-forskare dömd till döden

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

24 oktober, 2017

Om du försöker ta dig till Australien med båt utan visum för att söka asyl kommer du aldrig att få sätta din fot på australiensiskt territorium. Det är budskapet från den australiensiska regeringen som systematiskt stoppar alla som försöker ta sig dit över havet för att söka asyl. 

Av: Ida Lundborg, sakkunnig flyktingkampanjen

Australien har en av världens striktaste asylpolicies. Människor som försöker nå dit över havet stoppas och förs till avlägsna önationer i Stilla havet som Australien har ingått samarbeten med. Man kallar det för “offshore processing”, det vill säga att dessa människors asylansökningar prövas utanför australiensiskt territorium. Regeringens syfte med systemet är att avskräcka andra människor från att ta sig över havet till Australien för att söka asyl.

I dagsläget hålls ungefär 2 000 personer på de två öarna. Barn, kvinnor och barnfamiljer förs till önationen Nauru medan ensamma män förs till ön Manus, som tillhör Papua Nya Guinea. De kommer från många olika länder, med den största gruppen är från Iran och även många från Afghanistan, Irak, Burma, Pakistan och Sri Lanka. Enligt australiensiska myndigheters egen statistik har nästan 90 procent av dem som förts till öarna bedömts ha flyktingskäl.

Människor som förts till Manus och Nauru hålls där på obestämd tid, i tältläger under avsiktligt svåra förhållanden. Sjukvården är bristfällig och de har begränsad kontakt med omvärlden.

Idag finns barn och vuxna som hållits öarna i mer än fyra år. Ovissheten och isoleringen har lett till att psykisk ohälsa, självskadebeteende och självmordsförsök är utbrett i lägren. Många har också upplevt trauma i hemlandet eller under flykten men får inte tillräckligt stöd och behandling för det. Det har också rapporterats om att personal i lägren och lokalbefolkning på öarna trakasserat och begått övergrepp mot de som hålls i lägren.

Lägret på Nauru är inhägnat och temperaturen på ön kan uppgå till 40 grader.

 

Australiens regering meddelade tidigare i år att lägret på Manus ska stängas. Detta efter att högsta domstolen i Papua Nya Guinea i april 2016 beslutat att överföringarna av asylsökande till Manus strider mot landets konstitution, och efter att företaget Broadspectrum som driver lägren på Manus och Nauru meddelat att man drar sig ur verksamheten. Samtidigt håller regeringen fast vid att de som hållits på Manus inte kommer föras till Australien och försöker genomdriva en överenskommelse med USA om att ta emot personer från Manus.

För en del av dem som befinner sig på Manus och som nu får möjlighet att lämna ön kommer ovissheten och svårigheterna där förhoppningsvis snart vara över. Men för de barn, kvinnor och barnfamiljer som hålls på Nauru riskerar livet i limbo att fortsätta. Nyligen kom beskedet att det australiensiska byggföretaget Canstruct, ett företag som helt saknar erfarenhet av serviceverksamhet för flyktingar, tar över driften av lägret på Nauru. Detta trots att bland andra Amnesty har varnat företag som överväger att ta över driften av lägren att de blir delaktiga i en verksamhet som innebär risker för grova människorättskränkningar.

Det australiensiska systemet är utformat på ett avsiktligt inhumant sätt och strider mot det absoluta tortyrförbudet. Det anser inte bara Amnesty och andra människorättsorganisationer utan även expertorgan inom FN. Systemet undergräver också som sådant den mänskliga rättigheten att söka asyl.

Samtidigt hörs allt oftare uttalanden i Europa och på andra håll om att det australiensiska systemet är en “lösning” att ta efter. Det är hög tid att protestera nu.

Aktionen gäller 20/10 – 15/12

 

Boende för flyktingar i lägret på Nauru.

 

Skriv ett brev till Peter Dutton, Australiens migrationsminister, och kräv att Australien tar sitt ansvar för flyktingars rättigheter!

Sänd dina brev till:

Minister of Immigration and Border Protection
Mr Peter Dutton
PO Box 6022
Parliament House Canberra ACT 2600
E-post: minister@border.gov.au

Kopiera texten nedanför och klistra in i ditt mejl:

Dear Minister

I am writing to express my deep concern about the situation for refugees and asylum seekers on the Pacific islands of Manus and Nauru.

The so-called offshore-processing system is subjecting around 2 000 children, women and men to inhumane conditions, keeping them indefinitely in isolated locations with inadequate health care. Consistent reports of mental illness and self-harm tell of the suffering caused by these conditions. Lacking government action to address reported harassment and violence from staff and members of the local community compounds the vulnerability of those held on the islands. These conditions clearly amount to a breach of the right of every human being to be free from torture or other cruel, inhumane or degrading treatment.

The offshore-processing system is not a sustainable method of securing Australia’s borders. It stands in clear contradiction to Australia’s human rights obligations and undermines the right to seek asylum. As one of the world’s wealthiest countries, Australia could and should show positive leadership in the region and worldwide.

Therefore, I urge you to

– Close the camps on Manus and Nauru and end the system of “offshore processing”
– Immediately bring all asylum seekers and refugees from and Manus and Nauru to Australia
– Ensure access to asylum procedures in Australia for those who have not yet had their claims for asylum processed on the islands, and ensure that all those granted refugee status on the islands have the right to settle in Australia
– Ensure adequate medical care for all refugees and asylum seekers on Manus and Nauru

Yours sincerely,

19 oktober, 2017

I juli 2017 fängslades en grupp människorättsförsvarare under en workshop i digital säkerhet och psykosocial hälsa på en ö utanför Istanbul. Bland de fängslade fanns Idil Eser, Amnestys chef i Turkiet. Bara en månad tidigare hade Taner Kiliç, Amnestys ordförande i Turkiet gripits och fängslats. De är alla samvetsfångar.

Amnesty har ända sedan starten i början på sextiotalet arbetat för frigivning av samvetsfångar i Turkiet. Då som nu fängslades författare, människorättsförsvarare och politiska aktivister. Här en återblick på vilka några av dessa var.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

 

Celal Bayar – samvetsfånge 1963 – 64


Celal Bayar var Turkiets president under åren 1950 – 1960. I maj 1960 greps han efter en militärkupp och dömdes till döden 1961 men straffet omvandlades senare till livstids fängelse. Amnesty tog upp hans fall 1963 och 1964 frigavs han av hälsoskäl.

”Jag måste framföra till er och alla ärade medlemmar i Amnesty International mitt tack och mina uppriktiga hälsningar, förutom för det intresse som visat sig mot mig, för det humana syftet ni strävar efter igenom era ädla aktiviteter.”

 

Aziz Nesin – samvetsfånge 1964

Aziz Nesin var författare och humorist och president i Turkiska författarförbundet. Han skrev över 100 böcker och fängslades vid flera tillfällen för sina satiriska texter.

“Vi är ansvariga inte bara för vad vi säger utan också för vad vi inte säger genom att tiga still.”

 

Behice Boran – samvetsfånge 1973

Behice Boran var ordförande för det senare förbjudna Turkiska Arbetarpartiet och dömdes 1972 till 15 års fängelse och fem års exil. hon var anklagad för att “ha arbetet för att förändra den social och ekonomiska strukturen i Turkiet och inrätta en kommunistisk regim”. Hon frigavs efter en amnesti 1975 och gick i exil efter militärkuppen 1980. Hon avled i Belgien 1987.

“Vi kommer att bli fria tillsammans
Vi kommer att kämpa tillsammans
Vi kommer att vinna tillsammans ”.

 

Eşber Yağmurdereli – samvetsfånge 1997 – 2000

Eşber Yağmurdereli var advokat, känd för att ha försvarat fackliga aktivister och andra som åtalats för politiska aktiviteter. Han greps själv första gången 1978 och anklagades för att ha “försökt ändra den konstitutionella ordningen med våld”. Efter flera år i fängelse erbjöds han benådning 1990 men vägrade då det skulle betyda att han erkände skuld. Året efter frigavs Eşber Yağmurdereli villkorligt bara för att fängslas igen 1997 då en domstol beslöt att han brutit mot villkoren. I januari 2001 frigavs han efter en amnesti.

”Tid är som ett rinnande vatten utan återvändo
Det bär bort alla hinder på vägen
Frihetens dagar närmar sig dag för dag
Se framåt mot år av hopp
Säg hej, älskade, hej till imorgon.”

 

Ismail Beşikçi – samvetsfånge 1971, 1979, 1981, 1990

Ismail Beşikçi, sociolog och författare, dömdes första gången 1971 till 13 års fängelse för att ha “propagerat för kommunism och separatism”. Efter en allmän amnesti frigavs han 1974. Fem år senare dömdes han till tre år fängelse, återigen för “separatism”. Efter avtjänat straff frigavs han i april 1981 bara för att återigen gripas i juni. Anledningen till straffen var att han i texter skrivit om kurder som en etnisk grupp.

”Yttrandefrihet är den grundläggande indikatorn för ett modernt civiliserat samhälle. Vägar, dammar, fabriker, stora byggnader är det inte.”

 

 

 

 

 

11 oktober, 2017

I år är det 40 år sedan Amnesty organiserade den första stora internationella konferensen mot dödsstraffet som hölls i Stockholm i december 1977. Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

Mot slutet av 1960-talet var det bara åtta länder i Latinamerika och fem i Europa som helt avskaffat dödsstraffet. Fyra år efter att Amnesty bildades lämnade organisationen 1965 in en första skrivelse till FN i vilken man uppmanade länder att upphäva och avskaffa dödsstraffet i fredstid för personer som anklagats som dissidenter. Arbetet mot dödsstraffet fanns då ännu inte i Amnestys åtagande men 1968 antog det sjätte internationella rådsmötet stadgar i vilka medlemmarna “motsätter sig med alla lämpliga medel utdömande och genomförandet av dödsstraff för politiska fångar”. Detta var det första steget mot Amnestys krav på ett totalt avskaffande. År 1974 ändras stadgan till att Amnesty motsätter sig dödsstraff och tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under alla omständigheter, oavsett om personen använt eller förespråkat våld.

Så kom då 1977 och Amnesty hade påbörjat planeringen av den stora internationella konferens mot dödsstraffet som skulle hållas i Stockholm 10/11 december. Inför konferensen hölls flera regionala möten i bland annat Hamburg, New York, Colombo, Ibadan och Port of Spain.

Hösten 1977 bodde jag i Stockholm under tiden jag gjorde en praktiktermin i min pågående utbildning. Sedan flera år tillbaka medlem i Amnesty hjälpte jag då och då till på Amnestys sekretariat med diverse sysslor och under denna höst blev jag involverad i arbetet inför konferensen. Till konferensen hade inbjudits folk från 57 länder, både på regeringsnivå och från civilsamhället. Även FN, Europarådet och och många delar av det svenska civilsamhället var representerade..

Vi hade en ganska begränsad budget och det var inte fråga om fina hotell och fina middagar.

Delegaterna skulle bo på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan och då det var många som skulle bo kunde inte alla få enkelrum. En av mina uppgifter blev att para ihop och placera ut folk i dubbelrum eller flerbäddsrum och jag minns hur vi satt och klurade på en del namn om huruvida det var en man eller en kvinna då det inte alltid framgick klart. Det hade ju kunnat bli lite delikat om vi missade. Om jag minns rätt var det bara i ett fall vi tog fel. Luncher och middagar skulle intas på i restaurangen i Folkets Hus, där konferensen hölls, och på närliggande restauranger, och alla delegater fick kuvert med matkuponger.

Mitt under konferensen fick Thomas Hammarberg, så då var ordförande i Amnestys internationella styrelse, fara iväg till Oslo för att motta Nobels Fredspris som det året tilldelats Amnesty och när han kom tillbaka var det många som ville titta på den fina medaljen.

Både före, under och efter konferensen gjordes ett oerhört stort arbete på frivillig basis, många tolkar ställde upp gratis, engagerade Amnestymedlemmar hjälpte till med maskinskrivning av rapporter, stencilering (inga kopiatorer på den tiden!) plockning av papper och och häftning, samt en mängd andra uppgifter för att det hela skulle fungera.

Efter två dagars intensivt arbete i arbetsgrupper och plenum där frågor som alternativ till dödsstraffet, diskriminering,  allmänna opinionen och dödsstraffet i internationell rätt diskuterats antogs Stockholmsdeklarationen  med kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

Vi har nått långt sedan 1977 med idag 105 länder som totalt avskaffat dödsstraffet men Amnestys arbete på den här fronten är inte över förrän dödsstraffet slutgiltigt hamnat på historiens skräphög.

Här kan du agera på en aktuell aktion – Saudiarabien

9 oktober, 2017

–  Jag kommer från en kultur som är totalt beroende av ett fungerande kretslopp. Vårt sätt att leva är i samspel med både skogen och fjällen. Mitt folk följer med vinden, vattnet och renen. I dagens samhälle är det som att vi inte har någon plats alls, säger Maxida Märak.

Av: Joanna Backman, kommunikatör & Johanna Westeson, expert på diskrimineringsfrågor

Maxida Märak är politisk urfolksaktivist och artist. Uppvuxen i Jokkmokk och bosatt i Stockholm under delar av  sitt liv har hon fått med sig det bästa från två världar, vilket är tydligt både i hennes aktivism och hennes musikskapande. Även om hon nu är baserad i Stockholm är Sápmi (det område i norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland som är samernas traditionella land) mycket närvarande i hennes liv och konstnärskap. Kampen för samers rättigheter har alltid varit en centralpunkt i hennes skapande.

– Samer har utsatts för övergrepp av den svenska staten under århundraden. Staten har stulit våra marker och exploaterat våra områden. Samer har tvångskristnats, blivit satta i nomadskola och utsatts för rasbiologiska undersökningar. Våra traditionella trummor som användes av noaidi (samiska heliga män och läkare) brändes. Idag räknar man med att det bara finns runt 70 trummor kvar i hela världen, berättar Maxida.

 

 

En av de största kamperna som bedrivs i Sápmi idag är striden mot gruvindustrin. Mineralutvinning sker i omfattande skala på stora delar av samernas traditionella marker, på bekostnad av miljö, samiska näringar och kulturvärden. I intresseavvägningen som ska göras när staten bedömer om tillstånd att bedriva gruvutvinning ska ges ses samiska markrättigheter regelmässigt som ett “ekonomiskt intresse” bland andra. Tillstånd nekas mycket sällan, och överklagandena avslås. Problematiken slutar inte där. Sverige har bland världens lägsta gruvskatt, vilket gör att entreprenörer kan exploatera markerna med mycket liten risk och utan skyldighet att ge tillbaka till lokalsamhället. Utländska bolag lämnar ofta utan  att städa upp efter sig, och att återställa marken är i princip omöjligt. Marken är en central del av samisk kultur och överlevnad — såväl i förhållande till renskötseln som för andra samiska näringar som jakt, fiske, slöjd och andlighet.  Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln och andra samiska näringar — och därmed mot hela den samiska kulturen. Enligt folkrätten har samer, liksom andra urfolk, rätt till fritt och informerat förhandssamtycke när det gäller exploatering av de traditionella markerna. Åtskilliga FN-organ har poängterat att Sverige regelmässigt bryter mot denna centrala människorättsprincip.

Maxida är ett tongivande namn i den samiska kampen mot gruvindustrin, och hon har kämpat genom att stå på barrikaderna i alla lägen. Hon har skrikit sig hes, stannat bilar, ockuperat hus, ifrågasatt företagsledare och stoppat politiker. Hon har spärrat av gator och dragit ut elverk i skogen för att hålla protestkonserter. Hon har anordnat demonstrationer. Hon ordnade  tillsammans med andra aktivister 2014 den omtalade renrajden på den i Sverige omtalade Jokkmokks marknad, som  en tyst manifestation mot gruvindustrin.

– Idag sker omkring tusen gruvprospekteringar runt om i Sverige. De allra flesta sker på våra, samernas, traditionella marker. Sverige lyfter gärna hur illa andra länder behandlar sina urfolk och hur deras politiker gör intrång och exploaterar deras marker, men svenska politiker talar väldigt tyst om att exakt samma sak sker här. Våra överklaganden avslås. Våra protester ignoreras. Våra röster hörs inte. Min önskan är ett samhälle där Sápmi och det samiska är normen. Där vårt sätt att leva och våra traditioner värderas lika högt som det svenska. Då skulle vi få plats, och vårt sätt att leva skulle räknas. Det är mitt mål, och dit kommer jag aldrig att sluta sträva, säger Maxida Märak.

Amnesty kämpar för urfolksrättigheter i många delar av världen. Nu uppmärksammar vi att FN:s urfolksdeklaration — en banbrytande text som samlar de mest centrala urfolksrättigheterna som gäller urfolk på alla kontinenter — fyller tio år. Svenska Amnesty kommer framöver att arbeta mer med för att samers rättigheter ska respekteras. Till den samiska nationaldagen 2016 gick vi ut med att vi ställer oss bakom kravet på en samisk sanningskommission, för att svenska staten måste komma till rätta med de historiska och nutida kränkningarna av samiska rättigheter.

6 oktober, 2017