Uttryck

Nu har riksdagen röstat igenom förslaget om den tillfälliga lagen. Amnesty beklagar detta djupt.

Förslaget innebär i korthet att människor som anses vara i behov av skydd inte längre ska beviljas permanent uppehållstillstånd utan tillfälliga.

  • De som beviljas status som flyktingar ska få treåriga tillstånd, de som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande ska få ettåriga tillstånd. (Kvotflyktingar ska fortsatt beviljas permanenta tillstånd).
  • Bestämmelsen om synnerligen och särskilt ömmande omständigheter tas bort och ersätts av en bestämmelse som säger att tillstånd kan beviljas om det skulle strida mot internationella konventioner Sverige är bundet till om tillstånd nekades. Det ska inte längre finnas en särskild humanitär grund för barn. Tillstånd som beviljas enligt den här nya grunden ska vara ettåriga. Det innebär bland annat att ensamkommande barn som saknar familj i hemlandet kommer att beviljas ettåriga tillstånd om och om igen fram till dess att de fyller 18 år. Då är de vuxna och anses inte längre behöva ett ordnat mottagande i hemlandet så då ska de ut. Ett slags väntetillstånd införs alltså.
  • Slutligen ska personer som beviljas tillstånd som alternativt skyddsbehövande överhuvudtaget inte ha rätt att återförenas med sina familjer.

Vi kommer att löpande granska och bevaka hur lagen kommer att tillämpas och konsekvenserna för enskilda individer. Vi kommer också som vanligt att arbeta med rådgivning. Och vi kommer att juridiskt och i vissa fall ekonomiskt stödja enskilda individer som driver ärenden om statusförklaringar och familjeåterförening upp i svenska domstolar och vidare i internationell fora.

Av Madelaine Seidlitz, jurist och ansvarig för flyktingfrågor

Bakgrund:
Läs vår debattartikel (20/6) på Aftonbladet.se ”Ni har barnens öde i era händer, politiker”

 

22 juni, 2016

Den 7 juli 2016 i Fenomenalens tält på Skeppsbron 4 är det dags för Amnestydagen i Almedalen. Vi bjuder in till fem seminarier från kl 9-16.30. Kom och lär dig mer om telekomföretag i övervakade stater, asylrätten i Europa, de gömda konflikterna i världen, HBTQI-personers situation i Tunisien och tilläggsprotokollet till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Läs mer om exakt tid och medverkande nedan. Texten uppdateras löpande.

Plats: Fenomenalens tält, Skeppsbron 4
Datum: torsdag 7 juli

FRUKOSTSEMINARIUM PÅ ENGELSKA
Telekomföretag i övervakade stater – medskyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter?
Tid: kl 9.00 – 10.00
Språk: Engelska

Beskrivning: Att tillhandahålla telefoni i ett land kan även innebära att företag måste bistå polisen med teleavlyssning och övervakning. I många fall kan syftet vara att bekämpa organiserad brottslighet. Men i diktaturer kan övervakningen leda till grova kränkningar av mänskliga rättigheter när den används för att identifiera, trakassera, gripa och tysta oppositionella. Hur långt sträcker sig telekombolagens ansvar i dessa situationer? Duger det att hänvisa till den lokala lagstiftningen? Hur ska bolagen agera när de ställs inför motstridiga krav, det vill säga när de lokala lagarna gör det omöjligt att respektera de internationellt erkända mänskliga rättigheterna.

Medverkande:
Michaela Ahlberg, chief ethics & compliance officer, Telia Company
Kathleen McCaughey, sakkunnig företagsansvar och mänskliga rättigheter, Amnesty International, svenska sektionen
Ana Furtuna, programme officer for Eurasia, Civil Rights Defenders

Moderator: Peter Sörbom, policychef, Concord Sverige

EU och Sverige – är asylrätten på väg att försvinna?
Tid: kl 10.30 – 12.00

Beskrivning: Antalet människor på flykt är ogreppbart. Fler konflikter blir så långvariga att det inte lämnar något utrymme för människor att planera för att en dag återvända. Flyktingsituationen i närområdena ger ofta ingen möjlighet till permanent skydd eller förmänniskor att fortsätta med sina liv. Samtidigt väljer Europa att stänga sina gränser och på många håll införs gränskontroller. De mångfaldiga åtgärder som EU vidtar för att människor på flykt inte ska kunna söka asyl här väcker många frågor. Hur långt är EU och dess medlemsstater beredda att gå och hur överensstämmer agerandet med flyktingrätten och staternas internationella åtaganden?

Medverkande:
Madelaine Seidlitz, jurist, ansvarig flykting och migration, Amnesty International, svenska sektionen
Lisa Pelling, utredningschef, Arean Idé
Fler deltagare tillkommer

LUNCHSEMINARIUM
De glömda konflikterna – vilka kränkningar av mänskliga rättigheter rapporteras det inte om? Och hur är det med genusperspektivet?
Tid: kl 12.45-14.15

Beskrivning: Vi ser den ökande flyktingströmmen från Syrien och media rapporterar omfattande de gånger Israel-Palestina konflikten blossar upp. Samtidigt pågår oroligheter i exempelvis Burundi, Sydsudan och DRC – och tusentals människor är på flykt från sina liv. Hur kommer det sig att vi hör mycket mer om vissa konflikter? Vilka röster är det som hörs och hur porträtteras människor? Hur kommer det sig att vi oftare hör män komma till tals när det handlar om konflikter – och de gånger kvinnor syns så porträtteras de många gånger som passiva objekt som sällan får föra sin egen talan? Amnesty bjuder in till ett seminarium och paneldiskussion där vi diskuterar de glömda konflikterna, yttrandefrihet, medias roll samt porträtteringen av män och kvinnor i rapportering kring konflikter.

Medverkande:
Johan Persson, frilansfotograf
Annika Törnqvist, biståndschef, Kvinna till Kvinna
Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty International, svenska sektionen
Samir Abu Eid, journalist, TV4
Elin Jönsson, Moskvakorrespondent, Sveriges Television

Samtalsledare: Ami Hedenborg, pressansvarig och talesperson, Amnesty International, svenska sektionen

HBTQI-personers rättigheter i Tunisien
Tid: kl 14.30 – 15.15

Beskrivning: I Tunisien är samkönat sex olagligt. Straffet kan ge upp till tre års fängelse. Att samkönat sex är olagligt leder inte bara att HBTQI-personer i Tunisien lever i ständig risk att bli fängslade och åtalade. Det skapar också ett tillåtande klimat för homofobi och transfobi. Hatbrott riktade mot HBTQI-personer anmäls sällan då den som anmäler själv kan riskera att åtalas. Under vårt seminarium får vi lyssna till tunisiska människorättsaktivister och sakkunniga på Amnesty International som samtalar om situationen i Tunisien och hur omvärlden kan utöva påtryckningar.

Medverkande:
Uppdateras inom kort

Ekonomiska sociala och kulturella rättigheter – när blir de utkrävbara i Sverige?
Tid: kl 15.30-16.15

Beskrivning: När tilläggsprotokollet till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tillkom 2008 skulle det möjliggöra för människor att utkräva de rättigheterna på samma sätt som det sedan länge funnits möjlighet att utkräva de medborgerliga och politiska rättigheterna. Regeringen har upprepade gånger talat om hur alla rättigheter i FN:s allmänna förklaring är odelbara och ömsesidigt beroende av varandra och bedyrat sitt engagemang för ESK-rättigheter. Trots det har de inte ratificerat tilläggsprotokollet. Varför inte? När blir dessa rättigheter utkrävbara också för svenska medborgare?

Medverkande:
Rebecka Jalvemyr, kanslichef, FIAN Sverige
Lars Lindberg, projektledare ”Från snack till verkstad”, Handikappförbunden

Fler deltagare tillkommer

17 juni, 2016

Det är en saga med ett osannolikt slut. En verklig strid mellan David och Goliat. Å ena sidan så lever 20 familjer i ruinerna av vad som en gång var en levande stad med 600 familjer som byggdes upp för fem decennier sedan framför vad som nu är Rios olympiska park – och en av stadens mittpunkter. Å andra sidan, finns det ett starkt tryck från Rio de Janeiros myndigheter på att människor ska lämna sin mark, trots att de har haft rätten att vara där i ett decennium.

av Josefina Salomón, nyhetsskribent på Amnesty International

Månader av konstant kamp, i rättssalar och på gatorna – med mer än hälften av invånarna trakasserade och tvingade att lämna sina hem och vissa av dem vräkta med våld.

Maria da Penha, en 51-årig enbarnsmamma och en av de mest frispråkiga invånarna ler till slut – om än med försiktighet.

Mot alla odds så har den outtröttliga kampanjen lett till en säker överenskommelse att de 20 familjerna som vräkts ska få bo kvar. Kommunen gick med på att bygga nya hem åt dem med byggstart i maj.  

“Det finns fortfarande anledning att tvivla på grund av allt som myndigheterna har gjort mot oss, allt vi har gått igenom. Men när de sätter igång och bygger husen de har lovat så kommer det att kännas som en seger för oss, för alla som stöttat oss och för staden som helhet,” sa Maria när hon talade i kyrkan där hon numera bor efter att hennes hus förstördes i mars förra året.

Vi väntar på ett lyckligt slut.

En skakig väg mot seger

Inbäddade i ett av Rio de Janeiros distrikt, 45 minuter från den trendiga Ipanema-stranden, står knappt 30 hus kvar i ruinerna av området som en gång var hem för runt 600 familjer.

De få invånare som fortfarande bor kvar är omringade av minnen om den långa, smärtsamma strid de gått igenom för att få behålla sina hem – högar av grus, graffiti, uppbrända säckar med skräp, förstörda leksaker och trasiga delar från TV-apparater.

En rad träd och en pojke som går på en grusväg. Mellan träden hänger en lina med kläder på tork.

© Amnesty International

För ett år sedan var Vila Autódromo ett vibrerande samhälle. Det var känt som en av Rios “fredliga favelor”, överlevare av det krig mot droger som fördärvat så många liv. Det fanns restauranger, en lekpark, kulturcentrum och en kyrka.

Men i och med att öppningsceremonin i 2016 års olympiska spel kommer äga rum precis i närheten så beslöt myndigheterna att samhället skulle bort.

Maria och hennes grannar slogs tillbaka i rätten och la flera år på att få rätt att stanna.

En lång kamp

Kanske utan att själv inse det, men i och med den konstanta kampen för att skydda sitt bostadsområde var det nästan oundvikligt, blev Maria da Penha Silva och många av hennes grannar aktivister. Hon flyttade till Vila Autódromo för nästan 30 år sedan med en önskan om ett lugnt liv. Några år senare började myndigheterna trakassera människor och tvinga dem att lämna sina hem.

Det senaste hotet kom så fort som Rio de Janeiro fastställdes som värd för OS 2016 och myndigheterna började leta efter platser där de kunde bygga nya lokaler som kunde användas under evenemanget. Den vackra remsan av land med utsikt över vatten var ett toppalternativ.

Byggnadsarbetet började nästan omgående. Myndigheterna ville försäkra sig om att när Rio välkomnar världen skulle bara en park skilja stadskärnan från den Olympiska parken.

Skyltar med portugisiska ord sitter uppe. I bakgrunden syns en bergstopp och en brasiliansk flagga.

© Amnesty International / Sergio Ortiz Borbolla

Vissa invånare erbjöds pengar eller nya lägenheter om de gick med på att lämna favelan frivilligt. Många som flyttade klagar nu på att deras boende är farliga och dåligt byggda. De som tackade nej till erbjudandet blev sakta pressade att flytta. Vatten och elektricitet stängdes av och ibland dykte kommunalförvaltaren upp med bulldozers och vräkte människor utan förvarning. Maria och flera andra blev svårt skadade under tvångsvräkningarna.

Maria förlorade ett hus med tre sovrum som hade tagit henne sex år att bygga. Nu bor hon tillsammans med en granne med sina få ägodelar nerpackade i sopsäckar och kartonger i det som brukade vara kommunens kyrka.

“Allting har varit väldigt svårt. Jag har haft tur som har orkat kämpa emot. De kan krossa våra hus men de kan aldrig ta ifrån oss vår rätt att få vara här,” säger Maria.

Maria tillbringar sina dagar och nätter med att gå runt i området. Hon håller koll på grannarna som nu blivit hennes familj och visar familjer hur platsen brukade vara.

Och det krävs lite fantasi för att föreställa sig scenen hon beskriver med sådan passion. Att föreställa sig huset hon byggde, de lugna gatorna, de 500 träd som en gång omringade området och skyddade från värmen. Faktum är att du kan knappt höra Maria prata eftersom lastbilarna håller på för fullt med att bygga upp den olympiska byn intill.

Maria går på en grusväg med palmer och en betongvägg i bakgrunden.

© Amnesty International / Sergio Ortiz Borbolla

Idag är Vila Autódromo och den olympiska parken ett tydligt exempel på mycket av det som är fel med Brasilien. Symbolen för Rios internationella status finns alldeles bredvid Marias tragedi. De rika i Sydamerikas största ekonomi vid sidan av de marginaliserade och utsatta. Skinande, nya byggnader på ena sidan, skräp och desperation på den andra.

Deras kamp är ett gott exempel för andra områden där människor fortfarande kämpar för sin rätt att inte bli utsparkade från sina hem.

Trots överenskommelsen de lyckades uppnå med myndigheterna kvarstår fortfarande många frågor om hur det faktiskt kommer att implementeras och när invånarna i Vila Autódromo kommer att få flytta in i sina nya hem.

Men nu är Maria glad.

“De lämnade mig utan pengar, utan hem, utan någonting men jag skulle aldrig ge upp. Det finns saker du inte kan sätta en prislapp på. Till exempel din lycka eller dina mänskliga rättigheter.”

16 juni, 2016

Orden är Donald Trumps, och han försäkrar en exalterad skara anhängare att om han blir president ska han återinföra waterboarding och metoder som är “betydligt värre”. Terroristerna ska tvingas berätta “allt de vet“! De eventuella problem som kan finnas med att avgöra vem som är terrorist – och hur torteraren vet när denne i så fall har berättat allt – tycks inte intressera någon.

Av Mats Engman, kampanjsamordnare ”Stoppa tortyr” 

I april 2016 läcker en film ut från Mexiko, där Trumps idéer tillämpats sedan länge för att bekämpa grov brottslighet. Filmen visar hur en bakbunden kvinna torteras av soldater. De placerar lugnt och metodiskt en plastpåse över hennes huvud och pressar med fast hand över hennes näsa och mun. När de till sist släpper taget gråter hon okontrollerat av chock, skräck och ångest. Hon ser nedbruten ut, och förmodligen kommer hon berätta allt hon vet. Hon kommer erkänna de brott hon anklagas för och hon kommer avslöja vilka hennes medbrottslingar är. Detta oavsett om hon begått några brott, och oavsett om hon har några medbrottslingar eller inte. Så länge tortyren fortgår kommer hon bidra med ny information fram till den punkt då hennes torterare – inte hon själv – bestämmer att hon har berättat allt hon vet.

Tortyr fungerar…

En tidigare Amnestykollega brukade säga att den som försöker tömma havet på vatten ska titta i hinken och inte på havet. Jag tänker på det ganska ofta.

Nyligen avslutades Amnestys globala kampanj Stoppa toryr. Målet med kampanjen var att inrätta konkreta skyddsmekanismer som skulle sätta stopp för tortyren i de tre kampanjländerna Uzbekistan, Nigeria och Mexiko.

Lyckades vi…? Ja, det beror lite på var man tittar.

Å ena sidan:

Nej, vi har inte stoppat tortyren i något av länderna. Vi har bidragit till att processer för att revidera lagstiftningen kring tortyr har inletts i Nigeria och Mexiko. Vi har bidragit till att Mexikos åklagare enats om tydligare rutiner i samband med anklagelser om tortyr. Vi har bidragit till att företrädare för EU och FN har kritiserat den systematiska tortyren i Uzbekistan. Men människor utsätts fortfarande för tortyr, och straffriheten för torterare är nära nog total i alla tre länderna.

Å andra sidan:

När kampanjen började satt Moses Akatugba från Nigeria i fängelse och väntade på sin avrättning. Angel Colón, Adrián Vasquez och Yecenia Armenta från Mexiko satt alla  fängslade, anklagade för grova brott, och Claudia Medina hade ett allvarligt åtal hängande över sig. De hade alla tvingats erkänna brott under fruktansvärd tortyr. Idag är de friade både från sina anklagelser och sina fängelser. Deras mod att berätta är en inspiration för andra som torterats. Och egentligen räcker en enda längtansfull mening från Yecenia Armenta, som frigavs den 7 juni efter nära fyra år i fängelse, för att inse att kampanjen varit värdefull:

Jag vill träffa mina barn.

Foto på Yecenia Armenta som läser brev från aktivister. Text på bild: Yecenia är äntligen fri!

© Amnesty International

 

Kampen mot tortyr handlar om att vinna debatten om vad som är rätt och rättfärdigt. Den handlar om lagar och juridik, om procedurer för läkare och advokater, om utbildning av polis och militär. Den handlar om att kräva rättvis prövning och straff för dem som beordrar och utför tortyr. Den handlar om att visa stöd och begära upprättelse för dem som torterats. Det är en kamp med ett hav av utmaningar. Men tittar vi i hinken ser vi att några av dem redan är övervunna!

 


 

Läs mer om Amnesty Internationals arbete mot tortyr

14 juni, 2016

Den 20 maj 2016 släpptes Maria Teresa Rivera ur fängelset, efter att en domare frikänt henne från anklagelser om mord. 2011 dömdes hon till 40 års fängelse efter ett missfall. Tusentals människor runt om i världen har manifesterat och stått upp för hennes fall. Det här är hennes tackbrev till alla som kämpade.  

Jag vill tacka alla som stöttat mig och som aldrig lämnat min sida, alla ni som har trott på att jag var oskyldig trots att ni inte känner mig. Ert stöd har betytt mycket för mig.

”När jag fick veta att jag skulle friges blev jag väldigt glad, jag hade då inte träffat min son på ett och ett halvt år. Att inte träffa honom och inte veta hur han hade det gjorde mig olycklig och väldigt orolig. Precis efter beskedet om frigivningen kunde jag inte finna ord för min glädje, jag skulle få träffa min son och vara med honom. Min önskan hade gått i uppfyllelse.

Det första min son sa till mig när vi träffades var att han älskar mig, jag sa att jag älskar honom också. När jag såg honom visste jag att vi aldrig ska vara skilda från varandra igen. Tack gode gud att jag är med honom nu. Jag är orolig över hur jag ska klara ekonomin och kunna ta hand om min son, jag har ju inte något jobb. Men med guds hjälp tror jag att det kommer gå. Jag har alltid önskat att min son ska få det bättre än jag har haft det, att han ska ta examen och få arbete. Jag hade inte den möjligheten, det fanns inte pengar. Men jag vill ge min son möjlighet att utbilda sig.

Efter frigivningen har jag delat med mig av mina erfarenheter, och tackat gud att jag inte längre är kvar i fängelse. Jag vill tacka alla män och kvinnor som har följt mitt fall, med det tända ljuset, och hoppats att jag skulle bli fri.

Det gav mig kraft, för om ni kunde tro på min frigivning så kunde jag också göra det.  

Alla ni är änglar som sänts till mig just vid det tillfälle jag behövde er som mest. Tack till er alla. Jag vet att ni kommer fortsätta kämpa för mina “compañeras” – fler än 25 kvinnor – som är kvar i fängelset och är oskyldiga precis som jag.

Vi har nu fått rättvisa i El Salvador men det måste upprepas för mina “compañeras”.  Jag ber alla som följt mitt fall, män som kvinnor, att stödja dessa kvinnor. Precis som jag kommer göra. Jag kanske inte har pengar men jag kan ge dem styrka genom att hålla hoppet om rättvisa levande.”

Av Maria Teresa Rivera, El Salvador, 26 May 2016

 


 

Teodora Vasques fängslades efter att ha genomlidit komplikationer under graviditeten. Hon är en av Las17, de kvinnor i El Salvador som Maria Teresa kämpar för.
Skriv under för Teodoras frigivning, aktion på Amnesty.org

Läs mer mer om kvinnorna i Las17, som sitter fängslade anklagade för abort efter att ha mist sina barn under graviditeten.

 

30 maj, 2016

De Olympiska Spelen som kommer äga rum i Rio de Janeiro, Brasilien, i augusti 2016 närmar sig snabbt och myndigheterna i landet har ett stort ansvar att se till att de allvarliga människorättskränkningarna upphör omedelbart.

Under de tre första veckorna i april dödades minst 11 personer i polistillslag. Den 2 april blev en femårig pojke dödad och två andra skadades under ett tillslag av militärpolis i Magé, ett samhälle som tillhör Rio.Den 4 april dödades fem personer i Acari, en favela norr om Rio, under ett polistillslag och samma dag dödades en ung man i Manguinhos under ett tillslag av militärpolis. Den 7 april dödades minst två personer i Jacarezinho, också det under ett tillslag av militärpolis. Den 16 april genomfördes en stor militärpolisoperation i Alemão, 36 timmar av intensivt skjutande, där två personer dödades och nio skadades. Den 23 april dödades en taxichaufför i en polisoperation.

Poliser var ansvariga för ett av fem mord i Rio de Janeiro under 2015.

Polisingrepp som resulterade i mord i Rio de Janeiro har ökat med 54% på två år.  Under 2014, året när Brasilien stod värd för fotbolls-VM var det 580 mord utförda av polis, en ökning med runt 40% jämfört med 2013. Under 2015 fortsatte trenden, med 654 mord.

580 mord utfördes av polis under 2014, året då Brasilien höll i fotbolls-VM

Antiterrorlag: Tusentals aktivister och protesterande är nu i riskzonen att arresteras på grund av Brasiliens nya lag. Nya antiterrorlagen,som godkändes i februari 2016, kriminaliserar rörelser som använder sig av mötesfrihet. Den utgör ett hot mot människor som protesterar.

Arresterade under protesterna innan fotbolls-VM 2013. Rafael Braga, som frihetsberövades under en demonstration den 20 juni 2013 och dömd till fem års fängelse är kvar i fängelset. Rafael bar en flaska med rengöringsmedel och fanns skyldig till att ha burit med sig explosivt material, trots att undersökningen visade att det inte var explosivt. Fallet dokumenterades i rapporten They use a strategy of fear.

Porträttbild av Rafael Braga Vieira iklädd en grön t-shirt framför en gul vägg

© Renata Neder

Bildtext: Bild på Rafael Braga från april 2014

Inga bestämmelser gällande så kallade odödliga vapen, inklusive operationella riktlinjer, kraftig träning och standard för val av utrustning, har utvecklats. De här vapnen (inklusive gummikulor, granater, kemiska sprayer, tårgas med mera) har ofta använts mot fredliga demonstranter i Brasilien. Missbruket av dessa vapen har resulterat i skador, vissa livsförändrande, som finns dokumenterade i rapporten They use a strategy of fear.

Tusentals militärpoliser och soldater befinner sig i olika områden. Under 2014 skickades brasiliansk militär till Maré, i närheten av den plats där fotbolls-VM spelades. Tusentals soldater och militärpoliser stannade i området i över ett år och många fall av övergrepp var rapporterades. Ett exempel är 30-åriga Vitor Santiago Borges som sköts av armén på väg hem från att ha tittat på en fotbollsmatch. Till följd av skadorna tvingades han amputera ett ben och han har förlorat sin känsel nedanför midjan.

Läs bloggen om Vitor här: Rios säkerhetsstyrkor visar sina sanna färger

27 maj, 2016

Taxin från Rios internationella flygplats passerar utkanten av en utbredd favela där rostfärgade blockhus radar upp sig bredvid smala bakgator, blå vattentankar av plast  står längst upp på taken och tvätt dansar i vinden under plåttak för att skydda dem mot de täta ösregnen som förvandlar gatorna till en snabbflytande älv.

av Naomi Westland, Amnesty International UK

Barn springer in och ut genom byggnader, medan gamar dyker ner i soptunnorna. På bilstereon spelar en DJ en blandning av 80-talsballader. Pianointrot till Cyndi Laupers “True Colours” fyller den rökdimmiga luften. Vi rundar ett hörn, högt på en avlägsen kulle syns Cristo Redentor – den ikoniska statyn av Jesus som sträcker sina armar över staden.

Om mindre än 100 dagar kommer Rio att bli den första staden i Sydamerika som står värd för jordens största show – de Olympiska spelen med 10 000 atleter som deltar i 28 olika idrotter till en kostnad av flera miljarder kronor.

Det är ett evenemang som hävdar sig förespråka fred, ändå har det gjort det motsatta med den här staden.

Tusentals besökare kommer att åka från flygplatsen – känd som Cidade Maravilhosa för de vykortsvänliga stränderna och frodiga bergstopparna – men få kommer att känna till hur livet egentligen är i de 600 favelorna runt om i Rio medan världens toppatleter springer, hoppar och simmar sig till ära.

Brasilien har det absolut högsta antalet mord i världen. Under 2014 – året när landet stod värd för fotbolls-VM, mördades 60 000 människor. Det mest chockerande är att de flesta av dessa mord utfördes av de som har som syfte att skydda befolkningen. Enbart i Rio dödade polisen 580 människor det året, en ökning på 40 procent jämfört med året innan. Under 2015 var siffran till och med ännu högre – 645. Av dem utfördes 307 inne i staden. Majoriteten av offren var unga, svarta män som bodde i favelor eller andra fattiga samhällen.

Hittills under 2016 har mord utförda av polis ökat med 10% jämfört med samma period förra året. Och eftersom OS säkerhetsarbete är på gång utan ordentliga skyddsåtgärder för de civila kan siffran komma att stiga. Under tiden kommer spridningen på gatorna bland civila och militärpolis, till och med armén, vara en kylig påminnelse om landets mörka sidor av diktatur.

—————————————————————————-

Maré, en favela nära Rios flygplats skulle vid första anblicken kunna vara vilken fattig by i vilken latinamerikansk stad som helst. Rangliga byggnader bland gatustånd som säljer bananer, papaya, ägg och t-shirts med fotbollstryck. Ovanför oss korsar kablar varandra och ger en otillförlitlig källa till elektricitet för de närmaste lokalerna och bostäderna. Tonåringar cyklar förbi, lastvagnar lämnar av matvaror till butiker och caféer och genom ett öppet fönster strömmar popmusik.

Men vid närmare anblick ser man någonting som gör den här platsen väldigt annorlunda. Vid nästan varje gathörn i den här favelan – som är hem till 140 000 människor – sitter en tonårig pojke på en plaststol med en glänsande revolver i sin hand och ett maskingevär ligger i hans knä för att skydda sitt gäng.

Unga vuxna med vapen är en så vanlig syn att den lokala befolkningen inte ens ägnar det en tanke.

Atmosfären kan vara intensiv. Alldeles för ofta hörs ljudet av vapen som avlossas, lite som ett soundtrack till livet här.

Alldeles innan fotbolls-VM gav sig den brasilianska militären in i Maré, de parkerade sina beväpnade bilar på de ojämna, trånga gatorna, med nära 3000 soldater, allt i säkerhetens namn. Fotbolls-VM varade i en månad och ändå stannade militären i över ett år. Boende i favelan fann sig själva fångade mellan våld från droggäng och en aggressiv militär. Militären drog sig tillbaka förra året men eftersom OS nu är nära så tror många att de snart kommer att återvända.

—————————————————————————–

Vitor Santiago, 30, har bott i Maré i hela sitt liv, och när han en varm eftermiddag i februari förra året lovade sin treåriga dotter Beatriz att han skulle ta med henne till stranden dagen därpå, hade han för avsikt att hålla det löftet. Han hade just blivit arbetslös så han hade tid och pengar över och eftersom det var karnevalsäsong i Rio de Janeiro var det högst sannolikt att man skulle tillbringa sina dagar på stranden. Eftersom Vitor är separerad från Beatriz mamma försökte han tillbringa så mycket tid som möjligt med sin dotter.

“Varje måndag och onsdag brukade jag träffa henne efter jobbet,” säger han. “Och på fredagar hämtade jag henne alltid och hon stannade här över helgen. Vi gjorde alltid saker tillsammans.”

Först hade han ett viktigt åtagande. Hans lag, Flamengo, skulle spela den kvällen och han skulle se matchen med några kompisar på en bar nära hans hem. Han sa hejdå till sin mamma, Irone, kysste Beatriz godnatt och stack iväg för att möta sina vänner.

Det var lugnt nog på gatorna i Maré och efter att sista signalen ljudit körde Vitor och hans vänner till en bar i en grannby.

Glada körde de tillbaka under småtimmarna. Det var karneval och de hade haft en bra kväll. Men när de närmade sig Maré la de märke till att gatorna var fulla av folk och att det var soldater överallt. Deras bilruta vevades ner efter uppmaning av en man i militäruniform.

Vitor och hans vänner körde åt sidan och gick ut ur bilen. Soldaterna visiterade dem och kollade igenom bilen. De fick godkänt att köra vidare och det gjorde de. Men när de kom runt hörnet dök en annan militärkontroll upp. De saktade ner och utan varning öppnade plötsligt militären eld. Vitor duckade när kulorna haglade mot bilen men han blev träffad i bröstet, bröt ena revbenet, punkterade ena lungan och bröt ryggen.

“Där och då förlorade jag all känsel nedanför midjan, jag kunde inte känna mina ben,” sa han. “Hade kulan träffat högre upp hade jag blivit förlamad från nacken och neråt. Jag var i bilen och allt jag kommer ihåg är ljudet av krossat fönsterglas och jag visste inte vad som försiggick. Jag visste inte var jag var skadad, vilket håll kulan kom ifrån… det var mycket blod.”

Utanför bilen var det väldigt mycket oljud av människor som sköt och skrek. Vitor pendlade mellan att vara vid och utan medvetande och sedan föll han in i koma.

Vitor Santiago sitter i förgrunden, snett bakom sitter hans mamma vid ett bord

© AF Rodrigues / Anistia Internacional

En vecka senare när han vaknade upp fick han veta att han precis hade överlevt. Läkarna hade gett honom en chans på 7% att överleva. Han fick också höra att en andra kula hade träffat hans vänstra lår, krossat benen och sedan landat i det högra benet och punkterat en artär. För att kunna rädda hans liv hade de tvingats att amputera. Och på grund av den första kulan fick han veta att han förmodligen aldrig skulle kunna få tillbaka känseln i sin underkropp.

Irone säger att trots allt så är Vitor en av de som haft tur. Nyligen träffade hon Terezinha de Jesus vars son blev skjuten en eftermiddag i april förra året. Tioåriga Eduardo hade suttit på trappan och lekt med sin mobiltelefon när en polispatrull åkte förbi och sköt honom i huvudet. Han dog omedelbart. De här händelserna är så vanliga så de knappt skrivs om i tidningarna i Rio.

Våra liv har förändrats drastiskt,” sa Irone, “men Vitor lever iallafall.

———————————————————————————-

Vitor tillbringade tre månader på sjukhus. I över ett år har han varit sängbunden i ett sovrum utan fönster. Den branta trappan vid ytterdörren gör det omöjligt att komma in och ut med rullstol.  

“Jag behöver ett anpassat hus,” säger han. “Jag vill bara kunna göra samma saker som alla andra. Jag kan inte ens gå till köket för att laga mat eller öppna kylskåpet. Det som hände, det hände, jag kan inte gå tillbaka i tiden och jag kan inte få tillbaka mitt ben men teknologin går framåt och en dag kanske jag kan gå igen.”

Foto på Vitor Santiago i rullstol.

© AF Rodrigues / Anistia Internacional

Fram tills att det händer kommer någon annan att ta hans dotter till stranden. Det har inte gjorts någon undersökning av skjutningen, ingen har ställts till svars för det som hände, vilket i sig sänder ett oroväckande meddelande om att den här typen av våld från säkerhetsstyrkor är acceptabel och lämnar de skyldiga fria att göra om det.

De olympiska spelen är på väg och bakom glamouren och äran är det här vad som händer. Utan omedelbar åtgärd av myndigheter för att förhindra säkerhetsstyrkornas skjutningar kommer det att finnas fler som hamnar i samma situation som Vitor och spelens organisatörer skulle kunna finna sina evenemang överskuggade av kränkningar av den mest grundläggande mänskliga rättigheten av dem alla – rätten till liv.

Tillbaka i taxin från flygplatsen skiner de sanna färgerna igenom, som i Cyndi Laupers sång, vacker som en regnbåge. Om man bara hade kunnat säga detsamma om Rio, Brasiliens makalösa stad.

24 maj, 2016

Amnestys Karen Javorski tar oss med till ett av El Salvadors mest ökända fängelser för att träffa Teodora del Carmen Vásquez och Maria Teresa Rivera. Två kvinnor som sitter fängslade, anklagade för mord, efter att ha mist sina barn under graviditeten.

Av: Karen Javorsky, kampanjare

 


Uppdatering 31 maj:

Maria Teresa har skrivit ett tackbrev till alla som stöttat henne och det finns att läsa här på bloggen: Maria Teresas tackar alla som kämpat för hennes frigivning

Uppdatering 23 maj:

Ett par veckor efter det här blogginlägget skrevs fick vi den fantastiska nyheter att Maria Teresa Rivera är nu fri! Hon var dömd till 40 år i fängelse och kom nu ut efter fyra. Beskedet är glädjande även om hon givetvis inte skulle varit fängslad en enda dag. Läs mer på amnesty.se 


 

Teodora delar cell med 70 andra kvinnor, Maria Teresa med 250. I trängseln får kvinnorna ofta sova på golvet under byggnadens kokheta plåttak.

Vi är på Ilopangofängelset som ligger i utkanten av San Salvador, huvudstad i El Salvador. Jag och mina Amnesty-kollegor är här för att besöka Teodora del Carmen Vásquez och andra kvinnor ur “Las 17”, en grupp salvadorianska kvinnor som sitter fängslade efter att haft komplikationer under sina graviditeter.

Outside_of_Ilopango_prison

Bildtext: Utanför Ilopongofängelset, det enda kvinnofängelset i El Salvador. © Amnesty International

Vi möter kvinnorna på ett område bakom fängelsegården, det enda område vi har tillåtelse att besöka. Det är en tryckande hetta och vi är omsvärmade av myggor, men eftersom vi är utomhus så kan det i alla fall komma en bris då och då. Inne i fängelset är det en helt annan upplevelse berättar Teodora och Maria Teresa. Där inne är det en fruktansvärd trängsel, intensiv hetta och strikta regler som inte bara är grymma utan även helt oförståeliga. Något som du inte kan ana på byggnadens ganska intetsägande utsida.

Allting här är något som kan vara värt att spara, även en gammal skrynklig näsduk.

Teodora fängslades 2007, efter att ha fött ett dött barn. Hon dömdes till mord, anklagad för abort som är totalförbjudet i El Salvador. Hennes familj är fattig och de hade inte råd med en bra advokat. Hon dömdes därför till fängelse i 30 år.

Maria Teresa Rivera är dömd till ett fängelsestraff på 40 år efter ett missfall, även hon anklagad för abort. Båda kvinnorna har unga söner som bara har fått träffa sina mammor ett par gånger under de gångna åren.

Teodoras föräldrar, Maria Elena och Juan, har inte haft möjlighet att besöka sin dotter på nästan ett år. Fängelset ligger långt från hemmet och de har varken ekonomiska eller praktiska förutsättningar att lämna familjen och resa iväg. Dessutom kräver ett besök i fängelset omfattande och invecklat pappersarbete. Även när deras begäran har beviljats återstår många restriktioner.

Juan_and_María_Elena_Teodoras_foraldrar

Bildtext: Teodoras föräldrar. © Amnesty International

Maria Elena berättar om det senaste besöket hos Teodora: “Fängelsepersonalen meddelade att vi inte kan ta med något till henne. Vi får bara träffa henne. Vi får inte ge henne något – pengar, mat, kläder – absolut ingenting.”

Vi vill att hon ska friges. Det är vår högsta önskan.

Anspråkslösa skatter

Teodora och de andra fångarna är helt beroende av att besökare kan ge dem saker som schampo, toalettpapper och tamponger. Det är enda sättet de kan få dessa varor på. Maria Teresa, som inte har några familjemedlemmar förutom sin lille son, får förlita sig på att de andra kvinnorna är generösa och delar med sig. Hon berättar att hon har turen att ha flera vänner bland medfångarna.

Plötsligt slår det mig att Maria Teresa inte kommer få några besök alls, förutom av människor som oss, innan hennes son blir tillräckligt gammal för att få besöka henne. När vi pratar börjar hon gråta och min kollega ger henne en skrynklig pappersnäsduk, det enda som inte beslagtogs av fängelsepersonalen. Istället för att använda den slätar hon ut den och behåller den oanvänd. Allting här är något som kan vara värt att spara, även en gammal skrynklig näsduk.

Senare samma eftermiddag träffar vi Cecilia och Juan, Teodoras storasyster och pappa. Juan är pappa till 11 barn och han är lugn och samlad även när han uttrycker sin sorg. “Jag känner mig så ledsen eftersom det inte finns något jag kan göra. Vi vill att hon ska friges. Det är vår högsta önskan. Att de en dag berättar att de kommer frige henne.”

Teodora har alltid stöttat sin familj ekonomiskt, men det är inte den stora förlusten för familjen. Cecilia, som regelbundet besöker sin syster, förklarar: “Det är inte bara min syster som straffas, utan hela familjen. Allihop. Vårt (familjens) hjärta är fängslat”

Ángel, Teodoras son, är nu 12 år och saknar sin mamma intensivt. Så fort hans moster eller morföräldrar kommer hem från ett besök hos Teodora frågar han alltid: “När blir min mamma fri”.

Det är inte bara min syster som straffas, utan hela familjen. Allihop. Vårt (familjens) hjärta är fängslat

Tack

Maria Elena och Juan fick inte tillstånd att besöka sin dotter den dagen vi var där, men deras önskan beviljas några dagar senare.

“Idag känner jag glädje för att jag vet att vi kommer få träffa Teodora snart”, säger Maria Elena på besöksdagen. “Och jag vill tacka Amnesty för att ni kämpar för henne … och att den här processen kommer fortsätta tills hon kommer ut därifrån. Det motiverar mig, det värmer mitt hjärta, och jag tackar er i guds namn.”

Brev från Amnestys aktivister.

Bildtext: Brev skickade från Amnestys aktivister. Teodora var ett av fallen i kampanjen Skriv för frihet 2015. © Amnesty International

Teodora har hopp om framtiden. Hon berättar att hon är frisk, mår bra och att hon har börjat studera i fängelset. Det är något som hon kan fortsätta med när hon blir frigiven, för att sedan kunna få ett jobb. Men hennes största önskan är enkel, att få återförenas med sin son och sina nära och kära.

Teodora del Carmen Vásquez var ett av de fallen vi kämpade för i kampanjen Skriv för frihet 2015.

Den 8 maj fyllde Teodora 36 år. Skriv under aktionen för hennes frigivning på Amnesty.org så att hon kan fira nästa födelsedag i frihet.

 


 

Läs mer om kvinnors rättigheter och abortlagen i El Salvador på webbplatsen Min kropp – mina rättigheter.

11 maj, 2016

Ett år efter att den ödesdigra jordbävningen skakade Nepal har regeringen inte gjort någonting för att hjälpa överlevande, säger Om Bahadur Silwal.

Jag är en bonde. Jag bor i Lele, Lalitpur, i den centrala regionen i Nepal.

Jag var precis utanför mitt hem när jordbävningen slog till. Jag skulle tvätta händerna efter att ha ätit vid utkanten av fältet när alla skrek: “Den har kommit!” Jag sprang till en glänta och såg när – krasch – mitt hus rasade.

En hydda av plåt och pinnar. I bakgrunden syns bergstoppar.

(©) Amnesty International

Då tänkte jag, “Mitt hus är borta,” och jag kände att jag försvann med det. Det kändes som om mina föräldrar hade dött. Men det fanns ingen mening med att gråta.

Den natten sov jag på fältet. Jag satte upp ett temporärt skydd av trasor. Det var många av oss på fältet. Vi lagade mat och åt där. Så har det varit i ett år nu. Och att återuppbygga huset – lerhuset som jag mödosamt hade byggt upp – hur skulle jag kunna bygga ett hus som det igen, nu när jag inte längre har någon inkomst? Regeringen sa att de skulle ge oss pengar men hoppet att det ska hända håller på att dö.

Ingenstans att gömma sig

Jordbävningen har förändrat mitt liv. Jag brukade odla på mina egna marker och jobba för andra människor. Vem ska jag jobba för nu? Alla befinner sig i samma situation. Folk säger, “Kom och jobba” och de ger den mat de kan ge till lunch men det finns ingen mat till kvällen, det finns heller inga pengar att ge. Var ska de få dem ifrån?

 

rasmassor efter jordbävningen. Kläder hänger på tork på en lina i bakgrunden och i förgrunden vajar några palmer.

© Amnesty International

Det är det som är problemet för byn. Allt är en röra. Det fanns hopp om att regeringen skulle bygga upp åtminstone lite igen.

Men nu har allt hopp dött.

Regeringen fortsätter säga att de kommer att hjälpa, men vem vet när? Och nu är monsunsäsongen här och det temporära skyddet vi har kommer att blåsa bort. Trasorna har redan börjat slitas sönder. Och precis som jordbävningen den 25 april kommer vi återigen att ha – ingenting.

Efter att ha jobbat hela dagen behöver vi någonstans att vila. Även fåglar som har flugit en hel dag går till vila, de skyddar sig i ett hål i trädet. Vi är precis likadana, vi kommer, efter att ha arbetat en hel dag och tjänat lite pengar, behöva någonstans att vila. Men vi har ingenstans att skydda oss. All vår stress handlar om var vi ska bo.

Ett hus av pinnar står i en bergskant

© Amnesty International

Inga pengar

Min fru bor hos vår dotter i Nepals södra region och jag sover i det förstörda huset. Mina söner bor på andra ställen och på kvällarna kommer en av mina söner och hans fru med lagad mat åt mig.

Jag har pratat om att bygga ett hus men jag vet inte vart jag ska göra av leran och stenen från det gamla huset. Pengarna som regeringen hade lovat har inte kommit.

Jag har inte ens pengar till te.

Vad ska jag kräva från regeringen? Skolbyggnader är fortfarande förstörda, religiösa byggnader är fortfarande inte reparerade. Ett gammalt ordspråk lyder: Du borde inte säga till de fattiga att du ska ge dem pengar. Och det är precis det som regeringen gör.

Några personer står i rasmassorna. Det är stenar överallt.

© Amnesty International

Det inträffade nyligen en darrning. Min äldsta bror och son sa: “Det har kommit en jordbävning, gå ut, gå ut.” Jag tänkte, “ Nej, även om jag överlever, vad kommer jag att se nu, vad ska jag äta? Det är bara en sorglig röra att se.” Jag tänkte, “Om jag dör så dör jag,” och jag stannade kvar i huset.

Ett år efter jordbävningen den 25 april 2015 i Nepal lever majoriteten av de överlevande fortfarande i tillfälliga boenden. De har effektivt nekats sin rätt till adekvat boende som en konsekvens av den långsamma uppbyggnaden. Regeringens förslag till boendelösningar är för dyrt: kostnaden för att bygga jordbävningssäkra hus överstiger markant den summa som överlevande får för som ersättning för sina förstörda hem. Överkomliga priser är en av nyckelstenarna i rätten till boende.

28 april, 2016

Det är en skakig video, troligtvis från en mobiltelefon, som nyligen löste fallet med möjliga massgravar i Burundi. Det vi hittade stärkte de vittnesmål vi redan samlat in, som talade om massgravar där dussintals personer begravts efter att ha dödats av säkerhetsstyrkor i december.

av Christoph Koettl, analytiker i Amnestys Crisis Response team, @ckoettl

Genom att jämföra videons innehåll med offentligt tillgängliga satellitbilder från Google Earth kunde vi avslöja den exakta platsen där de misstänkta massgravarna fanns, i utkanten av huvudstaden Bujumbura. Med den vetskapen kunde sedan våra utredare använda satellitbilder för att analysera uppkomsten och kännetecken för massgravar från håll.

Internationell media rapporterade på upptäckten, och Burundis utrikesminister sa: “Jag är inte en specialist på satellitbilder. Så jag vill inte kommentera på det här, och jag är inte heller en allvetare när det kommer till teknik.”

Det här fallet är bara ett exempel på hur data kan ha betydande effekt på research, särskilt när det kombineras med väletablerade metoder.

Listan på källor till data är lång och inkluderar satellitbilder och video, flygbilder från drönare, innehåll i sociala medier och geografiskt taggad dokumentation från fältet. Dess användning i utredning i arbetet för mänskliga rättigheter görs inte bara av Amnesty, och strävan bland researchers att nysta upp konflikter med hjälp av digitala bevis växer.

Hur får vi ihop allt?

Med tanke på den långa listan med källor väcks frågan om när nya och växande tekniklösningar och data påverkar traditionell dokumentation.

Ett nytt samarbete mellan Amnesty International, Benetech och the Engine Room försöker undersöka användandet och processer kring data som en del av dokumentation och utredningsarbete för mänskliga rättigheter. Vi är särskilt intresserade av data som är relativt ny eller som håller på att växa fram för att se hur de kan komplettera, inte ersätta, traditionella metoder.

Vi vill förstå vilken sorts data och vilka format människorättsutredare och organisationer arbetar med och samla information om utmaningar de står inför. Det större målet är att arbeta fram vad som skulle behövas för att den nya sortens data och källor bäst skulle stödja traditionella metoder för dokumentation, och få bättre förståelse för vilken sorts stöd och hjälp utredare behöver för att kunna arbeta effektivt i en allt mer tekniskt fokuserad värld.

Ett annat mål med projektet är att bygga ett starkt community bland människorättsgrupper, inklusive de som inte är experter så väl som för de som arbetar specifikt med ny teknik, för att säkerställa att projektets slutsatser är relevanta och inspirerar till nya lösningar och arbetssätt.

Engagemang och interaktion måste alltid vara i centrum

För att kunna uppnå det måste engagemang och interaktion alltid vara i centrum, inklusive arbete med intressenter på relevanta evenemang så som nästa månads RightsCon, en av världens mest framstående evenemang med fokus på internet och mänskliga rättigheter i Silicon Valley.

Vi kommer bygga vidare på framgången av vårt arbete, så som med upptäckten av de möjliga massgravarna i Burundi, för att bli ännu bättre på att upptäcka när mänskliga rättigheter kränks, även med hjälp av digitala bevis.

Läs mer:
Amnestys Citizen Evidence Lab

Burundi: Satellitbilder stödjer vittnesuppgifter om massgravar

13 april, 2016