Uttryck

Det har gått exakt ett halvår sedan jag träffade Maria Teresa Rivera för första gången. Nu ses vi igen och trots att jag känner till hennes historia väl så blir jag lika omskakad som alltid. Maria Teresas berättelse är så fylld av orättvisa, från början till slut. Att hon ändå öppet vill berätta handlar dels om att det pågår ett intensivt arbete i hennes hemland för att abortförbudet ska skrotas. Men också för att det inte går en dag utan att hon tänker på sina kamrater som är kvar i fängelset i El Salvador. Internationella påtryckningar är jätteviktiga, säger hon.

av Katarina Bergehed, Amnesty i Sveriges expert på kvinnorättsfrågor

Maria Teresas liv förändrades helt den 24 november 2011, då hon fick missfall. Hon hittades medvetslös och kraftigt blödande på golvet i badrummet och var mycket illa däran när hon väl kom till sjukhus. Men när Maria Teresa vaknade upp låg hon fastspänd med handfängsel på en bår. Sjukvårdspersonalen hade kallat på polis eftersom de misstänkte att hon gjort abort.

Redan nästa dag fördes hon från sjukhuset till ett utredningshäkte, trots att hon var mycket dålig. Där skulle alla brottsmisstänkta lämna fingeravtryck och fotograferas. De försågs med namnskyltar som också angav vilket brott de anklagades för. På Maria Teresas skylt stod det mord.

Kvinnor protesterar utanför domstolen i San Salvador och kräver att Maria Teresa ska friges

© Agrupacion Ciudadana por la despenalización del Aborto Terapéutico, Ético y Eugenésico

Bildtext: Kvinnor demonstrerar utanför domstolen i San Salvador och kräver att Maria Teresa friges

– Sedan började mitt helvete, minns hon. Fängelset var överfullt, maten usel och vi fick bara en liten mängd vatten som skulle räcka till att dricka, tvätta sig i och tvätta kläder. När vi klagade fick vi bara höra att vi inte hade några rättigheter.

”Barnamöderskan”

Medfångarna som dömts för andra brott utsatte henne – “barnamörderskan”- för dagliga trakasserier. Men där fanns också flera andra kvinnor som liksom Maria Teresa hölls fängslade för att de fått missfall och komplikationer under sina graviditeter. Och kvinnor som trots att det är förbjudet, gjort abort. Hon kallar dem för sina compañeras, sina kamrater.

Missfall = mord?

Det dröjde åtta månader innan Maria Teresa fick en rättegång. Rättsläkaren som kallats som vittne dök inte upp. Men en tidigare chef vittnade om att Maria Teresa sagt att hon var gravid i januari. Det var bara det att missfallet ägde rum den 24 november. Ändå dömdes hon till lagens strängaste straff: 40 år för mord.

– Vem har någonsin hört talas om en 11 månaders lång graviditet? frågar Maria Teresa retoriskt. Hade rättsläkaren kommit hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Flera år senare vittnade han om att fostret hade dött i livmodern och inte bar några tecken på yttre våld.

Under de fyra och ett halvt år som Maria Teresa satt i fängelset fick hon bara träffa sin son två gånger.

Kvinnor väntar i kö utanför det enda kvinnofängelset i El Salvador

© Amnesty International

Bildtext: Kvinnor står i kö för att besöka det enda kvinnofängelset i El Salvador

– Ibland ringde han mig och sa att han inte hade någon mat eller att han inte ville gå till skolan för barnen retade honom och sa att hans mamma dödat hans bror. Det var det som var det absolut svåraste. Att min son fick betala det högsta priset.

– Jag har inte gjort något fel, säger hon. Det är systemet och lagarna som är fel.

Frigiven men minnena lever kvar

När Maria Teresa slutligen frigavs, i maj 2016, blev glädjen kortvarig. Riksåklagarämbetet meddelade att de skulle överklaga domen som gett henne friheten tillbaka.

– De tänkte inte slå sig till ro förrän de fått in mig i fängelset igen. Så fort jag såg en polisbil blev jag rädd att de kommit för att hämta mig.

Men det var inte bara rättsväsendet som förföljde henne. Grannarna, människorna i bostadsområdet och medlemmar av de fruktade kriminella gängen, maras, trakasserade och hotade henne. Till slut lämnade hon landet.

Kampen för ”Las 17” fortsätter

Att Maria Teresia vill bryta tystnaden på nytt handlar dels om att det pågår ett intensivt arbete i hennes hemland för att abortförbudet ska skrotas och lagarna ändras. Men också för att det inte går en dag utan att hon tänker på sina kamrater som är kvar i fängelset.

– De kallas ofta för “Las 17”, de sjutton, som fängslats för missfall. De är fler än så, och bakom varje nummer finns en kvinna med sin egen livhistoria, säger Maria Teresa. Jag var en av dem, nej, jag är en av dem och jag vill att omvärlden ska veta vad som händer i mitt land. Att 10-12-åriga små flickor som våldtas kan hamna i fängelse om de gör abort.

Fattiga kvinnor är de som straffas, till och med för missfall

Hon säger att motståndet är starkt mot att tillåta abort ens i undantagsfall.

– Kongressledamöternas döttrar och fruar åker utomlands eller gör abort på privatkliniker. De hamnar inte i fängelse. Men fattiga kvinnor som jag straffas till och med för missfall.

Kvinnorättsaktivister demonstrerar och protesterar mot abortförbudet utanför högsta domstolen. Vissa har masker för ansiktet, låtsatsblod och handbojor på sig

© Giles Clarke

Bildtext: Kvinnorättsaktivister demonstrerar och protesterar mot abortförbudet utanför högsta domstolen i El Salvador

Ändå är Maria Teresa Rivera hoppfull.

– Lagen kommer att ändras. Ni ska inte tro att det ni gör är betydelselöst. Utan er hade jag inte fått min frihet tillbaka. Och internationella påtryckningar är jätteviktiga för att ändra abortlagen. Jag vet att den kommer att ändras.

 

Skriv under och dela aktionen här: Skrota totalförbudet mot abort i El Salvador 

Läs mer om arbetet för att stoppa abortförbudet: Ny abortlag möjlig – nu behövs du mer än någonsin

Läs Maria Teresas brev: Maria Teresa tackar alla som kämpat för hennes frigivning

19 mars, 2017

Lena Hendry, aktiv i människorättsorganisationen Pusat KOMAS i Malaysia, riskerar upp till tre års fängelse eller dryga böter för att vid en privat visning ha kört en film om den väpnade konflikten i Sri Lanka.

Det var den 3 juli 2013 som KOMAS först hade en visning för parlamentariker av filmen ”No Fire Zone: The Killing Fields i Sri Lanka, och sedan en privat visning för inbjudna gäster på Kuala Lumpur Selangor Chinese Assembly Hall. Filmen tar upp påstådda brott mot internationell rätt som begåtts av både srilankesiska regeringstrupper och de Tamilska tigrarna(LTTE)i slutet av den interna väpnade konflikten i maj 2009. Enligt uppgift hade tjänstemän från Sri Lankas ambassad invänt mot visningen av filmen och hade försökt övertala ägarna till lokalen att stoppa den. KOMAS hade inbjudit ambassadpersonal för att diskutera deras invändningar men de kom aldrig till mötet.

Halvvägs genom visningen kom ett trettiotal tjänstemän från inrikesministeriet, immigrationsmyndigheten och polisen och stoppade visningen. Tre representanter för KOMAS, bland dem Lena Hendry, greps och kvarhölls över natten. Lena Hendry anklagades sedan för överträdelse av Filmcensurlagen från 2002.

I mars 2016  ansåg en domstol i Kuala Lumpur att det inte fanns tillräckliga bevis för att säkra en fällande dom och Lena Hendry frikändes. Efter att åklagaren överklagat beslutet upphävdes det den 21 September 2016 och Lena Hendry dömdes den 21 februari 2017. av Kuala Lumpur Magistrates’ Court. Domstolen fann henne skyldig till ”cirkulation, distribution, visning, produktion, försäljning uthyrning eller innehav” av filmmaterial som den statliga censurbyrån inte godkänt. Om Lena Hendry fälls riskera hon upp till tre år fängelse eller över 7000 USD i böter.

Bestämmelserna i Filmcensurlagen är breda och kriminaliserar effektivt alla former av spridning av film eller visningar av filmer som inte har godkänts av filmcensuren. Att straffas för att visa en dokumentärfilm om mänskliga rättigheter är ett klart brott mot den mänskliga rättigheten till yttrandefrihet. Kravet på tillstånd kan ses som förhandscensur och hindrar människor från att söka och få information och idéer.

Amnesty kräver att åtalet mot Lena Hendry läggs ner och att lagar som används för att hindra yttrandefriheten avskaffas eller skrivs om.

Aktionsperiod 17/3 – 10/4

Prime Minister
Mohd Najib Razak
Office of the Prime Minister of Malaysia
Main Block, Perdana Putra Building,
Federal Government Administrative Centre,
62502 Putrajaya, Malaysia
Email: ppm@pmo.gov.my

Dear Prime Minister,

Allow me to express my concern about the conviction of human rights defender Lena Hendry for having screened a film at a private event in 2013. Lena Hendry is the activist to be penalized under the Film Censorship Act 2002. It seems that the conviction is politically motivated, and it is a clear violation of the human right to freedom of expression.

I urge the authorities to overturn the conviction against Lena Hendry, and to drop all charges against her unconditionally.

All charges against other human rights defenders, peacefully carrying out their work and charged under repressive laws must be dropped. The authorities must refrain from using these laws to stifle dissent by judicially harassing human rights defenders.

I urge the authorities to repeal or amend excessive, disproportionate and vaguely drafted laws which violate the right to freedom of expression, such as the Film Censorship Act, and bring them into line with international human rights law and standards.

Regards,

Skriv under här

Malaysia - riskerar fängelse för visning av film

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

17 mars, 2017

I oktober förra året hade Amnesty i Sverige besök av kvinnorättsaktivisten Sara García från El Salvador. Vi träffade henne samma dag som ett revolutionerande lagförslag lades fram i hennes hemland. Efter nästan 20 år med ett totalförbud mot abort föreslår det styrande partiet, FMLN, att lagen ska ändras.

av Katarina Bergehed, Amnesty i Sveriges expert på kvinnorättsfrågor

För Sara García var det en stor dag. I många år har hon och andra människorättsförsvarare och organisationer arbetat hårt för att abortförbudet ska tas bort. Genom att visa på de fruktansvärda konsekvenserna för landets kvinnor har de steg för steg banat väg för en förändring. Amnesty har under flera år backat upp deras kamp och tryckt på landets regering och parlament.

Sara García står framför en Amnestylogga på den svenska sektionens kontor

Bildtext: Sara García på Amnesty i Sveriges kontor i oktober 2016

Abort efter våldtäkt är olagligt

El Salvador beskrivs ofta som ett av världens farligaste länder och toppar mordstatistiken. Våldsnivån är hög i samhället och det sexuella våldet är utbrett. Flickor tvingas bli flickvänner åt medlemmar av de mäktiga kriminella gängen, maras. Könsbaserat våld driver många kvinnor på flykt ut ur landet. Precis som överallt annars i världen utsätts kvinnor för våldtäkt av män de känner och av män de aldrig tidigare träffat. Men abort efter våldtäkt är inget alternativ. Flickor och kvinnor som blir gravida efter våldtäkt tvingas fullfölja graviditeten. För att lagen säger det. För att staten fråntagit dem rätten att själva bestämma. På så sätt utsätts de för ytterligare ett övergrepp.

Abortförbud leder inte till färre aborter, utan till fler osäkra aborter

Förbud mot abort leder inte till färre aborter, utan till att de osäkra aborterna ökar. Många flickor och kvinnor ser ingen annan utväg än att i hemlighet genomgå farliga aborter, trots riskerna. Tusentals flickor och kvinnor skadas eller dör som en direkt följd. De vet att de kan hamna i fängelse och många vågar inte söka vård om de får komplikationer efter en olaglig abort.

Fem kvinnor med banderoller och en megafon protesterar mot abortförbudet i El Salvador, 2013

© Amnesty International

Bildtext: Sara García (i grönt) på en demonstration mot abortförbudet i El Salvador 2013

Förändring i sikte

Just nu pågår ett mycket intensivt arbete i El Salvador för att lagförslaget från förra året ska gå igenom och abortförbudet skrotas. Men det kommer inte ske av sig själv, det kräver organisering. Jag följer Sara García och flera kvinnorättsorganisationer på sociala medier. Det går inte en dag utan att de deltar i TV-soffor, radiosändingar och paneldebatter eller håller manifestationer. Om några veckor fattas beslut om huruvida parlamentet ska diskutera lagförslaget som innebär att abort avkrimnaliseras och att flickor och kvinnor får tillgång till säker och laglig abort vid våldtäkt, då deras liv eller hälsa hotas eller då fostret inte är livsdugligt.

I grunden handlar det varje kvinnas rätt att själv fatta beslut om sitt liv och sin kropp. Därför är deras kamp vår. Därför måste du och jag agera nu!

Skriv under och dela aktionen här: Skrota totalförbudet mot abort i El Salvador 

 

10 mars, 2017

Stå upp för flickor och kvinnors rätt att själva bestämma över sin kropp och sina liv! 

Skriv under och kräv att totalförbudet i El Salvador skrotas och att flickor och kvinnor, som ett minimum, får tillgång till säker och laglig abort då:

  • deras liv eller hälsa hotas
  • graviditeten är ett resultat av våldtäkt
  • fostret är livsodugligt och inte kommer överleva

I El Salvador är abort förbjudet utan undantag. Det spelar ingen roll om graviditeten hotar kvinnans liv eller hälsa eller är ett resultat av våldtäkt – abort är alltid ett brott. Det här gör att många flickor och kvinnor inte ser någon annan utväg än att göra olagliga och osäkra aborter. Utöver faran det medför för deras liv och hälsa, så riskerar de även att straffas. Abort kan leda till fängelse i mellan 2-8 år.

Långa fängelsestraff för missfall och komplikationer

Abortförbudet leder till också till att alla kvinnor misstänkliggörs. De som får missfall och komplikationer under graviditeten beskylls ofta för att ha försökt göra abort. En del av dem anklagas för mord. Minst 25 kvinnor sitter för närvarande i fängelse, dömda för mord efter missfall och komplikationer. Straffet för mord är fängelse mellan 30-40 år.

Chans att förändra

Just nu finns en möjlighet till förändring. Ett förslag om att reformera abortlagstiftningen ligger på bordet. Förslaget innebär att abort legaliseras i de fall då kvinnans eller flickans liv eller hälsa är i fara, då graviditeten är ett resultat av våldtäkt samt då fostret inte är livsdugligt. Men för att det ska komma upp till diskussion i parlamentet måste det först godkännas av en lagkommission. Tre av de nio ledamöterna i kommissionen är för förslaget, tre är emot. Tre har ännu inte tagit ställning – det är dem vi måste påverka nu.

Kvinnorättsaktivister och organisationer i landet gör allt de förmår för att abortlagstiftningen ska ändras – och de behöver ditt stöd!

Stå upp för kvinnors rättigheter och rätten att själva bestämma över sin kropp och sitt liv! Skriv under!

Läs pressmedelandet här: Skrota abortförbudet i El Salvador

Aktionsperiod 7-31/3.

To: Lorenzo Rivas Echeverria, Mario Alberto Tenorio and Jose Antonio Almendariz

Stockholm, March 2017

Dear members of the Commission of the Legislative Assembly,

Today, for the first time since the current abortion law is in place in El Salvador, there is an opportunity for you to be part of the change that will save the lives of hundreds of women in your country.

Since 1998, abortion is totally banned in El Salvador and abortion is always a crime. The consequences are dire. Women and girls are forced to have clandestine abortions, that could harm their health or even kill them. Women and girls who get pregnant after being raped carry the consequences of the crime throughout their lives. Others who have obstetric emergencies or abortions end up in prison. Some of them are accused of aggravated homicide and face up to 40 years of prison.

It is time for you as a legislator to end this and promote a serious debate in the General Assembly. With your vote you will be able to promote the change that is urgently needed and ensure that women and girls in El Salvador have the right to access safe and legal abortion services, at the very least when the pregnancy is a risk to their lives or health, when the foetus is not expected to survive or when the pregnancy is a result of rape.

Sincerely,

Skrota abortförbudet i El Salvador

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter!

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

7 mars, 2017

När vi släppte en rapport med dokumentation gällande masshängningar av tusentals fångar i Saydnayafängelset i Syrien togs den syriska regeringen på sängen. President Bashar al-Assad sa själv att vår rapport var ”barnslig” och ”partisk” och skrattade till och med när han sa att han inte visste vad som pågick i Saydnayafängelset eftersom han var i ”presidentens palats”. 

av Anna Neistat, chef för Amnestys researchavdelning

Den syriska regeringen är inte den första som har fått sin värld omskakad på grund av vår research. Låt oss granska fem taktiker som använts under det senaste året av människorättsförbrytare över hela världen som svar på våra rapporter.

1. Ifrågasätt vår opartiskhet

Den ungerska regeringens talesperson Zoltán Kovács svarade på en debattartikel vi skrivit om de ungerska romernas svåra situation genom att anklaga oss för att vara partiska mot regeringens migrationspolicy:

”Som uttalad kritiker av regeringens starka förhållningssätt gentemot illegal invandring kan jag säga att Amnesty International inte är intresserade av en balanserad diskussion.”

Som svar på vår rapport om dokumenterad användning av kemiska vapen i Darfur av den sudanesiska regeringen, sa Sudans ambassadör i Storbritannien Mohamed Eltom följande:

”Vi anser inte att Amnesty är en en trovärdig organisation”, och fortsatte sedan med att anklaga oss för att ha fabricerat andra nyheter om Sudan. Eltom anklagade oss för att ha en ”agenda” – men förmådde inte att förklara vad den gick ut på. Sudans FN-sändebud sa även att rapporten var ”hopdiktad av en hänsynslös och äventyrlig Amnesty-anställd.”

2. Förneka, utan att förklara varför

Några av de regeringar som vi nämner i våra rapporter väljer total förnekelse. När vi frågade om behandlingen av flyktingar som tvångsflyttades till den avlägsna stillahavsön Nauru sträckte sig till tortyr, svarade den australiske premiärministern Malcolm Turnbull:

”Jag förnekar det påståendet till fullo, det är … helt falskt…Det påståendet, den anklagelsen avvisar regeringen.” Han gav ingen vidare förklaring.

I september 2016 levererade vi en namninsamling till den Dominikanska republikens regering, och uppmanade dem att göra slut på krisen där statslöshet hotar tusentals människor med haitiskt ursprung. President Danilo Medinas svar till journalisterna var: ”Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte vad deras grund är till att de säger så. De saknar information.”

Att anklaga oss för att ljuga är ett bra sätt att stoppa vidare dialog. Se bara på Burmas utrikesdepartements svar på en rapport om Burmas avskyvärda behandling av den muslimska rohingyaminoriteten:

”Det är mycket ledsamt och oturligt att […] Amnesty International även har baserat sin rapport på grundlösa påståenden, fabricerade foton och påhittade bildtexter.”

3. Byt samtalsämne

Ett av de absolut äldsta tricken. President Assads första svar på frågor om Saydnaya var att rikta uppmärksamheten någon annanstans. När den amerikanske intervjuaren nämnde att människorättskränkningar kan hindra samarbete mellan USA och Syrien, försökte Assad att byta fokus till relationen mellan USA och Saudiarabien: ”Jag frågar dig, hur har denna nära, mycket nära relation och en vänskapsrelation med Saudiarabien?”

Assads kvicktänkthet synades snabbt av intervjuaren som påpekade att människorättskränkningar utförda av Saudiarabien inte var vad som diskuterades.

4. Attackera Amnesty

Den nigerianska militären valde att gå ett steg längre än att anklaga oss för opartiskhet. Detta genom att svara på våra rapporter om att obeväpnade biafraner som demonstrerat för självständighet hade skjutits, med detaljerade förolämpningar:

”För femtielfte gången, den nigerianska armén har informerat allmänheten om de avskyvärda avsikterna den här icke-statliga organisationen har, som aldrig slutar att lägga sig i frågor som rör vår nationella säkerhet och som gör det på såna sätt som tillintetgör objektivitet, rättvisa och logik.”

Det ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zackarova svarade på vår nya rapport om Saydnayafängelset med vilda gissningar om våra avsikter. Utöver det anklagade hon oss för att ”komma med avsiktliga provokationer med mål att kasta bensin på den avtagande elden som är Syrienkonflikten… och att få syrier att hysa mer hat gentemot varandra.”

Under tiden sa Filippinernas president Rodrigo Duterte att vi var ”så naiva och så dumma” när vi belyste tusentals utomrättsliga mord som har skett under hans ämbetsperiod. Han kallade oss även för ”idioter” när vi uppmanade honom att sluta uppmuntra till våld efter att han själv hävdat att han mördat tre personer medan han var borgmästare i Davao City.

5. Stäng ner oss

Om ingenting annat fungerar kan totalcensur vara något.

I september 2016 hotade de thailändska myndigheterna med att gripa Amnestyanställda som förberedde släppet av en rapport som belyste myndigheternas rutinmässiga användning av tortyr och andra typer av misshandel.

En presskonferens där rapporten skulle ha släppts ställdes in efter att en representant för arbetsmarknadsdepartementet sa att arbetsvisumen som de Amnestyanställda hade inte gav dem tillstånd att göra offentliga uttalanden och hotades med åtal om Amnesty skulle hålla presskonferensen ändå. Försöket att tysta oss lyckades inte utan visade i stället upp de thailändska myndigheternas förakt för yttrandefrihet.

För varje regering som avfärdar våra rapporter med förnekelse, gissningar och konspirationsteorier finns det miljontals människor över hela världen som talar ut i vårt försvar. I över fem decennier har vår principfasthet och opartiskhet gällande människorättsresearch talat för sig själv. Och vi fortsätter att vara en förkämpe för förändring när det gäller att skydda de maktlösa mot de värsta kränkningarna av mänskliga rättigheter.

2 mars, 2017

Atena Daemi, aktiv i arbetet mot dödsstraffet och för kvinnors rättigheter i Iran är fängslad sedan den 26 november 2016 och ska avtjäna ett sjuårigt straff efter att ha dömts för att fredligt ha utnyttjat sin yttrande- och mötesfrihet.                                                                  

Atena Daemi greps den 26 november 2016 när tre revolutionsgardister tog sig in i hennes föräldrars hem och förde iväg henne till Evinfängelset för att börja avtjäna det straff hon dömts till i april 2015. I ett brev som smugglats ut från fängelset beskriver Atena Daemi hur hon blev slagen och fick pepparsprej sprutad på sig när hon bad dem visa häktningsordern. På väg till fängelset fick hon ögonen förbundna och gardisterna hotade henne med att de ”satt ihop en plan så att hon skulle glömma tanken på att någonsin komma ut från fängelset ”. Hon skriver också:  ”Jag, Atena Daemi, skriver inifrån Evin-fängelset, fängelset som har blivit platsen för kärleksfulla människor för vilka omsorgen om andra människor och  mänskligheten är det enda viktiga … Min röst kan inte tystas av era grymma och orättvisa åtgärder … Atena Daemi är en person, men det finns tusentals Atena Daemis utanför fängelset som kommer att höja sin röst mot de orättvisor som tillfogats de politiska fångarna. ”

Atena Daemi greps första gången i oktober 2014. Under 51 dagar hölls hon i en isoleringscell i Evin-fängelset och trots att hon utsattes för ständiga förhör nekades hon tillgång till advokat. I april 2015 dömdes hon, efter en rättegång som varade mindre än en kvart, till 14 års fängelse med anklagelser om “ möten i syfte att begå brott mot den nationella säkerheten, ”spridit propaganda mot systemet ”och ”förolämpat den högste ledaren”. Anklagelserna baserades på kritiska inlägg på Facebook om antalet avrättningar i Iran, slagord mot dödsstraffet på väggar och utdelning av broschyrer om ämnet. Atena Daemi har också deltagit i samlingar utanför fängelser i solidaritet med dödsdömdas familjer, haft kontakt med människorättsförsvarare och familjerna till dem som dödades i samband med oroligheterna efter valet 2009, samt skickat information om övergrepp mot politiska fångar till människorättsorganisationer utomlands.

I februari 2016 frigavs Atena Daemi mot borgen medan en överklagan av domen behandlades. I september fastställdes domen men straffet sänktes till sju år efter att hon friats på en åtalspunkt.

Amnesty uppmanar myndigheterna att omedelbart frige Atena Daemi eftersom hon fängslats enbart på grund av att fredligt ha utnyttjat sin yttrande- och mötesfrihet.

Aktionsperiod 1/3 – 31/3

Skicka en hälsning till Atena Daemi

Head of the Judiciary
Ayatollah Sadegh Larijani
c/o Public Relations Office
Number 4, Deadend of 1 Azizi
Vali Asr Street
Tehran, Iran

Sweden March 2017

Your Excellency,

Atena Daemi, a human rights defender and anti-death penalty campaígner, was violently arrested on December 26 and taken to Evin prison to begin serving her sentence. She was arrested in October 2014 and was held in solitary confinement for a long period, and allegedly ill-treated during that time. In 2015 she was sentenced to seven years for peacefully having defended human rights.

I urge the authorities to release Atena Daemi immediately and unconditionally, as she is a prisoner of conscience targeted solely for peacefully exercising her rights to freedom of expression, association and assembly.

The authorities must investigate her allegations of ill-treatment, including being subjected to prolonged solitary confinement and to violence during her arrest, and ensure that those suspected of responsibility are brought to justice in fair trials.

Human rights defenders are vital to the society so I urge the authorities to publicly recognize the work of human rights defenders, stop criminalizing their peaceful human rights activities, and take all measures to protect them from intimidation, harassment, retaliation, arbitrary arrest and detention, torture and other ill-treatment, as set out in the 1998 UN Declaration on Human Rights Defenders.

Respectfully,

Skriv under här

Iran - dödsstraffmotståndare fängslad

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

1 mars, 2017

Hur är det meningen att kvinnor ska kunna ta sig ur fattigdom om de diskrimineras på arbetsmarknaden? Över 3 miljoner människor arbetar i palmoljesektorn i Indonesien. Många av dem är kvinnor. Jobb är bra. Det lyfter människor ur fattigdom. Men de människor, i synnerhet de kvinnor, som Amnesty pratade med som arbetar på palmoljeplantagerna i Indonesien lyfts inte ur fattigdom. De exploateras.

av Kathleen McCaughey, expert på företags ansvar för mänskliga rättigheter

Kvinnor utnyttjas genom att:

  • kvinnor arbetar som daglönare, det vill säga att de bara får arbete för en dag i taget, ibland i flera år
  • kvinnor besprutar oljepalmerna med det mycket giftiga besprutningsmedlet parakvat, utan skyddsutrustning

Företag som Unilever, som äger varumärkena Dove, Knorr och GB glass köper palmolja till sina produkter från Wilmar, som är en av de största palmoljeföretagen i Indonesien.

Enligt lagen i Indonesien är en arbetsgivare skyldig att erbjuda en tillsvidareanställning om någon arbetar minst 21 dagar i månaden, i minst 3 månader i sträck.

Företagen som driver palmoljeplantagerna har satt i system att anställa dagarbetare i långa perioder, ibland i över tio år. Majoriteten av dessa dagarbetare är kvinnor. Män anställs som fruktplockare och får tillsvidareanställningar medan kvinnor däremot anställs som daglönare för att gödsla och bespruta oljepalmerna. Att arbeta som daglönare innebär att en varken får tillgång till sjukförsäkring, pension eller föräldraförsäkring. I åratal arbetar kvinnorna utan att ens veta om de kommer ha ett jobb att gå till nästa dag och i intervjuer har de berättat att de tror att företagen inte vill riskera att ha gravida eller föräldralediga kvinnor som fast anställda då det skulle innebära extra kostnader. Några av de kvinnor vi träffade i Indonesien hade arbetat i nästan 20 år som daglönare och avskedats när de fyllde 55 år – utan pension. Kvinnorna kan inte riskera att bli av med sina jobb och sin försörjning så trots att arbetsvillkoren är usla stannar de kvar.

Kvinnor kan arbeta i tio år utan att få fast anställning

Giftiga bekämpningsmedel
Det är främst kvinnor som besprutar oljepalmerna. Om regn sköljer bort bekämpningsmedlet får de inte betalt, då det inte anses att de gjort sitt jobb.

“… om vi besprutar fram till klockan 11 och det sedan regnar då får vi inte betalt för den dagen eftersom regnet spär ut kemikalierna och arbetet varit förgäves. Vi kan inte förutspå naturen. (…) Först när vi gjort om arbetet får vi betalt.” – B, centrala Kalimantan

Arbetare sitter på huk och häller över bekämpningsmedel i plastdunkar. Detta görs utan säkerhetskläder eller annan säkerhetsutrustning.

© Privat

Bildtext: Arbetare sitter på huk och häller över bekämpningsmedel i plastdunkar.

Obetald arbetstid är bara en av flera kränkningar. Plantagerna använder parakvat, ett mycket giftigt bekämpningsmedel. Kvinnorna har inga skyddsutrustning, eller i vissa fall undermålig sådan. Exponering till parakvat leder till fysiska besvär men utan fast anställning och sjukförsäkring vågar de inte säga ifrån.

En kvinna berättar om företagsläkarens reaktion till hennes symptom: “Allteftersom behållaren blev äldre, kunde den inte stängas alls och jag fick kemikalier på ryggen varje gång jag böjde mig. (…) Sedan förra året blir jag yr och illamående. Jag sa till företagsläkaren att jag mår illa och kräks men han sa att det var bara brist på motion. (…) Jag vaknar svettig och yr men jag kämpar på eftersom jag inte kommer få betalt annars.”

120 personer intervjuades av oss till rapporten The great palm oil scandal. Det här är bara två exempel. Självklart har den indonesiska regeringen ett stort ansvar. Det som sker på palmoljeplantagerna bryter mot lagen. Vi har presenterat vår rapport för regeringsföreträdare och arbetar för att få till en förändring vad gäller efterlevnad av lagarna.  

En arbetare går mellan oljepalmerna och har en skyffel över ena axeln

© Amnesty International / WatchDoc

Företags ansvar för kränkningar på palmoljeplantager
Men företagen då? Är det acceptabelt att utnyttja Indonesiens svaga institutioner och passa på och tjäna pengar på att exploatera arbetare och diskriminera kvinnlig arbetskraft? Tycker du det är okej att ett stort bolag som Unilever, som tillverkar produkter som Ben & Jerry’s glass, Milda och TRESemmé shampoo inte ser till att det blir schyssta arbetsvillkor på de plantager de köper palmolja från? Vi pratar om ett globalt välkänt företag med stora vinster och fina uppförandekoder.

Företag blir framgångsrika för att de tillverkar produkter som kunder vill ha. Jag tror att Unilever bryr sig om sina kunder. Förmodligen mer än vad de bryr sig om kvinnorna som arbetar i sina leverantörsled. Höj din röst för dessa kvinnor och säg åt Unilever att se till att arbetarna får schyssta arbetsvillkor. Så att de får en verklig möjlighet att ta sig ur fattigdom.

Läs bloggen ”Fem fakta om palmolja”

Aktionsperiod 23/2 – 6/4

Dear Mr Polman,

For over a decade Unilever has, as a major buyer of palm oil from Wilmar, contributed to and benefited from abuses of women worker’s human rights on plantations in Wilmar’s Indonesian operations. Unilever agree that labour abuses on the plantations are a problem, and therefore I urge you to make Wilmar stop these violations and compensate the victims.

Unilever, please make Wilmar:

· Provide permanent contracts to women who have been working for more than three years, make back payments of benefits and cover these workers under health insurance and pension schemes.
· Phase out the use of hazardous pesticides, like paraquat, and end targets and the use of piece rates for workers spraying pesticides, as this increases the risk of extended exposure to hazardous chemicals.
· Immediately end forced labour and ensure that threats of penalties and payments below the minimum wage are not used to exact work involuntarily from people.

Sincerely,

Kvinnors rättigheter kränks på palmoljeplantager

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

23 februari, 2017

En dom från Europadomstolen belyser ett mönster av förföljelse. ”Det var ett rent helvete. Flaskor och stenar föll över oss som en hagelstorm” berättar Alfréd Király. ”Alla barn var skräckslagna. Vi bad polisen att skydda oss men de gjorde ingenting.”

Av Barbora Černušáková, Centraleuropa-researcher på Amnesty International.

Mer än fyra år efter det att hundratals våldsamma demonstranter omringade hans hem, ropade antiromska slagord och kastade stenar genom hans fönster är Király fortfarande skakad av minnet. Men i förra veckan vann han och andra romska familjer en viktig seger i en lång kamp för rättvisa. En kamp som tagit dem ända till den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Den 5 augusti 2012 stormade fler än 700 personer kopplade till högerextrema grupper in i Devecser, en by i västra Ungern. Efter att ha demonstrerat i byns centrum begav de sig till en gata där romska familjer bodde. De samlades utanför husen och skanderade ”Zigenarbanditer… Vi ska tända eld på era hem… Ni kommer att brinna inne i era hus!” De kastade stenar och gatsten och tvingade romerna att barrikadera sig i sina hus. Under tiden stod polisen och bara såg på.

Förra veckan slog Europadomstolen fast att polisen inte skyddade romerna den dagen och att förövarna av brotten ”så gott som undsluppit rättsliga påföljder” — vilket, tillade domstolen, kan uppfattas av allmänheten som att staten ser genom fingrarna eller legitimerar sådana brott.

Zigenarbanditer… Vi ska tända eld på era hem… Ni kommer att brinna inne i era hus!

Domen skickar en viktig signal till den ungerska regeringen, i en tid när det rasistiska och främlingsfientliga klimatet blir alltmer förgiftat i Ungern. Inte bara är det högerextrema partiet Jobbik tredje störst i parlamentet, utan attityder gentemot romer och andra minoritetsgrupper har även blivit mycket hårdare inom det styrande Fidesz.

Rasistiskt våld mot ungerska romer nådde en topp år 2008 och 2009 när en rad attacker krävde livet av sex män, kvinnor och barn. Rädslan finns alltjämt kvar. Romer i Ungern utsätts fortfarande för en mängd olika hatbrott, däribland misshandel och attacker mot deras hem.

Romer upplever också många former av vardaglig diskriminering som påverkar skolgång och anställning. De görs till måltavla för rasistiska påhopp i regeringsvänliga medier och även från politikerna själva. När en av grundarna till det styrande partiet Fidesz, Zsolt Bayer, år 2013 kallade romer för ”djur… som inte passar att leva bland människor” möttes uttalandet av tystnad från premiärminister Viktor Orbán. Orbán har själv beskrivit romernas närvaro som ”Ungerns historiska lott… Det är vi som måste leva med det här.”

Kampen för att få ett slut på hatbrott och diskriminering mot oss är långt ifrån vunnen

Statens svar på våld mot romer har varit svagt. Polisen behandlar regelmässigt hatbrott som vanliga brott, utan hänsyn till hatmotiven. När förövare till exempel bröt sig in i en romsk familjs hus i Eger 2015, angrep familjen och ropade ”Smutsiga zigenare, ni ska dö” registrerade polisen brottet endast som ”olaga intrång”.

Konsekvenserna av hot och våld kan bli svåra och långvariga. Sommaren 2015 träffade jag romska familjer i staden Gyöngyöspata som hade utsatts för hot och trakasserier från självutnämnda medborgargarden 2011. Fyra år efter trakasserierna var många av dem fortfarande traumatiserade.

Europadomstolens beslut denna vecka skickar ett tydligt budskap till ungerska myndigheter om att hatbrott aldrig kan tolereras. Myndigheterna måste vidta brådskande åtgärder för att utreda dessa och andra rasistiska brott och ställa dem som begår dem inför rätta.

”Vi är glada att äntligen se rättvisa skipas” säger Király. ”Men vi har bara vunnit en mindre strid. Kampen för att få ett slut på hatbrott och diskriminering mot oss är långt ifrån vunnen.”

Barbora Černušáková är researcher för Öst- och Centraleuropa på Amnesty International.

Publicerad på engelska i Politico, 25 januari 2017

14 februari, 2017

Samernas nationaldag
Den 6 februari 2017
Uttalande Amnesty International, svenska sektionen

I dag, den 6 februari, är det samernas nationaldag. Samerna är Sveriges urfolk, och den 6 februari firar vi den samiska kulturen och samernas plats i Sveriges historia och Sveriges nu.

Men den samiska historien i nationalstaten Sverige har många mörka nyanser och kränkningar av samers urfolksrättigheter fortgår än i dag. I augusti 2016 släppte FN:s särskilda rapportör för urfolksrättigheter, Victoria Tauli-Corpuz, en rapport om människorättssituationen för samer i Sverige, Finland och Norge. Hon uttryckte oro över det svaga skyddet för samers markrättigheter i Sverige, i synnerhet i relation till den snabbt accelererande gruvutvinningen i Sápmi, och påpekade att skyddet för samiskt självbestämmande fortfarande är svagt. Rapportören manade den svenska regeringen att reformera lagstiftningen så att den går i linje med internationella människorättsnormer och att säkra samernas medbestämmande i all naturresursutvinning på samisk mark.

Rapportörens kritik är bara en av många internationella röster som påpekar att det är långt kvar till full respekt för samers mänskliga rättigheter. FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter uttryckte liknande kritik i juli 2016, och landade i att Sverige för att kunna åtgärda de kränkningar som begås i dag måste granska och göra upp med de historiska oförrätter som samerna utsatts för i Sverige.

För genom historien har samiska marker koloniserats och konfiskerats. Samiska barn har skickats till nomadskolor. De samiska språken har förbjudits. Statlig samepolitik har lett till splittring inom det samiska folket och nekat samerna själva rätten att definiera sin kultur och sin framtid. De rasbiologiska övergrepp samer utsatts för är väl dokumenterade.

Samtidigt som såren efter övergreppen i många fall fortfarande är öppna är kunskapen om samernas situation och kultur liksom kränkningar av samernas rättigheter låg. Detta gäller såväl makthavare som allmänhet.

Det samiska ungdomsförbundet, Saminuorra, började redan 2008 att driva kravet på en samisk sanningskommission, och 2014 tog Sametinget beslut om samma sak. Nu arbetar Sametinget aktivt med Diskrimineringsombudsmannen för att en kommission ska bli till. Förra året publicerade Svenska kyrkan sin vitbok som granskar kyrkans roll i kränkningar mot samer genom historien och dess skuld och ansvar i koloniseringen av samerna. Ärkebiskopen har i samband med detta uttalat sitt stöd för en samisk sanningskommission och har uppmanat regeringen att göra detsamma.

Amnesty har stöttat sannings- och försoningskommissioner kring kolonisering och kränkningar av urfolksrättigheter i en mängd länder i världen. Nu, på samernas nationaldag, ställer vi oss bakom kravet på en sanningskommission i Sverige, med utgångspunkt i de rättigheter samerna som Sveriges urfolk har haft och har. Villkoren och ramarna för kommissionen måste definieras av samerna själva. Men regeringen måste ge besked om hur den ställer sig till processen. Ställer sig regeringen bakom de samiska kraven på en sanningskommission eller inte? Kommer den att samarbeta med det samiska folket för att skapa förutsättningar för en framtid där urfolksrätten respekteras?
Amnesty kommer att följa utvecklingen kring en samisk sanningskommission noga. Vi kommer också, liksom andra internationella människorättsaktörer, att bevaka svenska regeringens arbete i samefrågor för att försäkra oss om att dess höga ambitioner på människorättsområdet också inkluderar samernas urfolksrätt.

 

6 februari, 2017

I Belgrad, i ett hörn av en ihålig och övergiven lagerlokal sitter 11-årige Ahmed hukad runt en liten brasa med fyra andra pojkar. De kokar potatis, en torftig måltid som troligtvis är den enda de kommer att äta i dag. Utanför är staden täckt av snö.

av Todor Gardos, Serbien-researcher på Amnesty International.

Trots att morgonsolen sipprar genom de glaslösa fönstren som skapar genomskinliga strålar i den rökfyllda luften, är temperaturen utomhus minus tio grader. Inomhus är det inte mycket varmare. Pojkarna, alla från Jalalabad i Afghanistan, matar brasan med allt de hittar, inklusive plast. Plasten bildar en frän rök som sticker i ögon och hals.

De har bott i lagerlokalen bakom Belgrads centralstation i mer än två månader. Pojkarna berättade för mig att ingen från Serbiens social- eller asylmyndigheter har erbjudit dem något stöd, tak över huvudet eller skydd. Förra november utfärdade regeringen öppna brev som uppmanade ideella organisationer och frivilliga att sluta hjälpa flyktingar och migranter i huvudstaden. Av de uppskattningsvis 1200 flyktingar och migranter som befinner sig i staden är åtminstone en fjärdedel av dem ensamkommande barn. De har liten eller ingen tillgång till ordentlig sanitet, rinnande vatten, sjukvård eller varma kläder.

De har bott i lagerlokalen bakom Belgrads centralstation i mer än två månader

Trots regeringens uppmaning trotsar en liten grupp frivilliga polisen och besöker lagerlokalerna och de provisoriska läger som finns utspridda i huvudstaden. De försöker att erbjuda en måltid per dag till vuxna, som formar långa köer i snön. Ett familjecenter i närheten erbjuder ytterligare måltider till barn. Läkare utan gränser besöker de som har skador och har behövt behandla personer med köldskador, hudinfektioner och andningssjukdomar.

Regeringen påstår att de vill att flyktingar och migranter ska söka sig till de officiella läger som finns, och att det är därför de sagt till ideella organisationer att inte erbjuda något stöd till de utsatta. Dock finns det inte tillräckligt med plats i de officiella lägren. En pojke berättade för mig att han upprepade gånger nekades att få komma in. ”De sa till mig att det inte fanns plats. Jag försökte i Belgrad, Šid, Adaševci. Sen gick jag till polisstationen men de kunde inte hjälpa mig,” sa han. ”Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt. Den här situationen gör mig fysiskt och mentalt utmattad.”

Photos from mission to Belgrade, Serbia 5 & 6 January 2017. An estimated 1,200 refugees and migrants sleeping rough in abandoned warehouses in central Belgrade. The conditions seen by Amnesty International are inhuman and current winter temperatures reaching -20 C expose them to serious risks of illness. At the time of AI's visit, the Serbian authorities are failing to provide them with adequate food, water and sanitation, healthcare, appropriate clothing and basic accommodation. People are forced to light fires and burn branches and scrap materials, including plastics they collect to keep warm, creating toxic fumes and threatening further injuries and fire in the warehouses. Unaccompanied children, as young as 11 represent a quarter of the population in the warehouses.

När det blir uppenbart att de inte är välkomna i Serbien försöker många flyktingar att resa någon annanstans. De som jag träffade berättade om hemska upplevelser med gränsvakter i angränsande EU-länder. Den ungerska polisen tvingar tillbaka de som försöker att ta sig över stängslen och kroatiska vakter gör detsamma i ökad utsträckning. Mohammed, en 13-årig pojke från Kabul berättade för mig att han tvingades tillbaka från Kroatien sju gånger. Hans vänner skickades tillbaka från Ungern. I Bulgarien, vilket är landet som de flesta av dem har rest genom, fryser flyktingar ihjäl.

Medan dessa EU-länder har stängt sina gränser har flyktingarna blivit fast, och iskalla temperaturer har tagit ett grepp om stora delar av kontinenten.

Det finns totalt 6000 sängplatser för flyktingar i Serbien

Och det serbiska välkomnandet är ett kallt sådant det med. Förra året satte den serbiska regeringen en gräns för antalet asylsökande som de skulle inkvartera. Endast 6000 sängar fanns trots det stora antalet flyktingar och migranter i landet.

Regeringens talespersoner säger att flyktingarna väljer att vara hemlösa och vägrar att gå till asylprövningsenheter. Men flyktingar berättar om en helt annan verklighet där det inte finns plats nog att inkvartera dem. I stället är de dagligen fångna i en dehumaniserande kamp som går ut på att hitta värme och mat.

Refugees and migrants in inhuman conditions in Belgrade, Serbia

Efter de senaste dagarnas breda internationell mediebevakning om de hemska levnadsförhållandena, meddelade den serbiska regeringen att de ska öppna ett tillfälligt asylboende i närheten av Obrenovac på nytt och flytta 250 personer dit. Ytterligare hjälp tilläts av FN:s flyktingorgan, UNHCR, och andra organisationer. Men det är inte nog. I dessa tider är det få saker som är mer säkra än skiftet av årstider, trots det verkar vintern ha kommit som en överraskning för de serbiska myndigheterna och europeiska regeringarna. I Belgrad och över hela kontinenten har barn som Ahmed bokstavligen lämnats ute i kylan.

Skriv på vår aktion här: Serbien – Flyktingar och migranter lever under omänskliga förhållanden

Ahmed och Mohammed är inte deras riktiga namn.

Artikeln publicerades först av International Business Times: Belgrade’s forgotten child refugees burn rubbish to keep warm as Europe freezes

3 februari, 2017