Uttryck

Den senaste tiden har sexuellt våld och trakasserier mot kvinnor uppmärksammats stort genom #metoo. Kvinnor i alla åldrar har tröttnat på att hålla tyst om de övergrepp och kränkningar de utsätts för på jobbet, i vardagslivet och i nöjeslivet. Det tycks inte finnas några fredade zoner – inte ens hemma, ensam framför datorn.

Av: Katarina Bergehed, Amnesty i Sveriges expert på kvinnorättsfrågor

 

Den senaste tiden har sexuellt våld och trakasserier mot kvinnor uppmärksammats stort genom #metoo. Kvinnor i alla åldrar har tröttnat på att hålla tyst om de övergrepp och kränkningar de utsätts för på jobbet, i vardagslivet och i nöjeslivet. Det tycks inte finnas några fredade zoner – inte ens hemma, ensam framför datorn.

En ny undersökning från Amnesty om nätbaserade kränkningar och trakasserier mot kvinnor visar att nära en fjärdedel av de tillfrågade kvinnorna hade erfarenhet av att minst en gång ha varit utsatta för sådana trakasserier eller kränkningar, från 16 procent av kvinnorna i Italien till 33 procent  i USA. Undersökningen omfattar kvinnor mellan 18-55 år i åtta länder: Danmark, Italien, Nya Zeeland, Polen, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA. Undersökningen gjordes av Ipsos MORI.

Att internet är en otrygg plats för många är ingen nyhet. Inte heller att kvinnohat, sexism och hot frodas i sociala medier som Facebook och Twitter, och andra webbforum. Amnestys undersökning fokuserar dock på vilka konsekvenser hotfullt och kränkande språk, bilder, hot om fysiskt och/eller sexuellt våld får för de som utsätts. Resultatet ger en fingervisning om hur allvarligt och skadligt näthatet mot kvinnor faktiskt är.

 

Kvinnor i Sverige

Trots årtionden av jämställdhetsarbete kan samma mönster skönjas i Sverige som i övriga undersökta länder. Av 500 tillfrågade kvinnor i Sverige uppgav 147, motsvarande 29 procent, att de någon gång utsatts för kränkningar och trakasserier på internet. 19 procent av de tillfrågade uppgav att de hade utsatts vid mer än ett tillfälle. 99 kvinnor svarade i mer detalj på var, hur och vilka konsekvenser det fått för dem personligen.

Erfarenheten av kränkningar och trakasserier var betydligt mer utbredd i den yngsta gruppen i undersökningen än i den äldsta.

Nätet skiljer sig inte från samhället i stort när det handlar om diskriminering av och våld mot flickor och kvinnor. Det tar sig ofta uttryck i sexistiska eller kvinnofientliga kommentarer och hot om fysiskt eller sexuellt våld. De kränkningar och trakasserier som kvinnor utsätts för är alltså ofta kopplat till deras kön, men även andra aspekter av deras identitet, såsom etnicitet eller sexuell läggning. Här skiljer sig inte Sverige från andra länder.

Om vi tittar närmare på vad som döljer sig bakom kvinnornas erfarenheter av  “kränkningar och trakasserier” i Sverige ser vi att:

  • 70 procent uppgav att de utsatts för allmänt kränkande språkbruk eller kommentarer riktade mot sin person
  • Drygt 48 procent uppgav att de utsatts för sexistiska eller kvinnofientliga kommentarer riktade mot sin person
  • Över 27 procent uppgav att de fått direkta eller indirekta hot om fysiskt eller sexuellt våld riktat mot sin person
  • 19 procent hade utsatts för rasistiskt språkbruk eller rasistiska kommentarer riktade mot sin person
  • Närmare 9 procent hade utsatts för homofobiskt eller transfobiskt språkbruk eller kommentarer riktade mot sin person
  • Drygt 8 procent hade fått intima bilder av sig utlagda på nätet utan att ha gett sitt medgivande
  • Drygt 7 procent hade fått sina personuppgifter publicerade på nätet i syfte att åsamka rädsla eller stress.

I nästan två tredjedelar av fallen uppgav kvinnorna att de inte kände den eller de personer som låg bakom kränkningarna och trakasserierna (knappt 65 %). I drygt 27 procent var det fråga om en person som kvinnan kände personligen. I drygt 14 procent av fallen handlade det om en nuvarande eller tidigare partner.

 

Konsekvenser för den som utsätts

Effekterna av att utsättas för kränkande kommentarer, hot om sexuellt våld, rasism eller få dina privata bilder eller uppgifter spridda försvinner inte i samma stund som du loggar ut.

Amnestys undersökning pekar tvärtom på förödande konsekvenser för dem som utsätts.

Många av de tillfrågade kvinnorna i den svenska studien uppgav att de fått allvarliga psykologiska besvär, som en direkt följd av de kränkningar och trakasserier de utsatts för på sociala media.

  • 39 procent uppgav att de fruktat för sin fysiska säkerhet
  • 18 procent uppgav att de känt oro för sin familjs säkerhet
  • Två tredjedelar av de kvinnor som utsatts uppgav att de hade en känsla av maktlöshet vad gäller sin förmåga att bemöta kränkningarna och trakasserierna
  • 67 procent angav att de fått sömnproblem
  • Drygt 60 procent upplevde sämre självkänsla eller brist på självförtroende
  • 58 procent hade upplevt panikattacker, ångest eller stress
  • Över hälften hade upplevt en känsla av isolering eller ett behov att dra sig undan
  • Över hälften uppgav att de hade svårare att fokusera på vardagsuppgifter
  • Över hälften uppgav att de bävat inför tanken på att använda internet eller sociala medier
  • Över hälften upplevde en känsla av oro när de får e-post eller notiser från sociala medier
  • 48 procent upplevde humörsvängningar
  • 46 procent upplevde att de hade svårt att koncentrera sig längre stunder
  • 38 procent upplevde att de inte kunnat slutföra det de vanligtvis skulle ha gjort en vanlig dag
  • 31 procent uppgav att de upplevt sig mindre förmögna att fatta vardagliga beslut

 

Konsekvenser i samhället

Nätbaserade kränkningar, hot och trakasserier – det som ofta brukar benämnas som näthat – får allvarliga konsekvenser. Inte bara för individen utan för samhället i stort.

Internet och sociala medier har revolutionerat vår möjlighet att uttrycka oss och kommunicera med andra samt ta del av och sprida information. Det gäller inte minst i Sverige, vars invånare ofta beskrivs som “världens mest uppkopplade folk”. Sociala medier är en viktig arena där individer kan utöva sin yttrandefrihet, men näthat utgör ett direkt hot mot detta och riskerar att tysta människors röster. Kränkningar, hot och trakasserier kan leda till självcensur eller att individer helt avstår från att uttrycka sina åsikter på sociala medier – eller helt slutar att använda dem.  

I Amnestys undersökning uppgav 23 procent av de kvinnor som utsatts för kränkningar och trakasserier på nätet i Sverige, att de slutat posta sådant som uttrycker deras åsikter i vissa frågor. Vidare svarade 32 procent att de använder sociala medier lite eller mycket mindre än tidigare. 7 procent har helt slutat använda de sociala medier där kränkningarna skett.

 

Yttrandefrihet omfattar inte hat eller våld

Alla typer av nätbaserat våld och näthat måste bekämpas. Amnesty understryker vikten av att regeringar världen över, inklusive i Sverige, ser till att lagar, policies, praxis och utbildning är på plats och fungerar för att förebygga och få ett slut på trakasserier och våld mot kvinnor online. Samtidigt får inte näthat användas som en ursäkt för att minska yttrandefriheten.

Från Amnestys sida konstaterar vi att yttrandefriheten även skyddar uttryck som kan upplevas som anstötliga, sårande eller störande. Men yttrandefriheten kan aldrig användas för att förespråka hat och våld.

Många av Sveriges lagar som ska skydda individen från integritetskränkningar från andra, tillkom långt före internet och måste uppdateras. Regeringen lade nyligen fram en proposition om att stärka det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten. I den föreslås bland annat att ett nytt brott införs: olaga integritetsintrång, som gör det straffbart att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida integritetskänsliga bilder och uppgifter. Dessutom föreslås att bestämmelserna om olaga hot, ofredande och förolämpning uppdateras och förtydligas för att bättre kunna täcka in sådana brott som begås på internet. Detta blir ett viktigt steg för utvecklingen av trygghet på nätet.

Men inte bara regeringar måste agera. Även företagen som tillhandahåller sociala medieplattformar har ett stort ansvar. De måste intensifiera arbetet för att alla  – inte minst flickor och kvinnor – fritt kan använda deras plattformar utan rädsla och fruktan.

 



* Undersökningen genomfördes av Ipsos MORI, som använde sig av en nätbaserad enkät. 500 kvinnor mellan 18-55 år i varje land ingår i undersökningen och och urvalet  avseende kvinnornas ålder, region och yrkesverksamhet  återspeglar den proportionella andelen i befolkningen i respektive land. Urvalet är nationellt representativt för respektive land. Felmarginalen för varje land varierar mellan 3-4 %.

20 november, 2017

Amnestys ordförande i Turkiet, Taner Kiliç, gjorde bara sitt jobb och avslöjade människorättskränkningar i landet. Men den 9 juni greps han och kastades i fängelse. Han anklagades absurt nog för att vara medlem i en “väpnad terroristorganisation”.

En månad senare greps 10 andra människorättsförsvarare, däribland Amnestys generalsekreterare i Turkiet, Idil Eser,och den svenske medborgaren och IT-konsulten Ali Gharavi. Det skedde under en workshop kring digital säkerhet och mänskliga rättigheter.

Samtliga är människorättsförsvarare som inte gjort något fel. Ändå åtalas de nu för terrorismrelaterade brott. På så vis försöker de turkiska myndigheter hindra deras arbete för mänskliga rättigheter i Turkiet.

För en knapp månad sedan hölls den första rättegången, då de 10 frigavs i väntan på nästa rättegång. Beslutet kom efter omfattande protester från omvärlden. Men Taner sitter fortfarande fängslad och de 10 andra människorättsförsvararna riskerar fortfarande att dömas i rättegången som återupptas den 22 november.

Taner och övriga 10 har vigt sina liv åt att skydda andra människors rättigheter i Turkiet och i världen, med fredliga medel. Om de döms nu så tystnar deras röster i en tid då regeringen slår hårt mot fri- och rättigheter i landet.

Det måste vi förhindra! Vi tänker inte sluta förrän samtliga är fria! Hjälp oss att kräva att Taner friges och att åtalet dessa människorättsförsvarare läggs ner. Låt Turkiet veta att världen inte stillasittande ser på när människorättsförsvarare tystas!

Minister of Justice Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanlığı
06659 Ankara
Turkey

Dear Minister,

I feel compelled to write to tell you to call on you to drop the charges against eleven human rights defenders in Turkey, including Amnesty International’s İdil Eser and Taner
Kılıç. While eight of them who had been imprisoned for almost four months have been released, Taner remains in prison and they all still face shocking and baseless charges of “membership of an armed terrorist organisation.”

These 11 people have dedicated their lives to peacefully protecting human rights in
Turkey and elsewhere, a vital role in any free and fair society. Yet because of the absurd
and patently unfounded allegations, they now face up to 15 years in prison.

Observers like me all around the world can see that this accusation is ridiculous and
simply not true, which is why I am joining hundreds of thousands of people in standing
with human rights defenders in Turkey.

Defending human rights is not a crime. Please do the right thing, free Taner and drop the charges against all 11 of them now.

Regards,

TURKIET - FRIGE MÄNNISKORÄTTSFÖRSVARARNA!

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

16 november, 2017

Hanan Badr el-Din, greps den 6 maj 2017 när hon besökte en fånge som tidigare utsatts för påtvingat försvinnande. Hanan arbetar i en förening som söker svar på vad som hänt dem som försvunnit. Hon anklagas för att tillhöra en förbjuden grupp.

Amnesty uppmanar de egyptiska myndigheterna att frige Hanan Badr el-Din och lägga ner åtalspunkterna.

Hanan Badr el-Din är människorättsförsvarare och medgrundare till Families of the Forcibly Disappeared Association, en organisation som försöker få klarhet i vad som hänt de de personer som utsatts för påtvingat försvinnande.

Den 6 maj besökte Hanan Badr el- Din Qanatar-fängelset norr om Kairo för att träffa en man som varit försvunnen men som dykt upp i fängelset. Hon ville ta tillfället i akt för att besöka honom och fråga om han hade någon information om hennes man. Säkerhetspersonal i fängelset grep Hanan Badr el-Din och beslagtog hennes tillhörigheter, bland annat ett papper med information om maken. De anklagade henne för att försöka smuggla in pappret och ett usb-minne i fängelset.

Enligt advokaten förhördes Hanna Badr el-Din av säkerhetstjänsten NSA under några timmar och ställdes dagen efter inför åklagare som beordrade att hon skulle hållas kvar under tiden utredningen fortsatte. Den 8 maj hävdade NSA att Hanan Badr el-Din tillhör det förbjudna Muslimska brödraskapet.

Bakgrund
Den 27 juli 2013 deltog Hanan Badr el-Dins man, Khalid Ezz el-Din, i en protest och på tv samma dag kunde hon se hur han blivit sårad och var på en fältklinik. När hon senare kom dit kunde hon inte hitta honom. Sedan den dagen har Hanan lett efter sin man och letat efter honom på bland annat fängelser och bårhus. Hittills utan resultat.

Under letandet har Hanan Badr el-Din kommit i kontakt med andra människor som också letat efter familjemedlemmar som har utsatts för påtvingat försvinnande. I början av 2014 bildades föreningen Families of the Forcibly Disappeared som ett svar på som svar på säkerhetstjänstens spridande användning av denna metod.

Föreningens syfte är att få klarhet i vad som hänt de försvunna och i början fokuserade de på att söka information på polisstationer, fängelser, sjukhus och bårhus. I mitten av 2015 började de med mera offentliga kampanjer där de riktade sig direkt till regeringen och uppmanade dem att avslöja vad som hänt de försvunna. Genom presskonferenser, offentliga möten och mediearbete började fler och fler familjer med försvunna anhöriga förena sina ansträngningar i sökandet.

De egyptiska myndigheterna förnekar regelbundet praxisen av påtvingade försvinnanden. Den 4 juni i år sa ordföranden för utskottet för mänskliga rättigheter i det egyptiska parlamentet att ”påtvingade försvinnanden existerar inte utan det är ett begrepp som  myntats av det Muslimska brödraskapet och femtekolonnare”. I mars 2016, sa inrikesministern: ”Det finns inga påtvingade försvinnande i Egypten och säkerhetsstyrkorna verkar inom ramen för den rättsliga ramverket”. Detta uttalande utmanas av egyptiska människorättsgrupper som har hundratals dokumenterade fall.

Aktionsperiod 1/11 – 30/11

Skicka en hälsning till Hanan Badr el-Din 

Public Prosecutor
Nabil Sadek
Office of the Public Prosecutor
Dar al Qada al-Ali
Down Town Cairo
Arab Republic of Egypt

Sweden November 2017

Dear Counsellor,

Hanan Badr el-Din has been detained since 6 May 2017 pending an investigation for belonging to a banned organisation. She has been active in trying to find out what happened to her husband Khaled Ezz el-Din, who forcibly disappeared in July 2013.

I urge you to release Hanan Badr el-Din immediately and unconditionally and drop all charges against her, as she seems to have been targeted solely for her human rights work.

Hanan Badr el-Din must, without delay, be informed of the fate and whereabouts of her husband Khaled Ezz el-Din, and similarly, the authorities must inform the families of all forcibly disappeared detainees in Egypt of the fate and whereabouts of their detained family member.

Further, Egypt must stop the use of enforced disappearance, establish independent investigations into the practice, and ensure that perpetrators are held accountable.

Finally, I urge Egypt to ratify, without making any reservations, the International Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearance.

Sincerely,

Skriv under här

Egypten - fängslad efter frågor om försvunnen make

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

1 november, 2017

Evdokia Romanova dömdes den 18 oktober till 50 000 rubel (ca 7 000 SEK) i böter för “att ha spritt homosexuell propaganda” efter att ha lagt upp länkar till hbtqi-relaterade artiklar i sociala medier.

Amnesty uppmanade ryska myndigheter att upphäva domen och avskaffa lagen om “spridande av homosexuell propaganda”.

Evdokia Romanova, aktiv i organisationen Youth Coalition for Sexual and Reproductive Rights; YCSRR, i Samara i centrala Ryssland, kallades den 26 juli 2017 till en lokal polisstation som vittne i ett fall som var under utredning. Ett fall som hon aldrig hört talas om. Till sin förvåning blev hon istället utfrågad och anklagad för “propaganda för icke-traditionella sexuella relationer bland minderåriga som använder internet”.

“Brottet” skulle ha varit att hon på sin Facebooksida och ett nätverk, VKontakte, länkat till YCSRR :s hemsida och andra artiklar, bland dem en artikel från The Guardian om folkomröstningen om samkönade äktenskap i Irland och en artikel om en utställning i St Petersburg om homosexuella tonåringar i Ryssland. Några av posterna var från 2015 och en från 2016.

Fallet togs upp i Kirovs tingsrätt i Samara men vid förhandlingen den 18 september sa domaren att målet först måste höras av en förundersökningsdomare. Efter att fallet valsat runt mellan olika domare hölls en förhandling den 9 oktober. Domaren i målet beslöt att rättegången skulle vara stängd för allmänheten för att förhindra att ärendet skulle generera ytterligare ”propaganda”. Efter förhandlingen fick Evdokia Romanova veta att domaren var obekväm med den uppmärksamhet fallet hade fått och de många telefonsamtal hon fick från journalister i Moskva. Domaren sa att hon inte ville ha journalister i rättssalen.

Evdokia Romanova och hennes advokat kommer att överklaga domen.

Aktionsperiod 30/10 – 24/11

Prosecutor of Samara Region
Konstantin Nikolaevich Bukreev
ul.Krasnoarmeiskaia, 32
443030, Samara Region
Russian Federation

Sweden November 2017

Dear Prosecutor,

In writing to you I would like to express my concern about the sentencing of Evdokia Romanova, found guilty of spreading “homosexual propaganda”. She was tried in a hearing on 18 September closed to the public. The right to a public hearing is an essential safeguard of the fairness and independence of the judicial process.

I urge the authorities to quash the sentence against Evdokia Romanova as she has been prosecuted solely for the peaceful exercise of her right to freedom of expression.

Further, I call for the abolition of the “homosexual propaganda law” as it contravenes Russia’s international obligations to respect the right to freedom of expression.

Finally, I ask you to ensure that the forthcoming appeal proceedings respect the right to a fair trial, including the right to a fair and public hearing by an independent and impartial tribunal.

Regards,

Skriv under här

Ryssland - hbtqi-aktivist dömd för propaganda

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

30 oktober, 2017

I år publicerade Amnesty en banbrytande rapport som belyser intersexpersoners situation från ett människorättsperspektiv. Idag, 26/10, på Intersex Awareness Day passar vi på att ge alla våra läsare grundläggande kunskaper om begrepp, historik, Amnestys rapport, människorättsperspektivet på intersexfrågan och situationen i Sverige. Boka också in vårt seminarium om intersexrättigheter den 8 november kl 18.30 på ABF-huset!

Text: Queer Amnesty Sweden

 

I:et i HBTQI

Vad handlar egentligen I:et i HBTQI om? Termen intersex syftar på individer som har medfödda egenskaper som biologiskt inte passar in i den typiska binära könsuppdelningen, indelningen i man och kvinna, pojke och flicka. Det kan till exempel handla om kromosomuppsättning, genitalier eller hormonnivåer. Intersex är ett paraplybegrepp för en rad olika typer av variationer. I vissa fall upptäcks intersexvariationen vid födseln, i andra fall under puberteten eller långt senare i livet.Trots att intersexpersoners rättigheter ofta anses relaterade till HBTQ-rättigheter har intersex inget med könsidentitet eller sexuell läggning att göra. En intersexperson kan vara trans, cis, queer, homo-, bi- eller heterosexuell. Den svenska sjukvården använder sig av begreppet DSD, Disorder of Sex Development istället för intersex. Den vanligaste uppfattningen hos den internationella intersexrörelsen är att “disorder” är stigmatiserande men det finns också de som diagnostiserats som DSD som ogillar begreppet intersex för att de inte ser sitt biologiska tillstånd som en identitet jämförbar med HBTQ.

Hur kan kunskapen vara så låg om intersexpersoner när de fötts i alla delar av världen och i alla tider?

Historiken

John Money (1921-2006) är en forskare som haft stor påverkan på hur intersexpersoner behandlats och fortfarande behandlas av sjukvården. Money var övertygad om att kön enbart var en social konstruktion. Hans mest kända, och kanske även grymmaste, experiment är pojken David Reimer som under en misslyckad omskärelse förlorade stora delar av sin penis. John Money övertygade hans föräldrar om att kön kan konstrueras genom kirurgi och fostran. Under Moneys ledning opererades Davids underliv för att likna en flickas och han döptes om och fostrades som en flicka. Men trots att omgivningen gjorde allt för att övertyga David om att han var en flicka och teg om hans medicinska historia så identifierade han sig aldrig med den påtvingade könsidentiteten. Ändå saluförde Money studien som ett lyckat experiment och hävdade att det gick att med kirurgi och uppfostran skapa lyckliga, binära personer av intersexbarn bara deras medicinska historik hemlighölls. Denna hållning har varit vägledande för vården av intersexbarn i västvärlden.

 

Vad gör Amnesty?

Amnesty International gav i maj 2017 ut en omfattande rapport i ämnet i år, First, Do No Harm. Den handlar om de människorättskränkningar som personer med intersexvariation utsätts för som barn och som vuxna i Tyskland och Danmark. Rapporten belyser särskilt en rad människorättskränkningar som sker i samband med icke-akut, “normaliserande” kirurgi på mycket små barn. Den grundar sig framförallt på omfattande intervjuer med intersexpersoner men även föräldrar, vårdpersonal och intersexorganisationer har bidragit.

 

Bild på aktivist från Queer Amnesty Stockholm som bär Intersexflagga på Pride Stockholm 2017

Queer Amnesty Stockholm på Pride Stockholm 2017. © Amnesty International

 

Amnesty är tydligt med att det finns underlivskirurgi som är akut då vissa intersexvariationer till exempel ger kraftiga ökade risker för infektioner. En stor del av de operationer som genomförs i Tyskland och Danmark är dock inte akuta eller ens medicinskt motiverade. Det är till exempel vanligt med operationer i syfte att dölja en stor klitoris eller flytta urinröret till toppen av penis hos barn som föds med urinöppningen på penisens skaft. Dess ingrepp kan ge ärrbildning och nervskador. Utöver kirurgi förekommer hormonbehandlingar, ofta för att barnet ska genomgå puberteten för det kön som det blivit tilldelat. I flera fall har Amnesty kunnat dokumentera att hormonbehandling i enlighet med den egna könsidentiteten nekats.

Det finns inte tillräckligt med forskning för att styrka att de här behandlingarna bidrar till ett bättre välmående för barnen som genomgår dem. Det finns inget lagverk varken i Danmark eller Tyskland som i tillräcklig utsträckning reglerar vilka operationer som är tillräckliga och sjukhusen följer därför riktlinjer som de beslutat om själva eller nationellt. Dessa är inte bindande och uppenbarligen inte tillräckliga för att skydda barnen från människorättskränkningar.

De flesta intersexpersoner Amnesty talat med uttrycker att de lidit både fysisk och psykisk skada både på kort och lång sikt av kirurgi som de inte samtyckt till. Detta har många gånger förvärrats av att de inte haft tillgång till information om vilka behandlingar de gått igenom som barn. Många föräldrar menar att de fått för lite information för att kunna fatta väl underbyggda beslut om sina barns hälsa och både intersexpersoner och deras föräldrar uttrycker en stor brist på psykosocialt stöd.

 

Vad säger folkrätten?

Trots att FN:s kvinnokonvention (CEDAW) i artikel 5 uppmanar stater att avstå från praktiker som grundar sig på stereotypa uppfattningar om könsroller handlar många av de riskfyllda operationerna om att skapa en kropp som passar in i mallen man eller kvinna och är anpassad för ett heteronormativt penis-i-vagina-sexliv. Det är anmärkningsvärt att länder som ratificerat såväl CEDAW som barnkonventionen kan låta så uppenbara kränkningar av barnets rätt till hälsa och integritet fortgå.

Amnesty rekommenderar att Tyskland och Danmark inför och implementerar rättighetsbaserade regler för personer med variation av könsmarkörer som garanterar deras kroppsliga integritet, autonomi och rätt till självbestämmande, samt att barn inte utsätts för icke-akut kirurgi med oåterkalleliga och potentiellt skadliga effekter. Ovan nämnda operationer bör skjutas upp tills barnet har möjlighet att vara med i beslutsprocessen. Dessutom bör socialt stöd till barn och vuxna med variation av könsmarkörer ökas. Medicinsk personal bör få utbildning i variation av kön och genus med fokus på variation i könsmarkörer, utan att reproducera stereotypa könsroller. Könsmarkörer bör explicit inkluderas i antidiskrimineringslagstiftningen och kompensation erbjudas dem som genomgått onödig och oåterkallelig kirurgi, utan informerat samtycke.

I år gav även Human Rights Watch ut en rapport om intersexpersoners rättigheter, “I Want To Be Like Nature Made Me”: Medically Unnecessary Surgeries on Intersex Children in the US (2017). Human Rights Watch har valt att kartlägga situationen i USA där det råder mindre enighet i läkarvärlden än i Europa om vilken behandling som bör ges intersexpersoner. Precis som Amnesty pekar Human Rights Watch på bristen på evidens för att operationerna skulle gynna barnens hälsa och dokumenterar många negativa psykiska och fysiska effekter. De beskriver bland annat att avlägsnande av könskörtlar kan leda till oönskad infertilitet.

Human Rights Watch betonar att många intersexpersoner är missförstådda och att den allmänna kunskapen om biologiskt kön är låg. Kön utgörs av en rad olika karaktärsdrag som kan variera från individ till individ, bästa sättet att beskriva det är som ett spektrum. Rapporten framhåller också att majoriteten av intersexpersoner ända fram till 60-talet till stor del levt välanpassade liv, utan någon form av behandling alls. På senare år har också operationerna ifrågasatts allt mer och det finns nu många läkare som avråder från dem efter att de lyssnat på vuxna intersexpersoner som berättat om den skada de kirurgiska ingreppen orsakat. Ändå fortsätter andra läkare att utföra ingreppen och de medicinska institutionerna har misslyckats med att själva reglera detta.

Tidiga kirurgiska ingrepp motiveras ibland med att det är bättre att genomföra dem när barnen är så små att de ändå inte kommer att minnas dem. Detta är en föråldrad syn på spädbarn. Det råder nu stor konsensus inom psykologisk forskning att de första levnadsåren är av stor betydelse för barns utveckling. Det finns inte tillräcklig forskning om konsekvenserna av de kirurgiska ingreppen och levnadsvillkoren för både vuxna och barn födda med intersexvariation men det finns anledning att vara försiktig med smärtsamma och potentiellt traumatiska operationer på små barn.

 

Situationen i Sverige

Situationen i Sverige beskrivs i Socialstyrelsens rapport Vård och behandling av personer med intersexuella tillstånd (2017). Rapporten konstaterar att det i de internationella dokument som används som vägledning för vården finns otillräcklig forskning för att ge tydliga besked om vilken vård som är bäst för intersexbarn. I Sverige finns tre team som utreder och vårdar intersexbarn och de arbetar delvis olika. Det finns även variation mellan enskilda kirurger. En del lägger stor vikt vid att stötta föräldrarna till att vänta med eventuell kirurgi tills barnet självt kan vara delaktigt i besluten medan andra genomför operationer tidigare. Beslut om genital kirurgi tas individuellt från fall till fall och kan bland annat motiveras av om läkaren bedömer att det skulle ge föräldrarna större förmåga att stötta sitt barn under uppväxten. Socialstyrelsens rapport konstaterar att det trots konsensus inom den svenska läkarkåren om att intersexbarn ska informeras om sin medicinska historik finns det idag ingen garanti för att så sker. Rapporten rekommenderar ett fortsatt arbete med att undersöka vad som krävs för att genital kirurgi ska praktiseras restriktivt över hela landet.

Queer Amnesty Stockholm och Transfest Stockholm kommer att uppmärksamma Intersex Day of Solidarity, den 8:e november, med en visning av filmen Intersexion på ABF-huset i Stockholm kl. 18.30. Det är en dokumentär där personer med intersexvariation själva berättar om sina liv och erfarenheter. Den skildrar intersexpersoners liv som meningsfulla och värda att leva, även när de möter diskriminering och fördomar. Filmvisningen avslutas med en paneldiskussion om intersexrättigheter som leds av Ulrika Westerlund, mångårigt sakkunnig i HBTQI-frågor. Panelen gästas av intersexpersoner och andra relevanta organisationer. Filmen är på engelska utan textning och panelsamtalet är på engelska.

Deltagare i panelsamtal
Ellie Nordefelt, Intersex Scandinavia
Representant för Intersex Denmark
Helle Jacobsen, Amnesty Internationals danska sektion, en av utredarna bakom rapporten First Do No Harm (2017)
Emelie Mire Åsell, RFSL:s talesperson i trans- och intersexfrågor
Måns Molander, chef Human Rights Watch i Sverige och Danmark

26 oktober, 2017

Ahmadreza Djalali, läkare och forskare i katastrofmedicin, har dömts till döden av en domstol i Iran. Han dömdes för ett påstått samarbete med Israels regering.

Amnesty kräver att iranska myndigheter omedelbart upphäver domen och friger Ahmadreza Djalali eftersom han är en samvetsfånge.

Ahmadreza Djalali, iransk medborgare med permanent uppehållstillstånd i Sverige, dömdes nyligen till döden av en iransk domstol. Zeynab Taheri, en av Ahmadreza Djalalis advokater, har informerat Amnesty International att Djalali dömdes till döden för ”korruption på jorden” (ifsad fil-arz) och också 200 000 euro i böter. Enligt domen ska  Ahmadreza Djalali ha arbetade för den israeliska regeringen som sedan skulle ha hjälpt honom att få uppehållstillstånd i Sverige.

Rättegången mot Djalali har varit mycket bristfällig och inga som helst bevis har presenterats som skulle tyda på att han är något annat än en forskare som fredligt utövat sitt yrke.

Ahmadreza Djalali greps den 25 april 2016, tre dagar innan han skulle återvända till Sverige där hustrun och två barn finns. Familjen fick ingen information om gripandet förrän efter tio dagar då Ahmadreza fick ringa ett kort samtal till dem. Han hade rest till Iran efter att ha blivit inbjuden till universiteten i Teheran och Shiraz att delta i workshops om katastrofmedicin. Han har vid flera tidigare tillfällen rest till landet utan problem.

Efter gripandet satt Ahmadreza Djalil först i isoleringscell i tre månader och utsattes för intensiva förhör och man försökte tvinga honom under stor press att underteckna uttalanden med “bekännelser” om att han var spion för en “fientlig regering”. Under denna tid och ytterligare några månader hade han ingen tillgång till advokat.

I ett brev från augusti i år skriver Djalali att han år 2014 ombads av iranska myndigheter att samarbeta med dem för att spionera på EU-stater. Djalali skriver. “mitt svar var nej .. och jag sa till dem att jag är forskare och inte spion.”

Den 24 oktober sade allmänne åklagaren i Teheran, Abbas Ja’afari Dolat Abadi, vid sin veckovisa presskonferens för journalister, utan att uttalat nämna Ahmadreza Djalali, att den “svarande” hade haft flera möten med Mossad (Israels underrättelsetjänst) och gett dem känslig information om Irans militära- och kärnkraftsanläggningar i utbyte för pengar och uppehållstillstånd i Sverige.

Aktionsperiod  24/10 – 1/12

Head of the Judiciary
Ayatollah Sadegh Larijani
c/o Public Relations Office
Number 4, Deadend of 1 Azizi
Vali Asr Street, Tehran, Iran

Sweden October 2017

Your Excellency,

I am shocked by reports that Ahmadreza Djalali, academic specialized in disaster medicine, residing in Sweden, has been sentenced to death after a grossly unfair trial.

Ahmadreza Djalali was detained in April 2016 and was held incommunicado for several months under which he was subjected to intense interrogations without any legal representation. Under great emotional and psychological pressure he was forced to sign prepared statements.

I call on Your Excellency to urgently quash the death sentence, and immediately and unconditionally release him and drop all charges. Ahmadreza Djalali is a prisoner of conscience held solely in reprisal for his refusal to use his scholastic and work ties with European academic and other institutions to spy for Iran.

I urge the authorities to ensure that Ahmadreza Djalali has regular access to a lawyer of his choice and to his family, including facilities to communicate with those living abroad.

Further, I request that the Swedish consulate be granted access to him.

Any evidence that has been obtained under duress, torture, or as a result of forced “confessions” must not be used as evidence in court, and an independent, effective investigation into Ahmadreza Djalali’s allegations of torture must be conducted.

Respectfully,

Skriv under här

Iran - KI-forskare dömd till döden

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

24 oktober, 2017

Svenske medborgaren Gui Minhai har i dagarna suttit fängslad i två år sedan han under en semester i Thailand fördes bort av okända personer och senare dök upp i kinesisk media där han “erkände” ett påstått brott som skulle ha begåtts 11 år tidigare.

Amnesty uppmanar de kinesiska myndigheterna att frige Gui Minhai om de inte kan lägga fram trovärdiga bevis för ett internationellt erkänt brott. Han bör få obegränsad tillgång till sin familj och till en advokat som han själv valt.

Uppdatering 24/10
Det har kommit obekräftade uppgifter om att Gui Minhai frigivits. Om så är fallet är det positivt men så länge det inte finns konkreta bevis kan vi inte ta det för givet. Hittills har Kina i detta ärende visat ett totalt förakt för en rättssäker process, från det att Gui Minhai greps till de så kallade tv-bekännelsen. Om Gui verkligen är fri måste han kunna få lämna Kina om han så önskar och kontakta sin familj utan att trakasseras av den kinesiska regeringen. Amnesty följer vad som händer i fallet.

Gui Minhai, förläggare och författare, försvann den 17 oktober 2015 från Thailand under en semesterresa. I Hongkong, där han var bosatt, drev han ett förlag, Mighty Current Media, och en bokhandel. Förlaget var känt för att publicera kritiska böcker om det kinesiska ledarskapet. Böckerna är förbjudna i Kina. Ungefär samtidigt försvann ytterligare fyra personer som var kolleger till Gui.  

Den 17 januari 2016 framträdde Gui Minhai på CCTV, den kinesiska statstelevisionen, med en ”bekännelse”, där han sa att han frivilligt hade överlämnat sig till myndigheterna på grund av en påstådd inblandningí en trafikolycka år 2003. Kinesiska myndigheter hävdar att Gui Minhai nu avtjänar de två år han dömdes till för det “brottet”. Så vitt känt har ingen rättegång hållits i fallet.

En av bokhandlarna, Lam Wing-kee, återvände till Hong Kong i juni 2016 efter att ha varit fängslad i nästan åtta månader och höll en presskonferens där han berättade att han fängslats godtyckligt, misshandlats i häktet och tvingats “bekänna” att han fört in förbjudna böcker i Kina. Lams vittnesmål tyder på att gripandet av Gui Minhai och de andra var en samordnad aktion från de kinesiska myndigheterna för att komma åt bokhandlarna. De övriga tre som greps har samtliga frigivits.

Gui Minhai har hållits fängslad på okänd plats i strid med internationell rätt och har inte fått tillgång till advokat.

Aktionsperiod 20/10 – 26/11

President Xi Jinping
Guojia Zhuxi
The State Council General Office
2 Fuyoujie
Xichengqu
Beijingshi 100017
People's Republic of China
gov@govonline.cn

Sweden October 2017

Dear President,

Allow me to express my deep concern about that fact that two years now have passed since Swedish citizen Gui Minhai was abducted in Thailand and involuntarily transferred to China.

I urge the authorities to immediately and unconditionally release Gui Minhai, and facilitate his return to the destination of his choice, unless he is formally charged with an internationally recognizable criminal offence and tried in full compliance with international legal standards of fair trial.

Pending his release I ask you to ensure that Gui Minhai, without delay, has regular and unrestricted access to his family and lawyers of his own choosing, and has an effective opportunity to challenge the legality of detention.

Regards,

Skriv under här

Kina - Gui Minhai, bortförd och fängslad

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

20 oktober, 2017

Om du försöker ta dig till Australien med båt utan visum för att söka asyl kommer du aldrig att få sätta din fot på australiensiskt territorium. Det är budskapet från den australiensiska regeringen som systematiskt stoppar alla som försöker ta sig dit över havet för att söka asyl. 

Av: Ida Lundborg, sakkunnig flyktingkampanjen

Australien har en av världens striktaste asylpolicies. Människor som försöker nå dit över havet stoppas och förs till avlägsna önationer i Stilla havet som Australien har ingått samarbeten med. Man kallar det för “offshore processing”, det vill säga att dessa människors asylansökningar prövas utanför australiensiskt territorium. Regeringens syfte med systemet är att avskräcka andra människor från att ta sig över havet till Australien för att söka asyl.

I dagsläget hålls ungefär 2 000 personer på de två öarna. Barn, kvinnor och barnfamiljer förs till önationen Nauru medan ensamma män förs till ön Manus, som tillhör Papua Nya Guinea. De kommer från många olika länder, med den största gruppen är från Iran och även många från Afghanistan, Irak, Burma, Pakistan och Sri Lanka. Enligt australiensiska myndigheters egen statistik har nästan 90 procent av dem som förts till öarna bedömts ha flyktingskäl.

Människor som förts till Manus och Nauru hålls där på obestämd tid, i tältläger under avsiktligt svåra förhållanden. Sjukvården är bristfällig och de har begränsad kontakt med omvärlden.

Idag finns barn och vuxna som hållits öarna i mer än fyra år. Ovissheten och isoleringen har lett till att psykisk ohälsa, självskadebeteende och självmordsförsök är utbrett i lägren. Många har också upplevt trauma i hemlandet eller under flykten men får inte tillräckligt stöd och behandling för det. Det har också rapporterats om att personal i lägren och lokalbefolkning på öarna trakasserat och begått övergrepp mot de som hålls i lägren.

Lägret på Nauru är inhägnat och temperaturen på ön kan uppgå till 40 grader.

 

Australiens regering meddelade tidigare i år att lägret på Manus ska stängas. Detta efter att högsta domstolen i Papua Nya Guinea i april 2016 beslutat att överföringarna av asylsökande till Manus strider mot landets konstitution, och efter att företaget Broadspectrum som driver lägren på Manus och Nauru meddelat att man drar sig ur verksamheten. Samtidigt håller regeringen fast vid att de som hållits på Manus inte kommer föras till Australien och försöker genomdriva en överenskommelse med USA om att ta emot personer från Manus.

För en del av dem som befinner sig på Manus och som nu får möjlighet att lämna ön kommer ovissheten och svårigheterna där förhoppningsvis snart vara över. Men för de barn, kvinnor och barnfamiljer som hålls på Nauru riskerar livet i limbo att fortsätta. Nyligen kom beskedet att det australiensiska byggföretaget Canstruct, ett företag som helt saknar erfarenhet av serviceverksamhet för flyktingar, tar över driften av lägret på Nauru. Detta trots att bland andra Amnesty har varnat företag som överväger att ta över driften av lägren att de blir delaktiga i en verksamhet som innebär risker för grova människorättskränkningar.

Det australiensiska systemet är utformat på ett avsiktligt inhumant sätt och strider mot det absoluta tortyrförbudet. Det anser inte bara Amnesty och andra människorättsorganisationer utan även expertorgan inom FN. Systemet undergräver också som sådant den mänskliga rättigheten att söka asyl.

Samtidigt hörs allt oftare uttalanden i Europa och på andra håll om att det australiensiska systemet är en “lösning” att ta efter. Det är hög tid att protestera nu.

Aktionen gäller 20/10 – 15/12

 

Boende för flyktingar i lägret på Nauru.

 

Skriv ett brev till Peter Dutton, Australiens migrationsminister, och kräv att Australien tar sitt ansvar för flyktingars rättigheter!

Sänd dina brev till:

Minister of Immigration and Border Protection
Mr Peter Dutton
PO Box 6022
Parliament House Canberra ACT 2600
E-post: minister@border.gov.au

Kopiera texten nedanför och klistra in i ditt mejl:

Dear Minister

I am writing to express my deep concern about the situation for refugees and asylum seekers on the Pacific islands of Manus and Nauru.

The so-called offshore-processing system is subjecting around 2 000 children, women and men to inhumane conditions, keeping them indefinitely in isolated locations with inadequate health care. Consistent reports of mental illness and self-harm tell of the suffering caused by these conditions. Lacking government action to address reported harassment and violence from staff and members of the local community compounds the vulnerability of those held on the islands. These conditions clearly amount to a breach of the right of every human being to be free from torture or other cruel, inhumane or degrading treatment.

The offshore-processing system is not a sustainable method of securing Australia’s borders. It stands in clear contradiction to Australia’s human rights obligations and undermines the right to seek asylum. As one of the world’s wealthiest countries, Australia could and should show positive leadership in the region and worldwide.

Therefore, I urge you to

– Close the camps on Manus and Nauru and end the system of “offshore processing”
– Immediately bring all asylum seekers and refugees from and Manus and Nauru to Australia
– Ensure access to asylum procedures in Australia for those who have not yet had their claims for asylum processed on the islands, and ensure that all those granted refugee status on the islands have the right to settle in Australia
– Ensure adequate medical care for all refugees and asylum seekers on Manus and Nauru

Yours sincerely,

19 oktober, 2017

I juli 2017 fängslades en grupp människorättsförsvarare under en workshop i digital säkerhet och psykosocial hälsa på en ö utanför Istanbul. Bland de fängslade fanns Idil Eser, Amnestys chef i Turkiet. Bara en månad tidigare hade Taner Kiliç, Amnestys ordförande i Turkiet gripits och fängslats. De är alla samvetsfångar.

Amnesty har ända sedan starten i början på sextiotalet arbetat för frigivning av samvetsfångar i Turkiet. Då som nu fängslades författare, människorättsförsvarare och politiska aktivister. Här en återblick på vilka några av dessa var.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

 

Celal Bayar – samvetsfånge 1963 – 64


Celal Bayar var Turkiets president under åren 1950 – 1960. I maj 1960 greps han efter en militärkupp och dömdes till döden 1961 men straffet omvandlades senare till livstids fängelse. Amnesty tog upp hans fall 1963 och 1964 frigavs han av hälsoskäl.

”Jag måste framföra till er och alla ärade medlemmar i Amnesty International mitt tack och mina uppriktiga hälsningar, förutom för det intresse som visat sig mot mig, för det humana syftet ni strävar efter igenom era ädla aktiviteter.”

 

Aziz Nesin – samvetsfånge 1964

Aziz Nesin var författare och humorist och president i Turkiska författarförbundet. Han skrev över 100 böcker och fängslades vid flera tillfällen för sina satiriska texter.

“Vi är ansvariga inte bara för vad vi säger utan också för vad vi inte säger genom att tiga still.”

 

Behice Boran – samvetsfånge 1973

Behice Boran var ordförande för det senare förbjudna Turkiska Arbetarpartiet och dömdes 1972 till 15 års fängelse och fem års exil. hon var anklagad för att “ha arbetet för att förändra den social och ekonomiska strukturen i Turkiet och inrätta en kommunistisk regim”. Hon frigavs efter en amnesti 1975 och gick i exil efter militärkuppen 1980. Hon avled i Belgien 1987.

“Vi kommer att bli fria tillsammans
Vi kommer att kämpa tillsammans
Vi kommer att vinna tillsammans ”.

 

Eşber Yağmurdereli – samvetsfånge 1997 – 2000

Eşber Yağmurdereli var advokat, känd för att ha försvarat fackliga aktivister och andra som åtalats för politiska aktiviteter. Han greps själv första gången 1978 och anklagades för att ha “försökt ändra den konstitutionella ordningen med våld”. Efter flera år i fängelse erbjöds han benådning 1990 men vägrade då det skulle betyda att han erkände skuld. Året efter frigavs Eşber Yağmurdereli villkorligt bara för att fängslas igen 1997 då en domstol beslöt att han brutit mot villkoren. I januari 2001 frigavs han efter en amnesti.

”Tid är som ett rinnande vatten utan återvändo
Det bär bort alla hinder på vägen
Frihetens dagar närmar sig dag för dag
Se framåt mot år av hopp
Säg hej, älskade, hej till imorgon.”

 

Ismail Beşikçi – samvetsfånge 1971, 1979, 1981, 1990

Ismail Beşikçi, sociolog och författare, dömdes första gången 1971 till 13 års fängelse för att ha “propagerat för kommunism och separatism”. Efter en allmän amnesti frigavs han 1974. Fem år senare dömdes han till tre år fängelse, återigen för “separatism”. Efter avtjänat straff frigavs han i april 1981 bara för att återigen gripas i juni. Anledningen till straffen var att han i texter skrivit om kurder som en etnisk grupp.

”Yttrandefrihet är den grundläggande indikatorn för ett modernt civiliserat samhälle. Vägar, dammar, fabriker, stora byggnader är det inte.”

 

 

 

 

 

11 oktober, 2017

I år är det 40 år sedan Amnesty organiserade den första stora internationella konferensen mot dödsstraffet som hölls i Stockholm i december 1977. Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

Mot slutet av 1960-talet var det bara åtta länder i Latinamerika och fem i Europa som helt avskaffat dödsstraffet. Fyra år efter att Amnesty bildades lämnade organisationen 1965 in en första skrivelse till FN i vilken man uppmanade länder att upphäva och avskaffa dödsstraffet i fredstid för personer som anklagats som dissidenter. Arbetet mot dödsstraffet fanns då ännu inte i Amnestys åtagande men 1968 antog det sjätte internationella rådsmötet stadgar i vilka medlemmarna “motsätter sig med alla lämpliga medel utdömande och genomförandet av dödsstraff för politiska fångar”. Detta var det första steget mot Amnestys krav på ett totalt avskaffande. År 1974 ändras stadgan till att Amnesty motsätter sig dödsstraff och tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under alla omständigheter, oavsett om personen använt eller förespråkat våld.

Så kom då 1977 och Amnesty hade påbörjat planeringen av den stora internationella konferens mot dödsstraffet som skulle hållas i Stockholm 10/11 december. Inför konferensen hölls flera regionala möten i bland annat Hamburg, New York, Colombo, Ibadan och Port of Spain.

Hösten 1977 bodde jag i Stockholm under tiden jag gjorde en praktiktermin i min pågående utbildning. Sedan flera år tillbaka medlem i Amnesty hjälpte jag då och då till på Amnestys sekretariat med diverse sysslor och under denna höst blev jag involverad i arbetet inför konferensen. Till konferensen hade inbjudits folk från 57 länder, både på regeringsnivå och från civilsamhället. Även FN, Europarådet och och många delar av det svenska civilsamhället var representerade..

Vi hade en ganska begränsad budget och det var inte fråga om fina hotell och fina middagar.

Delegaterna skulle bo på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan och då det var många som skulle bo kunde inte alla få enkelrum. En av mina uppgifter blev att para ihop och placera ut folk i dubbelrum eller flerbäddsrum och jag minns hur vi satt och klurade på en del namn om huruvida det var en man eller en kvinna då det inte alltid framgick klart. Det hade ju kunnat bli lite delikat om vi missade. Om jag minns rätt var det bara i ett fall vi tog fel. Luncher och middagar skulle intas på i restaurangen i Folkets Hus, där konferensen hölls, och på närliggande restauranger, och alla delegater fick kuvert med matkuponger.

Mitt under konferensen fick Thomas Hammarberg, så då var ordförande i Amnestys internationella styrelse, fara iväg till Oslo för att motta Nobels Fredspris som det året tilldelats Amnesty och när han kom tillbaka var det många som ville titta på den fina medaljen.

Både före, under och efter konferensen gjordes ett oerhört stort arbete på frivillig basis, många tolkar ställde upp gratis, engagerade Amnestymedlemmar hjälpte till med maskinskrivning av rapporter, stencilering (inga kopiatorer på den tiden!) plockning av papper och och häftning, samt en mängd andra uppgifter för att det hela skulle fungera.

Efter två dagars intensivt arbete i arbetsgrupper och plenum där frågor som alternativ till dödsstraffet, diskriminering,  allmänna opinionen och dödsstraffet i internationell rätt diskuterats antogs Stockholmsdeklarationen  med kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

Vi har nått långt sedan 1977 med idag 105 länder som totalt avskaffat dödsstraffet men Amnestys arbete på den här fronten är inte över förrän dödsstraffet slutgiltigt hamnat på historiens skräphög.

Här kan du agera på en aktuell aktion – Saudiarabien

9 oktober, 2017