Uttryck

I juli 2017 fängslades en grupp människorättsförsvarare under en workshop i digital säkerhet och psykosocial hälsa på en ö utanför Istanbul. Bland de fängslade fanns Idil Eser, Amnestys chef i Turkiet. Bara en månad tidigare hade Taner Kiliç, Amnestys ordförande i Turkiet gripits och fängslats. De är alla samvetsfångar.

Amnesty har ända sedan starten i början på sextiotalet arbetat för frigivning av samvetsfångar i Turkiet. Då som nu fängslades författare, människorättsförsvarare och politiska aktivister. Här en återblick på vilka några av dessa var.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

 

Celal Bayar – samvetsfånge 1963 – 64


Celal Bayar var Turkiets president under åren 1950 – 1960. I maj 1960 greps han efter en militärkupp och dömdes till döden 1961 men straffet omvandlades senare till livstids fängelse. Amnesty tog upp hans fall 1963 och 1964 frigavs han av hälsoskäl.

”Jag måste framföra till er och alla ärade medlemmar i Amnesty International mitt tack och mina uppriktiga hälsningar, förutom för det intresse som visat sig mot mig, för det humana syftet ni strävar efter igenom era ädla aktiviteter.”

 

Aziz Nesin – samvetsfånge 1964

Aziz Nesin var författare och humorist och president i Turkiska författarförbundet. Han skrev över 100 böcker och fängslades vid flera tillfällen för sina satiriska texter.

“Vi är ansvariga inte bara för vad vi säger utan också för vad vi inte säger genom att tiga still.”

 

Behice Boran – samvetsfånge 1973

Behice Boran var ordförande för det senare förbjudna Turkiska Arbetarpartiet och dömdes 1972 till 15 års fängelse och fem års exil. hon var anklagad för att “ha arbetet för att förändra den social och ekonomiska strukturen i Turkiet och inrätta en kommunistisk regim”. Hon frigavs efter en amnesti 1975 och gick i exil efter militärkuppen 1980. Hon avled i Belgien 1987.

“Vi kommer att bli fria tillsammans
Vi kommer att kämpa tillsammans
Vi kommer att vinna tillsammans ”.

 

Eşber Yağmurdereli – samvetsfånge 1997 – 2000

Eşber Yağmurdereli var advokat, känd för att ha försvarat fackliga aktivister och andra som åtalats för politiska aktiviteter. Han greps själv första gången 1978 och anklagades för att ha “försökt ändra den konstitutionella ordningen med våld”. Efter flera år i fängelse erbjöds han benådning 1990 men vägrade då det skulle betyda att han erkände skuld. Året efter frigavs Eşber Yağmurdereli villkorligt bara för att fängslas igen 1997 då en domstol beslöt att han brutit mot villkoren. I januari 2001 frigavs han efter en amnesti.

”Tid är som ett rinnande vatten utan återvändo
Det bär bort alla hinder på vägen
Frihetens dagar närmar sig dag för dag
Se framåt mot år av hopp
Säg hej, älskade, hej till imorgon.”

 

Ismail Beşikçi – samvetsfånge 1971, 1979, 1981, 1990

Ismail Beşikçi, sociolog och författare, dömdes första gången 1971 till 13 års fängelse för att ha “propagerat för kommunism och separatism”. Efter en allmän amnesti frigavs han 1974. Fem år senare dömdes han till tre år fängelse, återigen för “separatism”. Efter avtjänat straff frigavs han i april 1981 bara för att återigen gripas i juni. Anledningen till straffen var att han i texter skrivit om kurder som en etnisk grupp.

”Yttrandefrihet är den grundläggande indikatorn för ett modernt civiliserat samhälle. Vägar, dammar, fabriker, stora byggnader är det inte.”

 

 

 

 

 

11 oktober, 2017

Egyptiska myndigheter har gripit minst 57 personer efter att regnbågsflaggan visats vid en konsert i Kairo. Många av de gripna ha anklagats för “uppmaning till fördärv” och “främjande av sexuell avvikelse”.

Amnesty kräver att de som gripits på grund av deras förmodade sexuella läggning friges och att alla anklagelser mot dem läggs ner.

Minst 57 personer har fängslats av de egyptiska säkerhetsstyrkorna efter att regnbågsflaggan visades vid en konsert med den libanesiska gruppen Mashrou’ Leila i Kairo den 22 september.  Efter konserten lokaliserades de två personer som påstods att höjt flaggan och greps.  Många andra personer som inte hade något med flagghändelsen att göra greps i olika distrikt i Kairo.

Myndigheterna har genomfört minst fem påtvingade analundersökningar, något som strider mot det absoluta förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling enligt internationell rätt. De har även använt sig av fällor på datingsajter för att lokalisera personer att gripa.

Veckan efter konserten dömdes minst nio män till mellan ett och sex års fängelse och ytterligare 35, däribland en kvinna, Sara Hegazy, riskerar att åtalas i en snabb och rättsosäker procedur. Anklagelsepunkterna mot dem är “fördärv”, “uppmaning till fördärv” och “främjande av sexuell avvikelse”. Sara Hegazy och en man har också anklagats för att  ”tillhöra en förbjuden grupp”. Om de döms för detta kan straffet bli upp till 15 års fängelse. Sara Hegazy berättade för åklagaren att hon blivit slagen och sexuellt trakasserad av andra personer i cellen efter att säkerhetsstyrkorna berätta för dem att hon var anklagad för “fördärv”.

Att regnbågsflaggan höjdes under konserten provocerade ett ramaskri i lokala medier som krävde att de inblandade skulle ställas inför rätta. Den 25 september tillkännagav åklagarmyndigheten att en utredning om ”fördärv” och ”homosexualitet” skulle inledas. Högsta medierådet utfärdade ett förbud för alla medier för att visa stöd, solidaritet eller sympati till hbtqi-personer och uppmanade media att öka medvetenheten om ”fördärv” och “sexuella avvikelser”. Rådet skrev att icke-normativa sexuella läggningar ”inte passar in det egyptiska samhällets traditioner eller kultur ”och att ”detta hbtqi-fenomen måste upphöra ”.

Aktionsperiod 10/10 – 2/11

Minister of Interior
Magdy Abdel Ghaffar
Ministry of Interior
Fifth Settlement, New Cairo, Egypt
Email: center@iscmi.gov.eg

Sweden October 2017

Dear Minister,

I am deeply concerned over the arrests made following the raising of a rainbow flag at a concert in Cairo on 22 September and reports that some of those detained have been subjected to anal examinations – which violates international laws prohibiting torture.

I am also very concerned for the safety of Sara Hegazy - a detainee beaten and sexually harassed by her cell mates after police informed them she was charged with “habitual debauchery”.

Anyone who is detained solely because of their real or perceived sexual orientation or gender identity is a prisoner of conscience.

I am urging that the Egyptian authorities:

• Immediately and unconditionally release all those detained based on their real or perceived sexual orientation, quash all sentences and drop all charges against them, and stop any further arrests;

• Immediately halt forced anal examinations which amount to torture or other ill-treatment, and order a prompt, impartial and effective investigation into the examinations that have already taken place;

• Protect Sara Hegazy from torture and ill-treatment and bring those responsible to justice.

Regards,

Skriv under här

Egypten - stoppa förföljelse av hbtqi-personer

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

10 oktober, 2017

I år är det 40 år sedan Amnesty organiserade den första stora internationella konferensen mot dödsstraffet som hölls i Stockholm i december 1977. Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

av Andrea Bodekull, Amnesty International

Mot slutet av 1960-talet var det bara åtta länder i Latinamerika och fem i Europa som helt avskaffat dödsstraffet. Fyra år efter att Amnesty bildades lämnade organisationen 1965 in en första skrivelse till FN i vilken man uppmanade länder att upphäva och avskaffa dödsstraffet i fredstid för personer som anklagats som dissidenter. Arbetet mot dödsstraffet fanns då ännu inte i Amnestys åtagande men 1968 antog det sjätte internationella rådsmötet stadgar i vilka medlemmarna “motsätter sig med alla lämpliga medel utdömande och genomförandet av dödsstraff för politiska fångar”. Detta var det första steget mot Amnestys krav på ett totalt avskaffande. År 1974 ändras stadgan till att Amnesty motsätter sig dödsstraff och tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under alla omständigheter, oavsett om personen använt eller förespråkat våld.

Så kom då 1977 och Amnesty hade påbörjat planeringen av den stora internationella konferens mot dödsstraffet som skulle hållas i Stockholm 10/11 december. Inför konferensen hölls flera regionala möten i bland annat Hamburg, New York, Colombo, Ibadan och Port of Spain.

Hösten 1977 bodde jag i Stockholm under tiden jag gjorde en praktiktermin i min pågående utbildning. Sedan flera år tillbaka medlem i Amnesty hjälpte jag då och då till på Amnestys sekretariat med diverse sysslor och under denna höst blev jag involverad i arbetet inför konferensen. Till konferensen hade inbjudits folk från 57 länder, både på regeringsnivå och från civilsamhället. Även FN, Europarådet och och många delar av det svenska civilsamhället var representerade..

Vi hade en ganska begränsad budget och det var inte fråga om fina hotell och fina middagar.

Delegaterna skulle bo på Frälsningsarméns hotell på Drottninggatan och då det var många som skulle bo kunde inte alla få enkelrum. En av mina uppgifter blev att para ihop och placera ut folk i dubbelrum eller flerbäddsrum och jag minns hur vi satt och klurade på en del namn om huruvida det var en man eller en kvinna då det inte alltid framgick klart. Det hade ju kunnat bli lite delikat om vi missade. Om jag minns rätt var det bara i ett fall vi tog fel. Luncher och middagar skulle intas på i restaurangen i Folkets Hus, där konferensen hölls, och på närliggande restauranger, och alla delegater fick kuvert med matkuponger.

Mitt under konferensen fick Thomas Hammarberg, så då var ordförande i Amnestys internationella styrelse, fara iväg till Oslo för att motta Nobels Fredspris som det året tilldelats Amnesty och när han kom tillbaka var det många som ville titta på den fina medaljen.

Både före, under och efter konferensen gjordes ett oerhört stort arbete på frivillig basis, många tolkar ställde upp gratis, engagerade Amnestymedlemmar hjälpte till med maskinskrivning av rapporter, stencilering (inga kopiatorer på den tiden!) plockning av papper och och häftning, samt en mängd andra uppgifter för att det hela skulle fungera.

Efter två dagars intensivt arbete i arbetsgrupper och plenum där frågor som alternativ till dödsstraffet, diskriminering,  allmänna opinionen och dödsstraffet i internationell rätt diskuterats antogs Stockholmsdeklarationen  med kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

Vi har nått långt sedan 1977 med idag 105 länder som totalt avskaffat dödsstraffet men Amnestys arbete på den här fronten är inte över förrän dödsstraffet slutgiltigt hamnat på historiens skräphög.

Här kan du agera på en aktuell aktion – Saudiarabien

9 oktober, 2017

–  Jag kommer från en kultur som är totalt beroende av ett fungerande kretslopp. Vårt sätt att leva är i samspel med både skogen och fjällen. Mitt folk följer med vinden, vattnet och renen. I dagens samhälle är det som att vi inte har någon plats alls, säger Maxida Märak.

Av: Joanna Backman, kommunikatör & Johanna Westeson, expert på diskrimineringsfrågor

Maxida Märak är politisk urfolksaktivist och artist. Uppvuxen i Jokkmokk och bosatt i Stockholm under delar av  sitt liv har hon fått med sig det bästa från två världar, vilket är tydligt både i hennes aktivism och hennes musikskapande. Även om hon nu är baserad i Stockholm är Sápmi (det område i norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland som är samernas traditionella land) mycket närvarande i hennes liv och konstnärskap. Kampen för samers rättigheter har alltid varit en centralpunkt i hennes skapande.

– Samer har utsatts för övergrepp av den svenska staten under århundraden. Staten har stulit våra marker och exploaterat våra områden. Samer har tvångskristnats, blivit satta i nomadskola och utsatts för rasbiologiska undersökningar. Våra traditionella trummor som användes av noaidi (samiska heliga män och läkare) brändes. Idag räknar man med att det bara finns runt 70 trummor kvar i hela världen, berättar Maxida.

 

 

En av de största kamperna som bedrivs i Sápmi idag är striden mot gruvindustrin. Mineralutvinning sker i omfattande skala på stora delar av samernas traditionella marker, på bekostnad av miljö, samiska näringar och kulturvärden. I intresseavvägningen som ska göras när staten bedömer om tillstånd att bedriva gruvutvinning ska ges ses samiska markrättigheter regelmässigt som ett “ekonomiskt intresse” bland andra. Tillstånd nekas mycket sällan, och överklagandena avslås. Problematiken slutar inte där. Sverige har bland världens lägsta gruvskatt, vilket gör att entreprenörer kan exploatera markerna med mycket liten risk och utan skyldighet att ge tillbaka till lokalsamhället. Utländska bolag lämnar ofta utan  att städa upp efter sig, och att återställa marken är i princip omöjligt. Marken är en central del av samisk kultur och överlevnad — såväl i förhållande till renskötseln som för andra samiska näringar som jakt, fiske, slöjd och andlighet.  Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln och andra samiska näringar — och därmed mot hela den samiska kulturen. Enligt folkrätten har samer, liksom andra urfolk, rätt till fritt och informerat förhandssamtycke när det gäller exploatering av de traditionella markerna. Åtskilliga FN-organ har poängterat att Sverige regelmässigt bryter mot denna centrala människorättsprincip.

Maxida är ett tongivande namn i den samiska kampen mot gruvindustrin, och hon har kämpat genom att stå på barrikaderna i alla lägen. Hon har skrikit sig hes, stannat bilar, ockuperat hus, ifrågasatt företagsledare och stoppat politiker. Hon har spärrat av gator och dragit ut elverk i skogen för att hålla protestkonserter. Hon har anordnat demonstrationer. Hon ordnade  tillsammans med andra aktivister 2014 den omtalade renrajden på den i Sverige omtalade Jokkmokks marknad, som  en tyst manifestation mot gruvindustrin.

– Idag sker omkring tusen gruvprospekteringar runt om i Sverige. De allra flesta sker på våra, samernas, traditionella marker. Sverige lyfter gärna hur illa andra länder behandlar sina urfolk och hur deras politiker gör intrång och exploaterar deras marker, men svenska politiker talar väldigt tyst om att exakt samma sak sker här. Våra överklaganden avslås. Våra protester ignoreras. Våra röster hörs inte. Min önskan är ett samhälle där Sápmi och det samiska är normen. Där vårt sätt att leva och våra traditioner värderas lika högt som det svenska. Då skulle vi få plats, och vårt sätt att leva skulle räknas. Det är mitt mål, och dit kommer jag aldrig att sluta sträva, säger Maxida Märak.

Amnesty kämpar för urfolksrättigheter i många delar av världen. Nu uppmärksammar vi att FN:s urfolksdeklaration — en banbrytande text som samlar de mest centrala urfolksrättigheterna som gäller urfolk på alla kontinenter — fyller tio år. Svenska Amnesty kommer framöver att arbeta mer med för att samers rättigheter ska respekteras. Till den samiska nationaldagen 2016 gick vi ut med att vi ställer oss bakom kravet på en samisk sanningskommission, för att svenska staten måste komma till rätta med de historiska och nutida kränkningarna av samiska rättigheter.

6 oktober, 2017

Ali al-Nimr dömdes till döden döden 2014 för att ha deltagit i protester mot regeringen. Han var minderårig vid tiden för det påstådda brottet.

Amnesty uppmanar de saudiska myndigheterna att upphäva domen och införa ett stopp för avrättningar.

Ali al-Nimr var 17 år gammal när han greps den 14 februari 2012, några månader efter att ha deltagit i protester mot regeringen. Han greps i samband med en olycka efter att hans motorcykel blivit påkörd av en bil som tillhörde hemliga polisen. Han togs först till en polisstation innan han fick vård för sina skador. Dagen efter fördes han till ett ungdomsfängelse där han hölls isolerad i sex månader. Hans familj fick inte besöka honom trots upprepade förfrågningar.

Drygt två år senare, den 27 maj 2014, dömdes han till döden av en domstol i Jeddah, anklagad bland annat för att ha deltagit i protesterna, attackerat säkerhetsstyrkorna och begått väpnat rån. Amnesty International har fått trovärdig information om att Ali al-Nimr misshandlades och torterades under förhören. Han tvingades skriva under uttalanden som han inte fick läsa och lurades att tro att det var order om hans frigivning. När försvaret påtalade detta för domaren fick de till svar att Alis handstil var så dålig att en polis skrivit ner “bekännelsen” åt honom.

Ali al-Nimr är brorson till en framträdande shi’amuslimsk präst, Sheikh Nimr Baqir al-Nimr, som dömdes till döden den 15 oktober 2014 för bland annat ”uppmaning att störta regimen”, “uppmaning till demonstrationer”, och “ ifrågasättande av rättsväsendets integritet”. Sheikh Nimr Baqir al-Nimr avrättades i januari 2016.

Ali al-Nimrs mor har skrivit om sin son. Här kan du läsa hennes berättelse.

Internationella dagen mot dödsstraffet
Sedan 2003 uppmärksammas den 10 oktober som en global dag mot dödsstraffet. I år är det också 40 år sedan Amnesty organiserade den första stora internationella konferensen mot dödsstraffet som hölls i Stockholm i december 1977. Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på ett totalt och villkorslöst avskaffande av dödsstraffet.

Aktionsperiod 6/10 – 30/10

King Salman Bin Abdul Aziz Al Saud
Office of His Majesty the King
Royal Court, Riyadh
Kingdom of Saudi Arabia

Sweden October 2017

Your Majesty,

Allow me to draw Your Majesty’s attention to the case of Ali al-Nimr. He was sentenced to death on 27 May 2014 for crimes he had been accused of committing at the age of 17, i.e when he was a child.

The Convention on the Rights of the Child, to which Saudi Arabia is a state party, prohibits the use of the death penalty on anyone aged under 18 at the time of the crime.

I therefore call on the Saudi Arabian authorities to quash the conviction and death sentence of Ali al-Nimr and ensure that he receives a fair retrial that takes full account of his age when the offence was committed. The trial must exclude statements extracted under torture and other ill-treatment, and without recourse to the death penalty.

Further, I call on the authorities to open an independent investigation into Ali al-Nimr’s allegation of torture and other ill-treatment.

Finally, I urge Saudi Arabia to immediately establish an official moratorium on all executions with a view to abolish the death penalty and join the global trend towards a world without this medieval and barbaric punishment.

Respectfully,

Skriv under här

Saudiarabien - dömd till döden för att ha deltagit i protester

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

5 oktober, 2017

Reza Shahabi, ledamot i Teherans bussförares fackförening, hungerstrejkar sedan början av augusti i protest mot att han tvingades återvända till fängelse.

Amnesty kräver att Reza Shahabi omedelbart friges och att han får den vård han behöver.

Reza Shahabi, kassör och styrelseledamot i Syndicate of Workers of Teheran och Suburbs Bus Company, en fackförening för anställda av United Bus Company of Teheran (Sherkat-e Vahed), har hungerstrejkat sedan 9 augusti i protest mot att han tvingades återvända till Raja’i Shahr-fängelse nära Teheran. Han togs till fängelsekliniken den 31 augusti men fick inte den vård han behöver och hans hälsa har nu försämrats allvarligt och behovet av specialistvård är akut.

Reza Shahabi greps den 12 juni 2010 och hölls i flera månader i isolering i Evin-fängelset utan tillgång till advokat. Under den tiden torterades han och misshandlades vilket lett till kroniska rygg- och nackskador. I april 2012 dömdes han efter en bristfällig rättegång till sex års fängelse. Anklagelsepunkterna “sammansvärjning mot statens säkerhet” och ”spridande av propaganda mot systemet” var kopplade till hans fredliga fackliga verksamhet. Han dömdes också till böter och förbjöds att verka facklig i fem år.

I juni 2014 fördes Reza Shahabi till Raja’i Shahr-fängelset. Vid flera tillfällen har han hungerstrejkat i protest mot fängslandet och att han nekats vård. Han beviljades permission av medicinska skäl i oktober 2014. Men i november 2016 började han pressas av myndigheterna att återvända till fängelset för att avtjäna resten av straffet. Detta står dock emot att myndigheterna i ett brev i september 2015, som en tjänsteman på fängelset visat Shahabi, bekräftat att straffet var avtjänat med tanke på den medicinska permissionen.

Tillbaka i fängelset meddelades Reza Shahabi att han var tvungen att avtjäna ytterligare ett års fängelse i ett annat fall från 2015. Det gällde en dom om att ha spridit “propaganda mot systemet” efter att han framfört klagomål om de övergrepp som  Reza Shahabi och hans cellkamrater utsattes för under en våldsam räd i Evin-fängelse i april 2014.

Vid en presskonferens den 3 september 2017 sa åklagarmyndigheten att Reza Shahabi “dömts för nationella säkerhetsbrott”. Två dagar senare, vid en fredlig protest, sa Shabias fru  ”Vi borde fråga de rättsvårdande myndigheterna hur han har hotat landets säkerhet? Är det mot den nationella säkerheten att stödja chaufförerna som vill ha bröd och bostäder och utöva rätten att fritt stödja sin egen etablerade organisation? Reza Shahabi har inte begått något annat brott än att agera till stöd för arbetarnas rättigheter. Hans plats är inte i fängelset! ”

Aktionsperiod 3/10 – 27/10

Head of the Judiciary
Ayatollah Sadegh Larijani
c/o Public Relations Office
Number 4, 2 Aziz Street Intersection
Tehran
Islamic Republic of Iran

Sweden October 2017

Your Excellency

Allow me to draw Your Excellency’s attention to the case of Reza Shahabi, currently imprisoned in Raja’i Shahr prison. I have reason to believe that he has been detained solely for the peaceful exercise of his human rights through his trade union activism.

I call on the authorities to release Reza Shahabi immediately and unconditionally as he is a prisoner of conscience.

Further, I call on the authorities to ensure he has access to the specialized medical care he needs, if necessary in a medical facility outside of prison, in compliance with medical ethics, including the principles of confidentiality, autonomy and informed consent.

The Iranian authorities must respect and protect the right of everyone to form and join the trade union of their choice, which is guaranteed under the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights, both of which Iran has ratified.

Respectfully,

Skriv under här

Iran - Fackföreningsledare i hungerstrejk

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

3 oktober, 2017

Visste du att det finns en särskild dag som uppmärksammar kvinnors rätt till abort? Den infaller den 28 september och kallas internationella dagen för avkriminalisering av abort eller internationella abortdagen. Det är ingen slump att den har sitt ursprung i Latinamerika. Där har flickor och kvinnor länge upplevt de katastrofala konsekvenserna av restriktiva abortlagar, förbud och kriminalisering.

Fick asyl i Sverige
En av dem är María Teresa Rivera från El Salvador. Hon fick asyl i Sverige i våras på grund av den förföljelse och diskriminering som totalförbudet mot abort inneburit för henne. María Teresa som dömdes till 40 års fängelse efter att ha fått missfall. Först anklagades hon för att ha gjort abort. Sedan dömdes hon för mord. Efter 4,5 år i fängelse frigavs hon efter en ny prövning i domstol. Men åklagarmyndigheten ville ställa henne inför rätta igen. Hon hängdes ut i media, diskriminerades och hotades av människor i sitt bostadsområde.  

 Jag hoppas att den salvadoranska staten ger oss skydd och erkänner vår rätt att själva bestämma över våra kroppar.

– María Teresa

 

“Våra kroppar är inte statens egendom”
Jag frågar María Teresa vad den 28 september egentligen betyder för henne, vad hon hoppas på?

“Den 28 september är den dag då vi kvinnor i El Salvador försöker få staten att lyssna på oss. Kvinnors liv, frihet och hälsa är inte någon lek. Staten är skyldig att skydda våra liv och vår hälsa. Avkriminaliseringen av abort skulle hjälpa oss mycket, exempelvis när en kvinnas liv är i fara eller om hon blivit gravid efter en våldtäkt. Vi förpliktar inte någon att göra abort, det är varje kvinnas beslut om hon vill fortsätta sin graviditet eller ej. Men med ett totalförbud mot abort finns inte den möjligheten överhuvudtaget.

Jag vill inte att någon mer kvinna ska dö eller fängslas på grund av de orättvisa lagar i mitt land. Jag hoppas att lagarna kommer att förändras. Jag hoppas att den salvadoranska staten ger oss skydd och erkänner vår rätt att själva bestämma över våra kroppar. För våra kroppar är inte statens egendom.”

Makthavarna förhalar – kvinnorna betalar
I El Salvador driver nu kvinnorättsförsvarare en segdragen kamp för att förmå makthavarna att ändra lagen och tillåta abort i vissa fall. Men frågan skjuts hela tiden upp och under tiden får kvinnorna betala priset. Med sina liv, med sin frihet.

Senast i juli dömdes 19-åriga Evelyn Beatriz Hernández Cruz, till 30 års fängelse för mord. Enligt lokala organisationer hade Evelyn blivit våldtagen men inte vågat polisanmäla. Istället blev hon själv polisanmäld av vårdpersonalen då hon kom till sjukhus efter att ha fått missfall. Evelyn visste inte om att hon var gravid.

Så kan det inte få fortsätta! Stöd oss att trycka på makthavarna i El Salvador. Totalförbudet mot abort måste skrotas och inga fler kvinnor ska fängslas på grund av missfall och abort.

28 september, 2017

Santiago Maldonado sågs senast den 1 augusti 2017 när han flydde undan regeringsstyrkor efter sammanstötningar i samband med en markkonflikt i södra Argentina.

Amnesty befarar att Santiago Maldonado utsatts för påtvingat försvinnande och uppmanar myndigheterna att vidta åtgärder för att lokalisera honom.

Den 13 mars 2015 återkrävde en grupp urfolk, mapuches, ett landområde i departementet Cushamen, nära staden Esquel, i Chubut-provinsen, Argentina. En ranch som ägs av det multinationella företaget Benetton ligger på marken, och samma dag lämnade ett företag som ägs av familjen Benetton in ett klagomål in till de lokal myndigheterna om eventuellt olaga intrång på marken.

Amnesty International och andra organisationer rapporterade under 2016 om den ökande utpekningen och förföljelsen av mapuchefolken. Myndigheterna i Argentina har kallat deras territoriella krav för ett  ”hot mot den sociala tryggheten”. I början av januari 2017 blev det sammanstötningar i mapuchesamhället Pu Lof i Chubut-provinsen mellan säkerhetsstyrkor och mapuches som ledde till att många skadades och omkring tio personer greps.

På morgonen den 1 augusti 2017 blev det återigen en konfrontation när ett stort antal medlemmar i Gendarmería Nacional Argentina, GNA, en militära regeringsstyrka – i strid med lagen och och med våld – gick in i Pu Lof. Enligt uppgift sköt GNA med bly- och gummikulor och brände många familjers ägodelar.

Santiago Maldonado, en 28-årig aktivist som anlänt dagen innan för att hjälpa samhället med deras talan för att återkräva marken, saknas sedan dess. Han sågs senast på flykt undan GNA. Ögonvittnen har berättat att uniformerade män från GNA började skjuta vilket ledde till att många började springa mot en närliggande flod. De säger att de såg Santiago Maldonado springa för att söka skydd och sedan hörde två GNA-män ropa: “vi har en” och “du är gripen”. En person rapporterade hur en grupp gendarmer försökte dölja någon som fördes in en i lastbil men ingen har kunnat identifiera vem det var. De som bor i Pu Lof säger dock att ingen av deras egna som var närvarande den dagen är försvunnen.

Trots upprepade försök att lokalisera Santiago Maldonado har myndigheterna hittills inte gett någon information om var han finns eller vilka åtgärder de vidtagit för att hitta honom. FN:s kommitté mot tvångsförsvinnanden har begärt information om Santiago Maldonado, samt en noggrann utredning om vad som hänt.

Aktionsperiod 26/9 – 18/10

Ministerio de Seguridad de la Nación
Sra. Patricia Bullrich
Gelly y Obes 2289
C1425EMA.
Ciudad Autónoma de Buenos Aires
Argentina
Email: privadaum@minseg.gob.ar

Suecia septiembre 2017

Sra. Ministra:

Permítame expresar honda preocupación por la seguridad de Santiago Maldonado, cuyo paradero se desconoce desde el 1 de agosto pasado. Fue visto por última mientras huía del operativo de la GNA en la comunidad Pu Lof en Resistencia ese mismo dia.

Pido a las autoridades que adopten todas las medidas necesarias para dar con el paradero de Santiago Maldonado de forma urgente.

Se debe iniciar inmediatamente investigaciones exhaustivas e imparciales sobre los hechos perpetrados el 1 de agosto en la comunidad Pu Lof en Resistencia, hacer públicos sus resultados y lleven a los responsables de violaciones a los derechos humanos ante la justicia.

Además, pido que se adopten medidas necesarias para garantizar la integridad física de la comunidad mapuche Pu Lof en Resistencia, con su plena participación, y que se brinde una solución de fondo al reclamo territorial de la comunidad Lof Cushamen del pueblo mapuche.

Atentamente,

Översättning:
Låt mig uttrycka djup oro för Santiago Maldonado säkerhet vars vistelseort är okänd sedan 1 augusti. Han sågs senast när han flydde undan en GNA-operation i samhället Pu Lof i Resistencia samma dag.

Jag ber myndigheterna att snarast vidta alla nödvändiga åtgärder för att lokalisera Santiago Maldonado.

Omedelbara och opartiska undersökningar av de händelser som begicks den 1 augusti i Pu Lof-samhället i Resistencia bör omedelbart inledas, resultatet offentliggöras och de ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste ställas till svars.

Dessutom uppmanar jag myndigheterna att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda Mapuche-samhället Pu Lof i Resistencia, med deras deltagande, och att ge en varaktig lösning på det territoriella kravet från mapuchefolket i Lof Cushamen.

Skriv under här

Argentina - aktivist utsatt för påtvingat försvinnande

När du fyller i dina kontaktuppgifter så kontaktar vi dig med information om hur du på olika sätt kan göra mer för att mänskliga rättigheter ska gälla alla, alltid, och håller dig uppdaterad om vårt arbete. Du kan närsomhelst avböja att bli kontaktad igen. Vi följer PUL. Läs mer om hur vi hanterar dina kontaktuppgifter.

När underskrifterna skickas till mottagaren syns bara ditt för- och efternamn.

* Obligatorisk uppgift.

Tack för att du agerar!

Din insats hjälper Amnestys arbete för att mänskliga rättigheter ska gälla alla - alltid.

26 september, 2017

Burmesisk militär sätter hela byar i brand och skjuter de som försöker fly. Nya satellitbilder visar att mer än 80 byar satts i brand i delstaten Rakhine i Burma. Det här är ett riktat försök att skada redan utsatta rohingyafamiljer.

Vårt kristeam på plats använder satellitbilder, ögonvittnesmål, fotografier och rörliga bilder från konflikten för att avslöja graden av förstörelse.

Med ditt stöd kan vi fortsätta att samla viktiga bevis som dessa, avslöja sanningen och hjälpa till att få slut på våldet.

”Militären attackerade vid 11 på morgonen. De började att skjuta på hus och på människor, det höll på i ungefär en timme. Efter att det slutat såg jag min vän ligga död på vägen.”

”När människor flydde brändes deras hus ned med flaskor fyllda med bensin och raketgevär. Eldsvådorna höll på i tre dagar. Nu finns det inte några hem kvar.” – berättar en man som tillhör folkgruppen rohingya för Amnesty.

Varje dag har tusentals familjer tvingats korsa gränsen till Bangladesh i sökandet efter säkerhet. Men många människor är fortfarande fast i Burma utan att kunna komma undan våldet. De är traumatiserade, utmattade och har ingenstans att ta vägen. Många personer, även barn, är skadade. Militären fortsätter att begränsa humanitära organisationers tillgång till norra delen av delstaten Rakhine. Det gäller även transporter som försöker att komma in med medicin och mat.

Vi har avslöjat våld och kränkningar mot rohingyas i Burma i mer än 20 år. Och det här är utan motstycke den värsta krisen vi har sett där.

Jag är på plats i Bangladesh just nu och vi är i brådskande behov av ditt stöd för att kunna stanna här där vi behövs som mest.

Vi kommer inte att sluta förrän människorättskränkningarna får ett slut.

Det internationella samfundet måste pressa Burma att sätta stopp för våldsvågen, vi kan inte titta bort. Vi kommer inte att låta den burmesiska militären komma undan med det här.

Stöd vårt arbete! Klicka här för att agera mot den etniska rensningen i Burma.

Tillsammans kan vi göra slut på lidandet.

Vänligen,

Tirana Hassan
Amnestys krisutredare på plats i Bangladesh
Twitter: @TiranaHassan

 

Rohingya – en förföljd folkgrupp
Rohingya är till övervägande delen en muslimsk etnisk minoritet och de flesta bor i delstaten Rakhine i Burma. Under årtionden har de utsatts för förtryck och diskriminering, däribland allvarliga restriktioner av rörelsefriheten. Det påverkar deras möjlighet att få tillgång till sjukvård, utbildning och försörjningsmöjligheter. Trots att de har bott i Burma i generationer hävdar Burmas regering att de är illegala invandrare från Bangladesh och vägrar ge dem medborgarskap vilket lett till att majoriteten av dem är statslösa.

Så här arbetar Amnesty för att förändra
Amnesty skickar varje år ut cirka 130 team med utredare till över 70 olika länder för att kartlägga – och stoppa – människorättsövergrepp. Vi intervjuar ögonvittnen, besöker fängelser, pratar med regeringstjänstemän och andra som kan säkerställa att informationen vi samlar in är korrekt.

Resultatet av våra utredningar sätter vi i händerna på politiker och makthavare genom rapporter, pressreleaser och uttalanden. Vi arrangerar presskonferenser, samtalar med media och delar med oss av vår kunskap till allmänheten för att genomföra förändringar.

Det är våra medlemmar och givare som har störst inflytande. Genom att skriva under protester, stödja vårt arbete, delta i demonstrationer och uppmärksamma övergrepp åstadkommer ni den förändring som krävs – från frigivningar av samvetsfångar till krav på nya lagar som skyddar de mänskliga rättigheterna.

25 september, 2017

av Andrea Bodekull, Amnesty International

Den 6 juni nåddes vi av beskedet att Taner Kiliç, ordförande i Amnesty International Turkiet, gripits och anklagats för medlemskap i Fethullah Gülen-rörelsen. Gülen-rörelsen utpekas som ansvarig för kuppförsöket i juli 2016 och ses som en terroristorganisation.

Knappt hade vi vi hämtat oss från den nyheten och börjat agera för hans frihet när vi fick nyheten om att även chefen för sektionen, İdil Eser, gripits tillsammans med nio andra människorättsförsvarare under en workshop om digital säkerhet och psykosocial hälsa.

Nu har våra kollegor och de andra suttit fängslade i över två månader och vi tänker ofta på dem och undrar hur de har det. Sju av de fängslade förflyttades i början av augusti till högsäkerhetsfängelset Silivri, Europas största fängelse, som ligger drygt 70 km från Istanbul.

Vid ett besök nyligen i Turkiet fick vår internationella generalsekreterare Salil Shetty oväntat träffa İdil Eser i Silivri. Bestämmelserna om besök till personer som frihetsberövats under de undantagslagar som rådet sedan kuppförsöket är strikta. Bara de närmaste familjemedlemmarna får besöka och eftersom İdil Eser inte har några nära anhöriga hade hon fram tills dess bara fått träffa sin advokat, ingen annan.

Efter att ha träffat Turkiets justitieminister beviljades Salil Shetty att få träffa henne. Här berättar han om besöket:

“Av alla fängelser jag varit i runt om i världen är Silivri, Europas största fängelse, det mest sofistikerade och skrämmande. Efter att ha passerat den ståtliga entrén och utsatts för kroppsvisitering, metalldetektorer och en ögonskanning av de artiga fängelsevakterna, befann jag mig i en stor stad av betong”.

Salil Shetty beskriver känslan när han går inne på området, som trots att Silivri är så stort, det lär rymma upp till 17 000 fångar, känns kusligt öde. Bara det metalliska ljudet av en celldörr eller det skarpa ljudet av en visselpipa från en vakt bryter den tryckande tystnaden. Byggnaden där İdil Eser sitter är gulmålad och avskild från de andra byggnaderna med en hög mur. Efter en sista kontroll släpps han in i ett fönsterlöst, starkt upplyst rum.

När İdil får syn på Salil blir hon mycket överraskad och glad och kramar om honom. Hon visste att Salil var i Turkiet för att försöka träffa henne men hade inte trott att det skulle gå.

Under mötet berättar İdil  att hon yogar, lär sig ryska, läser tidningar och försöker hålla sig sysselsatt. Men trots det är isolering svår. Hon delar cell med en annan kvinna men har inte fått möjlighet att prata med någon av de andra som greps samtidigt.

”Özlem (Özlem Dalkıran, en av grundarna och tidigare ordförande i Amnesty Turkiet) sitter bara tre dörrar bort men om jag vill veta någonting om henne får jag söka i tidningarna. Jag tillåts inte de telefonsamtal varannan vecka som andra fångar, jag får inte ta emot breven som skickas till mig. Allt jag har är de meddelanden som jag fått av min advokat.”

Tiden i fängelset har gett İdil en större förståelse för fängslades situation och hon är fast besluten att kämpa mer för deras rättigheter i framtiden.

När besökstiden är slut och Salil och İdil tar avsked av varandra säger hon:

”Säg till alla att inte oroa sig. Jag är beredd att betala priset för mitt val att arbeta för mänskliga rättigheter och jag är inte rädd. Ingen har släppts inom fyra månader i politiska fall och jag är mentalt beredd att vara här i ett år. Min tid i fängelse har gjort mig ännu mer beslutsam om att stå upp för mina värderingar. Jag kommer inte att kompromissa om dem.”

İdils mod och styrka ger styrka till vår kamp för hennes frihet och för alla andra som fängslats orättfärdigt i Turkiet, men också för den fortsatta kampen för att mänsklig rättigheter ska gälla alla, alltid.

Här kan du läsa mer om situationen i Turkiet

och här kan du skriva under Amnestys aktion för İdil och de andra människorättsförsvararna.

 

 

 

21 september, 2017