Uttryck

De Olympiska Spelen som kommer äga rum i Rio de Janeiro, Brasilien, i augusti 2016 närmar sig snabbt och myndigheterna i landet har ett stort ansvar att se till att de allvarliga människorättskränkningarna upphör omedelbart.

Under de tre första veckorna i april dödades minst 11 personer i polistillslag. Den 2 april blev en femårig pojke dödad och två andra skadades under ett tillslag av militärpolis i Magé, ett samhälle som tillhör Rio.Den 4 april dödades fem personer i Acari, en favela norr om Rio, under ett polistillslag och samma dag dödades en ung man i Manguinhos under ett tillslag av militärpolis. Den 7 april dödades minst två personer i Jacarezinho, också det under ett tillslag av militärpolis. Den 16 april genomfördes en stor militärpolisoperation i Alemão, 36 timmar av intensivt skjutande, där två personer dödades och nio skadades. Den 23 april dödades en taxichaufför i en polisoperation.

Poliser var ansvariga för ett av fem mord i Rio de Janeiro under 2015.

Polisingrepp som resulterade i mord i Rio de Janeiro har ökat med 54% på två år.  Under 2014, året när Brasilien stod värd för fotbolls-VM var det 580 mord utförda av polis, en ökning med runt 40% jämfört med 2013. Under 2015 fortsatte trenden, med 654 mord.

580 mord utfördes av polis under 2014, året då Brasilien höll i fotbolls-VM

Antiterrorlag: Tusentals aktivister och protesterande är nu i riskzonen att arresteras på grund av Brasiliens nya lag. Nya antiterrorlagen,som godkändes i februari 2016, kriminaliserar rörelser som använder sig av mötesfrihet. Den utgör ett hot mot människor som protesterar.

Arresterade under protesterna innan fotbolls-VM 2013. Rafael Braga, som frihetsberövades under en demonstration den 20 juni 2013 och dömd till fem års fängelse är kvar i fängelset. Rafael bar en flaska med rengöringsmedel och fanns skyldig till att ha burit med sig explosivt material, trots att undersökningen visade att det inte var explosivt. Fallet dokumenterades i rapporten They use a strategy of fear.

Porträttbild av Rafael Braga Vieira iklädd en grön t-shirt framför en gul vägg

© Renata Neder

Bildtext: Bild på Rafael Braga från april 2014

Inga bestämmelser gällande så kallade odödliga vapen, inklusive operationella riktlinjer, kraftig träning och standard för val av utrustning, har utvecklats. De här vapnen (inklusive gummikulor, granater, kemiska sprayer, tårgas med mera) har ofta använts mot fredliga demonstranter i Brasilien. Missbruket av dessa vapen har resulterat i skador, vissa livsförändrande, som finns dokumenterade i rapporten They use a strategy of fear.

Tusentals militärpoliser och soldater befinner sig i olika områden. Under 2014 skickades brasiliansk militär till Maré, i närheten av den plats där fotbolls-VM spelades. Tusentals soldater och militärpoliser stannade i området i över ett år och många fall av övergrepp var rapporterades. Ett exempel är 30-åriga Vitor Santiago Borges som sköts av armén på väg hem från att ha tittat på en fotbollsmatch. Till följd av skadorna tvingades han amputera ett ben och han har förlorat sin känsel nedanför midjan.

Läs bloggen om Vitor här: Rios säkerhetsstyrkor visar sina sanna färger

27 maj, 2016

Taxin från Rios internationella flygplats passerar utkanten av en utbredd favela där rostfärgade blockhus radar upp sig bredvid smala bakgator, blå vattentankar av plast  står längst upp på taken och tvätt dansar i vinden under plåttak för att skydda dem mot de täta ösregnen som förvandlar gatorna till en snabbflytande älv.

av Naomi Westland, Amnesty International UK

Barn springer in och ut genom byggnader, medan gamar dyker ner i soptunnorna. På bilstereon spelar en DJ en blandning av 80-talsballader. Pianointrot till Cyndi Laupers “True Colours” fyller den rökdimmiga luften. Vi rundar ett hörn, högt på en avlägsen kulle syns Cristo Redentor – den ikoniska statyn av Jesus som sträcker sina armar över staden.

Om mindre än 100 dagar kommer Rio att bli den första staden i Sydamerika som står värd för jordens största show – de Olympiska spelen med 10 000 atleter som deltar i 28 olika idrotter till en kostnad av flera miljarder kronor.

Det är ett evenemang som hävdar sig förespråka fred, ändå har det gjort det motsatta med den här staden.

Tusentals besökare kommer att åka från flygplatsen – känd som Cidade Maravilhosa för de vykortsvänliga stränderna och frodiga bergstopparna – men få kommer att känna till hur livet egentligen är i de 600 favelorna runt om i Rio medan världens toppatleter springer, hoppar och simmar sig till ära.

Brasilien har det absolut högsta antalet mord i världen. Under 2014 – året när landet stod värd för fotbolls-VM, mördades 60 000 människor. Det mest chockerande är att de flesta av dessa mord utfördes av de som har som syfte att skydda befolkningen. Enbart i Rio dödade polisen 580 människor det året, en ökning på 40 procent jämfört med året innan. Under 2015 var siffran till och med ännu högre – 645. Av dem utfördes 307 inne i staden. Majoriteten av offren var unga, svarta män som bodde i favelor eller andra fattiga samhällen.

Hittills under 2016 har mord utförda av polis ökat med 10% jämfört med samma period förra året. Och eftersom OS säkerhetsarbete är på gång utan ordentliga skyddsåtgärder för de civila kan siffran komma att stiga. Under tiden kommer spridningen på gatorna bland civila och militärpolis, till och med armén, vara en kylig påminnelse om landets mörka sidor av diktatur.

—————————————————————————-

Maré, en favela nära Rios flygplats skulle vid första anblicken kunna vara vilken fattig by i vilken latinamerikansk stad som helst. Rangliga byggnader bland gatustånd som säljer bananer, papaya, ägg och t-shirts med fotbollstryck. Ovanför oss korsar kablar varandra och ger en otillförlitlig källa till elektricitet för de närmaste lokalerna och bostäderna. Tonåringar cyklar förbi, lastvagnar lämnar av matvaror till butiker och caféer och genom ett öppet fönster strömmar popmusik.

Men vid närmare anblick ser man någonting som gör den här platsen väldigt annorlunda. Vid nästan varje gathörn i den här favelan – som är hem till 140 000 människor – sitter en tonårig pojke på en plaststol med en glänsande revolver i sin hand och ett maskingevär ligger i hans knä för att skydda sitt gäng.

Unga vuxna med vapen är en så vanlig syn att den lokala befolkningen inte ens ägnar det en tanke.

Atmosfären kan vara intensiv. Alldeles för ofta hörs ljudet av vapen som avlossas, lite som ett soundtrack till livet här.

Alldeles innan fotbolls-VM gav sig den brasilianska militären in i Maré, de parkerade sina beväpnade bilar på de ojämna, trånga gatorna, med nära 3000 soldater, allt i säkerhetens namn. Fotbolls-VM varade i en månad och ändå stannade militären i över ett år. Boende i favelan fann sig själva fångade mellan våld från droggäng och en aggressiv militär. Militären drog sig tillbaka förra året men eftersom OS nu är nära så tror många att de snart kommer att återvända.

—————————————————————————–

Vitor Santiago, 30, har bott i Maré i hela sitt liv, och när han en varm eftermiddag i februari förra året lovade sin treåriga dotter Beatriz att han skulle ta med henne till stranden dagen därpå, hade han för avsikt att hålla det löftet. Han hade just blivit arbetslös så han hade tid och pengar över och eftersom det var karnevalsäsong i Rio de Janeiro var det högst sannolikt att man skulle tillbringa sina dagar på stranden. Eftersom Vitor är separerad från Beatriz mamma försökte han tillbringa så mycket tid som möjligt med sin dotter.

“Varje måndag och onsdag brukade jag träffa henne efter jobbet,” säger han. “Och på fredagar hämtade jag henne alltid och hon stannade här över helgen. Vi gjorde alltid saker tillsammans.”

Först hade han ett viktigt åtagande. Hans lag, Flamengo, skulle spela den kvällen och han skulle se matchen med några kompisar på en bar nära hans hem. Han sa hejdå till sin mamma, Irone, kysste Beatriz godnatt och stack iväg för att möta sina vänner.

Det var lugnt nog på gatorna i Maré och efter att sista signalen ljudit körde Vitor och hans vänner till en bar i en grannby.

Glada körde de tillbaka under småtimmarna. Det var karneval och de hade haft en bra kväll. Men när de närmade sig Maré la de märke till att gatorna var fulla av folk och att det var soldater överallt. Deras bilruta vevades ner efter uppmaning av en man i militäruniform.

Vitor och hans vänner körde åt sidan och gick ut ur bilen. Soldaterna visiterade dem och kollade igenom bilen. De fick godkänt att köra vidare och det gjorde de. Men när de kom runt hörnet dök en annan militärkontroll upp. De saktade ner och utan varning öppnade plötsligt militären eld. Vitor duckade när kulorna haglade mot bilen men han blev träffad i bröstet, bröt ena revbenet, punkterade ena lungan och bröt ryggen.

“Där och då förlorade jag all känsel nedanför midjan, jag kunde inte känna mina ben,” sa han. “Hade kulan träffat högre upp hade jag blivit förlamad från nacken och neråt. Jag var i bilen och allt jag kommer ihåg är ljudet av krossat fönsterglas och jag visste inte vad som försiggick. Jag visste inte var jag var skadad, vilket håll kulan kom ifrån… det var mycket blod.”

Utanför bilen var det väldigt mycket oljud av människor som sköt och skrek. Vitor pendlade mellan att vara vid och utan medvetande och sedan föll han in i koma.

Vitor Santiago sitter i förgrunden, snett bakom sitter hans mamma vid ett bord

© AF Rodrigues / Anistia Internacional

En vecka senare när han vaknade upp fick han veta att han precis hade överlevt. Läkarna hade gett honom en chans på 7% att överleva. Han fick också höra att en andra kula hade träffat hans vänstra lår, krossat benen och sedan landat i det högra benet och punkterat en artär. För att kunna rädda hans liv hade de tvingats att amputera. Och på grund av den första kulan fick han veta att han förmodligen aldrig skulle kunna få tillbaka känseln i sin underkropp.

Irone säger att trots allt så är Vitor en av de som haft tur. Nyligen träffade hon Terezinha de Jesus vars son blev skjuten en eftermiddag i april förra året. Tioåriga Eduardo hade suttit på trappan och lekt med sin mobiltelefon när en polispatrull åkte förbi och sköt honom i huvudet. Han dog omedelbart. De här händelserna är så vanliga så de knappt skrivs om i tidningarna i Rio.

Våra liv har förändrats drastiskt,” sa Irone, “men Vitor lever iallafall.

———————————————————————————-

Vitor tillbringade tre månader på sjukhus. I över ett år har han varit sängbunden i ett sovrum utan fönster. Den branta trappan vid ytterdörren gör det omöjligt att komma in och ut med rullstol.  

“Jag behöver ett anpassat hus,” säger han. “Jag vill bara kunna göra samma saker som alla andra. Jag kan inte ens gå till köket för att laga mat eller öppna kylskåpet. Det som hände, det hände, jag kan inte gå tillbaka i tiden och jag kan inte få tillbaka mitt ben men teknologin går framåt och en dag kanske jag kan gå igen.”

Foto på Vitor Santiago i rullstol.

© AF Rodrigues / Anistia Internacional

Fram tills att det händer kommer någon annan att ta hans dotter till stranden. Det har inte gjorts någon undersökning av skjutningen, ingen har ställts till svars för det som hände, vilket i sig sänder ett oroväckande meddelande om att den här typen av våld från säkerhetsstyrkor är acceptabel och lämnar de skyldiga fria att göra om det.

De olympiska spelen är på väg och bakom glamouren och äran är det här vad som händer. Utan omedelbar åtgärd av myndigheter för att förhindra säkerhetsstyrkornas skjutningar kommer det att finnas fler som hamnar i samma situation som Vitor och spelens organisatörer skulle kunna finna sina evenemang överskuggade av kränkningar av den mest grundläggande mänskliga rättigheten av dem alla – rätten till liv.

Tillbaka i taxin från flygplatsen skiner de sanna färgerna igenom, som i Cyndi Laupers sång, vacker som en regnbåge. Om man bara hade kunnat säga detsamma om Rio, Brasiliens makalösa stad.

24 maj, 2016

Amnestys Karen Javorski tar oss med till ett av El Salvadors mest ökända fängelser för att träffa Teodora del Carmen Vásquez och Maria Teresa Rivera. Två kvinnor som sitter fängslade, anklagade för mord, efter att ha mist sina barn under graviditeten.

Av: Karen Javorsky, kampanjare

 


Uppdatering 23 maj:

Ett par veckor efter det här blogginlägget skrevs fick vi den fantastiska nyheter att Maria Teresa Rivera är nu fri! Hon var dömd till 40 år i fängelse och kom nu ut efter fyra. Beskedet är glädjande även om hon givetvis inte skulle varit fängslad en enda dag. Läs mer på amnesty.se 


 

Teodora delar cell med 70 andra kvinnor, Maria Teresa med 250. I trängseln får kvinnorna ofta sova på golvet under byggnadens kokheta plåttak.

Vi är på Ilopangofängelset som ligger i utkanten av San Salvador, huvudstad i El Salvador. Jag och mina Amnesty-kollegor är här för att besöka Teodora del Carmen Vásquez och andra kvinnor ur “Las 17”, en grupp salvadorianska kvinnor som sitter fängslade efter att haft komplikationer under sina graviditeter.

Outside_of_Ilopango_prison

Bildtext: Utanför Ilopongofängelset, det enda kvinnofängelset i El Salvador. © Amnesty International

Vi möter kvinnorna på ett område bakom fängelsegården, det enda område vi har tillåtelse att besöka. Det är en tryckande hetta och vi är omsvärmade av myggor, men eftersom vi är utomhus så kan det i alla fall komma en bris då och då. Inne i fängelset är det en helt annan upplevelse berättar Teodora och Maria Teresa. Där inne är det en fruktansvärd trängsel, intensiv hetta och strikta regler som inte bara är grymma utan även helt oförståeliga. Något som du inte kan ana på byggnadens ganska intetsägande utsida.

Allting här är något som kan vara värt att spara, även en gammal skrynklig näsduk.

Teodora fängslades 2007, efter att ha fött ett dött barn. Hon dömdes till mord, anklagad för abort som är totalförbjudet i El Salvador. Hennes familj är fattig och de hade inte råd med en bra advokat. Hon dömdes därför till fängelse i 30 år.

Maria Teresa Rivera är dömd till ett fängelsestraff på 40 år efter ett missfall, även hon anklagad för abort. Båda kvinnorna har unga söner som bara har fått träffa sina mammor ett par gånger under de gångna åren.

Teodoras föräldrar, Maria Elena och Juan, har inte haft möjlighet att besöka sin dotter på nästan ett år. Fängelset ligger långt från hemmet och de har varken ekonomiska eller praktiska förutsättningar att lämna familjen och resa iväg. Dessutom kräver ett besök i fängelset omfattande och invecklat pappersarbete. Även när deras begäran har beviljats återstår många restriktioner.

Juan_and_María_Elena_Teodoras_foraldrar

Bildtext: Teodoras föräldrar. © Amnesty International

Maria Elena berättar om det senaste besöket hos Teodora: “Fängelsepersonalen meddelade att vi inte kan ta med något till henne. Vi får bara träffa henne. Vi får inte ge henne något – pengar, mat, kläder – absolut ingenting.”

Vi vill att hon ska friges. Det är vår högsta önskan.

Anspråkslösa skatter

Teodora och de andra fångarna är helt beroende av att besökare kan ge dem saker som schampo, toalettpapper och tamponger. Det är enda sättet de kan få dessa varor på. Maria Teresa, som inte har några familjemedlemmar förutom sin lille son, får förlita sig på att de andra kvinnorna är generösa och delar med sig. Hon berättar att hon har turen att ha flera vänner bland medfångarna.

Plötsligt slår det mig att Maria Teresa inte kommer få några besök alls, förutom av människor som oss, innan hennes son blir tillräckligt gammal för att få besöka henne. När vi pratar börjar hon gråta och min kollega ger henne en skrynklig pappersnäsduk, det enda som inte beslagtogs av fängelsepersonalen. Istället för att använda den slätar hon ut den och behåller den oanvänd. Allting här är något som kan vara värt att spara, även en gammal skrynklig näsduk.

Senare samma eftermiddag träffar vi Cecilia och Juan, Teodoras storasyster och pappa. Juan är pappa till 11 barn och han är lugn och samlad även när han uttrycker sin sorg. “Jag känner mig så ledsen eftersom det inte finns något jag kan göra. Vi vill att hon ska friges. Det är vår högsta önskan. Att de en dag berättar att de kommer frige henne.”

Teodora har alltid stöttat sin familj ekonomiskt, men det är inte den stora förlusten för familjen. Cecilia, som regelbundet besöker sin syster, förklarar: “Det är inte bara min syster som straffas, utan hela familjen. Allihop. Vårt (familjens) hjärta är fängslat”

Ángel, Teodoras son, är nu 12 år och saknar sin mamma intensivt. Så fort hans moster eller morföräldrar kommer hem från ett besök hos Teodora frågar han alltid: “När blir min mamma fri”.

Det är inte bara min syster som straffas, utan hela familjen. Allihop. Vårt (familjens) hjärta är fängslat

Tack

Maria Elena och Juan fick inte tillstånd att besöka sin dotter den dagen vi var där, men deras önskan beviljas några dagar senare.

“Idag känner jag glädje för att jag vet att vi kommer få träffa Teodora snart”, säger Maria Elena på besöksdagen. “Och jag vill tacka Amnesty för att ni kämpar för henne … och att den här processen kommer fortsätta tills hon kommer ut därifrån. Det motiverar mig, det värmer mitt hjärta, och jag tackar er i guds namn.”

Brev från Amnestys aktivister.

Bildtext: Brev skickade från Amnestys aktivister. Teodora var ett av fallen i kampanjen Skriv för frihet 2015. © Amnesty International

Teodora har hopp om framtiden. Hon berättar att hon är frisk, mår bra och att hon har börjat studera i fängelset. Det är något som hon kan fortsätta med när hon blir frigiven, för att sedan kunna få ett jobb. Men hennes största önskan är enkel, att få återförenas med sin son och sina nära och kära.

Teodora del Carmen Vásquez var ett av de fallen vi kämpade för i kampanjen Skriv för frihet 2015.

Den 8 maj fyllde Teodora 36 år. Skriv under aktionen för hennes frigivning på Amnesty.org så att hon kan fira nästa födelsedag i frihet.

 


 

Läs mer om kvinnors rättigheter och abortlagen i El Salvador på webbplatsen Min kropp – mina rättigheter.

11 maj, 2016

Ett år efter att den ödesdigra jordbävningen skakade Nepal har regeringen inte gjort någonting för att hjälpa överlevande, säger Om Bahadur Silwal.

Jag är en bonde. Jag bor i Lele, Lalitpur, i den centrala regionen i Nepal.

Jag var precis utanför mitt hem när jordbävningen slog till. Jag skulle tvätta händerna efter att ha ätit vid utkanten av fältet när alla skrek: “Den har kommit!” Jag sprang till en glänta och såg när – krasch – mitt hus rasade.

En hydda av plåt och pinnar. I bakgrunden syns bergstoppar.

(©) Amnesty International

Då tänkte jag, “Mitt hus är borta,” och jag kände att jag försvann med det. Det kändes som om mina föräldrar hade dött. Men det fanns ingen mening med att gråta.

Den natten sov jag på fältet. Jag satte upp ett temporärt skydd av trasor. Det var många av oss på fältet. Vi lagade mat och åt där. Så har det varit i ett år nu. Och att återuppbygga huset – lerhuset som jag mödosamt hade byggt upp – hur skulle jag kunna bygga ett hus som det igen, nu när jag inte längre har någon inkomst? Regeringen sa att de skulle ge oss pengar men hoppet att det ska hända håller på att dö.

Ingenstans att gömma sig

Jordbävningen har förändrat mitt liv. Jag brukade odla på mina egna marker och jobba för andra människor. Vem ska jag jobba för nu? Alla befinner sig i samma situation. Folk säger, “Kom och jobba” och de ger den mat de kan ge till lunch men det finns ingen mat till kvällen, det finns heller inga pengar att ge. Var ska de få dem ifrån?

 

rasmassor efter jordbävningen. Kläder hänger på tork på en lina i bakgrunden och i förgrunden vajar några palmer.

© Amnesty International

Det är det som är problemet för byn. Allt är en röra. Det fanns hopp om att regeringen skulle bygga upp åtminstone lite igen.

Men nu har allt hopp dött.

Regeringen fortsätter säga att de kommer att hjälpa, men vem vet när? Och nu är monsunsäsongen här och det temporära skyddet vi har kommer att blåsa bort. Trasorna har redan börjat slitas sönder. Och precis som jordbävningen den 25 april kommer vi återigen att ha – ingenting.

Efter att ha jobbat hela dagen behöver vi någonstans att vila. Även fåglar som har flugit en hel dag går till vila, de skyddar sig i ett hål i trädet. Vi är precis likadana, vi kommer, efter att ha arbetat en hel dag och tjänat lite pengar, behöva någonstans att vila. Men vi har ingenstans att skydda oss. All vår stress handlar om var vi ska bo.

Ett hus av pinnar står i en bergskant

© Amnesty International

Inga pengar

Min fru bor hos vår dotter i Nepals södra region och jag sover i det förstörda huset. Mina söner bor på andra ställen och på kvällarna kommer en av mina söner och hans fru med lagad mat åt mig.

Jag har pratat om att bygga ett hus men jag vet inte vart jag ska göra av leran och stenen från det gamla huset. Pengarna som regeringen hade lovat har inte kommit.

Jag har inte ens pengar till te.

Vad ska jag kräva från regeringen? Skolbyggnader är fortfarande förstörda, religiösa byggnader är fortfarande inte reparerade. Ett gammalt ordspråk lyder: Du borde inte säga till de fattiga att du ska ge dem pengar. Och det är precis det som regeringen gör.

Några personer står i rasmassorna. Det är stenar överallt.

© Amnesty International

Det inträffade nyligen en darrning. Min äldsta bror och son sa: “Det har kommit en jordbävning, gå ut, gå ut.” Jag tänkte, “ Nej, även om jag överlever, vad kommer jag att se nu, vad ska jag äta? Det är bara en sorglig röra att se.” Jag tänkte, “Om jag dör så dör jag,” och jag stannade kvar i huset.

Ett år efter jordbävningen den 25 april 2015 i Nepal lever majoriteten av de överlevande fortfarande i tillfälliga boenden. De har effektivt nekats sin rätt till adekvat boende som en konsekvens av den långsamma uppbyggnaden. Regeringens förslag till boendelösningar är för dyrt: kostnaden för att bygga jordbävningssäkra hus överstiger markant den summa som överlevande får för som ersättning för sina förstörda hem. Överkomliga priser är en av nyckelstenarna i rätten till boende.

28 april, 2016

Det är en skakig video, troligtvis från en mobiltelefon, som nyligen löste fallet med möjliga massgravar i Burundi. Det vi hittade stärkte de vittnesmål vi redan samlat in, som talade om massgravar där dussintals personer begravts efter att ha dödats av säkerhetsstyrkor i december.

av Christoph Koettl, analytiker i Amnestys Crisis Response team, @ckoettl

Genom att jämföra videons innehåll med offentligt tillgängliga satellitbilder från Google Earth kunde vi avslöja den exakta platsen där de misstänkta massgravarna fanns, i utkanten av huvudstaden Bujumbura. Med den vetskapen kunde sedan våra utredare använda satellitbilder för att analysera uppkomsten och kännetecken för massgravar från håll.

Internationell media rapporterade på upptäckten, och Burundis utrikesminister sa: “Jag är inte en specialist på satellitbilder. Så jag vill inte kommentera på det här, och jag är inte heller en allvetare när det kommer till teknik.”

Det här fallet är bara ett exempel på hur data kan ha betydande effekt på research, särskilt när det kombineras med väletablerade metoder.

Listan på källor till data är lång och inkluderar satellitbilder och video, flygbilder från drönare, innehåll i sociala medier och geografiskt taggad dokumentation från fältet. Dess användning i utredning i arbetet för mänskliga rättigheter görs inte bara av Amnesty, och strävan bland researchers att nysta upp konflikter med hjälp av digitala bevis växer.

Hur får vi ihop allt?

Med tanke på den långa listan med källor väcks frågan om när nya och växande tekniklösningar och data påverkar traditionell dokumentation.

Ett nytt samarbete mellan Amnesty International, Benetech och the Engine Room försöker undersöka användandet och processer kring data som en del av dokumentation och utredningsarbete för mänskliga rättigheter. Vi är särskilt intresserade av data som är relativt ny eller som håller på att växa fram för att se hur de kan komplettera, inte ersätta, traditionella metoder.

Vi vill förstå vilken sorts data och vilka format människorättsutredare och organisationer arbetar med och samla information om utmaningar de står inför. Det större målet är att arbeta fram vad som skulle behövas för att den nya sortens data och källor bäst skulle stödja traditionella metoder för dokumentation, och få bättre förståelse för vilken sorts stöd och hjälp utredare behöver för att kunna arbeta effektivt i en allt mer tekniskt fokuserad värld.

Ett annat mål med projektet är att bygga ett starkt community bland människorättsgrupper, inklusive de som inte är experter så väl som för de som arbetar specifikt med ny teknik, för att säkerställa att projektets slutsatser är relevanta och inspirerar till nya lösningar och arbetssätt.

Engagemang och interaktion måste alltid vara i centrum

För att kunna uppnå det måste engagemang och interaktion alltid vara i centrum, inklusive arbete med intressenter på relevanta evenemang så som nästa månads RightsCon, en av världens mest framstående evenemang med fokus på internet och mänskliga rättigheter i Silicon Valley.

Vi kommer bygga vidare på framgången av vårt arbete, så som med upptäckten av de möjliga massgravarna i Burundi, för att bli ännu bättre på att upptäcka när mänskliga rättigheter kränks, även med hjälp av digitala bevis.

Läs mer:
Amnestys Citizen Evidence Lab

Burundi: Satellitbilder stödjer vittnesuppgifter om massgravar

13 april, 2016

UPPDATERAD. Förra året var femte året som svenska Amnesty deltog i kampanjen Skriv för frihet. Kampanjen där vi samtidigt, tillsammans med andra människorättskämpar runt om i världen, protesterade mot kränkningar som drabbar individer i olika länder.

Av Ida Wistbacka, projektledare Skriv för frihet

I slutet av februari fick vi nyheten att kampanjen gett resultat!  Regeringen i Burkina Faso lovar att höja åldern för giftermål för flickor till 18 år.

Vidare kommer man att säkerställa att definitionen av tvångsäktenskap tydliggörs i strafflagen. Detta enligt ett pressmeddelande från landets justitiedepartement, som bekräftar regeringens engagemang för att bekämpa tidiga och påtvingade äktenskap. I pressmeddelandet anges att departementet har fått brev, e-post och korrespondens från människor världen över som uppmanat myndigheterna i Burkina Faso att sätta stopp för barnäktenskap. Inom kort kommer vi på nytt agera för att hålla trycket på myndigheterna uppe så att de lagar som förbjuder barnäktenskap ses över och genomförs i praktiken.

Phyoe Phyoe Aung äntligen frigiven

En annan glad nyhet fick vi den 7 april då den burmesiska regeringen meddelade att alla politiska fångar skulle friges vid första möjliga tillfälle, och den 9 april frigavs studentledaren Phyoe Phyoe Aung efter att en domstol lagt ner åtalen mot ett stort antal studenter som riskerade fängelse för fredliga protester.

Medan Phyoe Phyoe Aung fortfarande var fängslad hälsade hon till Amnesty: “Jag vill tacka alla så mycket för stödet till mig och vår rörelse. Att få brev har verkligen gett mig inspiration till det vi gör. Jag har börjat märka att världen ser på och stöder oss – vi är inte ensamma”.

En del av hälsningarna till Phyoe Phyoe och de andra fängslade studenterna kom från Sverige i form av vykort skickade via vår vykortssida. Stort tack till er alla.

Inom kampanjen agerade vi också för Zunar, vars rättegångsdatum flyttats fram flera gånger. Vi bedömer att trots att anklagelserna kvarstår mot honom, så har kampanjen bidragit till att göra hans fall och lagen mot uppvigling, mer känd också utanför Malaysia.

Detta tror vi kommer leda till att Zunar, om han döms i en framtida rättegång, kommer få ett lindrigare straff.

Ett långt fängelsestraff skulle nämligen leda till internationell kritik mot Malaysia, något som landet vill undvika.

Thank-You-Amnesty-26-Dec-2015

 

I Sverige var det fler än 22 000 personer som deltog i kampanjen och internationellt blev det globala resultatet återigen ett rekord dvs 3 714 141 underskrifter, solidaritetshälsningar och aktiviteter. Om du vill veta mer om kampanjens resultat kan du läsa Amnestys kampanjrapport. I den går det också att läsa om många av de aktiviteter som skedde globalt.

Varmt tack till er alla som deltog i kampanjen!

13 april, 2016

När jag gick i gymnasiet åkte jag, tillsammans med min Amnestygrupp, på mitt första årsmöte. Vi tog tåget till Västerås för att träffa andra Amnestyaktivister, lära oss om mänskliga rättigheter och, inte minst, att vara med och fatta beslut.

av Tora Törnquist, ordförande Amnesty Sverige

Full av åsikter om det mesta hade jag blivit rekommenderad att skriva en motion om sådant jag ville ändra på i organisationen. Jag hade aldrig varit på något årsmöte innan, varken i Amnesty eller i någon annan organisation, och visste inte hur motionsprocessen funkade men med lite uppmuntran fick jag ihop en motion om att utforma en alkoholpolicy. Motionen gick, efter en nervös presentation inför årsmötet, igenom med stor majoritet. Det kändes stort att andra lyssnade, att jag fick vara med och bestämma. Sedan dess har jag inte missat ett enda av Amnestys årsmöten. Jag har hunnit bereda motioner och rösta i val i alltifrån Umeå i norr till Malmö i söder.

Porträtt av Tora Törnquist som ler mot kameran

© Amnesty International

Bildtext: Amnesty Sveriges ordförande Tora Törnquist

I år äger årsmötet rum 13-15 maj på vackra Gullbrannagården utanför Halmstad, det kommer att bli mitt nionde årsmöte, och denna gång åker jag dit som ordförande för svenska sektionen. Som den organisationsnörd jag är ser jag såklart mycket fram emot beredning av motioner, diskussioner, val och beslut. Varje år brukar det också finnas några lite extra engagerande seminarier och anföranden som väcker känslor. De som var med på årsmötet i Göteborg minns säkert när Anthony Graves som suttit fängslad på death row i USA i 18 års, trots att han var oskyldigt dömd, berättade om vad han hade varit med om. Inte ett öga var torrt och vi gick därifrån stärkta i vår övertygelse om att vårt arbete är viktigt. På årets årsmöte ser jag själv extra mycket fram emot att lyssna på Justine Ijeomah, en människorättsförsvarare från Nigeria som kämpar för samma sak som vi gör i svenska sektionen, men under helt andra förutsättningar. Vi får också besök av Jimmy Sserwadda som är en HBTQI-aktivist från Uganda. Jimmy och hans pojkvän Lawrence Kaala gifte sig här i Sverige 2013, vilket uppmärksammades stort i media. Lawrence hade utstått tortyr och när nyheten om hans giftermål blev känd i Uganda blev han hotad till livet, men trots detta riskerade han att utvisas.

Jimmy Sserwadda tittar in i kameran och ler

© Privat

Bildtext: HBTQI-aktivisten Jimmy Sserwadda från Uganda

Bland årets motioner och förslag hittar vi bland annat frågor om hur vi ska arbeta med HBTQI-frågor i svenska Amnesty. Vi kommer också att diskutera arbetet mot kränkningar i Nordkorea, den omdiskuterade policyn om att skydda mänskliga rättigheter för personer som säljer sex, och organisatoriska frågor kring medlemsdemokrati, kostnadsersättning till sektionsstyrelsen, kampanjutbildningar och hur kontroversiella frågor ska hanteras i den internationella rörelsen.

Stillbild ur en intervju på och med Justine Ijeomah

© Amnesty International

Bildtext: Människorättsförsvararen Justine Ijeomah från Nigeria

Ett av de viktigaste besluten på årets årsmöte rör Amnestys riktning de kommande tolv åren. De senaste månaderna har vi haft en diskussion i den svenska sektionen om vilken profil vi ska ha, vilka värderingar som är viktigast för oss och hur vi tolkar vårt uppdrag på tolv års sikt. Diskussionen har nu mynnat ut i ett förslag från styrelsen på ett antal fokusområden för svenska sektionen fram till 2027, som vi hoppas att vi kommer att enas om på årsmötet i Halmstad.  

Amnestys årsmöte är en särskild högtid för mig

Jag och många andra Amnestymedlemmar åker hem trötta efter alla intryck, diskussioner och inte minst med en förnyad och förstärkt känsla av att tillhöra en viktig, bra och stark organisation med många olika åsikter men med samma mål om mänskliga rättigheter för alla, alltid.

Alla de praktiska detaljerna om hur du tar dig till Gullbrannagården (det finns gratis bussar från flera delar av landet!) och hur vi kommer att bo kan du läsa om på länken nedanför. Glöm inte att anmäla dig senast 15 april!  

Vi ses där!

Läs mer och anmäl dig här: Amnestys årsmöte 2016

11 april, 2016

Idag, den 8 april, är det romernas nationaldag. På många platser runt om Europa hålls olika arrangemang för att uppmärksamma, så även i Sverige. Firandet blandas ofta med olika typer av minnesceremonier över alla dem som fallit offer för övergrepp.

Av Katarina Bergehed, ansvarig för romafrågor på Amnesty Sverige

Än idag är romerna den största och mest utsatta minoritetsgruppen i Europa. Av Europas 10-12 miljoner romer lever cirka sex miljoner i stater som är medlemmar i EU. Sedan år 2000 finns inom EU ett direktiv om likabehandling oavsett ras eller etniskt ursprung.

Ändå fortgår diskrimineringen av EU:s miljontals romer, som nekas sina grundläggande rättigheter.

Småbarn som på vingliga ben går omkring barfota i lera är lyckligtvis inte en vanlig syn i dagens Europa. Men det var precis vad Amnestys Italien-utredare Matteo Bellis såg, när han nyligen besökte ett läger i Giugliano, utanför Neapel (Napoli). Lägret ligger bredvid en dumpningsplats för giftigt avfall och är helt olämpligt som boplats åt människor. Den enda ”service” som finns där är trasiga toaletter och livsfarliga elledningar.

Där är tre år sedan de italienska myndigheterna flyttade 300 romska barn, kvinnor och män till Giugliano. Lägret sattes upp bara ett år efter att den italienska regeringen hade antagit en nationell strategi för romers inkludering i samhället. I strategin gavs löften om att segregeringen av romer i läger skulle upphöra och att romska familjer som lever i armod skulle få tillgång till värdiga bostäder. Men löftet ekar tomt och segregeringen av romer har fortsatt.

Nyligen beordrade en domstol Giuglianos kommun att flytta familjerna från denna farliga plats. Utan att konsultera de berörda kom de lokala och nationella myndigheterna fram till en lösning: att bygga ännu ett segregerat läger.

Fallet med Giugliano är chockerande men dessvärre ingen isolerad företeelse. Runt om i Italien utsätts romer för fördomar, segregering i undermåliga läger och tvångsvräkningar. De diskrimineras vad gäller tillgång till lämplig bostad, helt i strid med internationella människorättslagar och EU-rätten.

Premiärminister Matteo Renzi och hans regering har inte gjort någonting för att ta i tu med frågan. Tvärtom. Italiens regering är medfinansiärer till det nya lägret i Giugliano. Därmed främjar de fortsatt segregation av romer från övriga samhället. Detta måste omedelbart upphöra! Diskrimineringen mot romer är en skamfläck för Europa och för Italien. Det kommer förbli så om vi inte gemensamt höljer våra röster.

Italien måste stoppa segregation och tvångsvräkningar av romer!

Skriv under petitionen som Amnesty i Italien lanserar idag. Underskrifterna kommer att överlämnas till Italiens primärminister och inrikesminister.

Aktion finns på Amnesty Italiens webbplats. http://appelli.amnesty.it/italy-stop-roma-segregation/

8 april, 2016

En summering av landavsnittet om Kina från Amnestys årsrapport 2015/2016.

Bakgrund

Flera nya lagar med fokus på nationell säkerhet och med allvarliga konsekvenser för de mänskliga rättigheterna utarbetades eller blev antagna. Advokater, aktivister och människorättsförsvarare blev utsatta för systematiska trakasserier och hot. Myndigheterna skärpte kontrollen över internet, massmedia och universiteten. De systematiska begränsningarna av religionsfriheten fortsatte.

Människorättsförsvarare

Människorättsförsvarare, advokater, journalister och aktivister utsattes för mer våld och fler hot, trakasserier och godtyckliga gripanden.

Minst 248 advokater och aktivister greps av statlig säkerhetspolis.

Vid årets slut var det fortfarande 25 människor som antingen satt fängslade eller saknades. I mars greps och fängslades fem kvinnorättsaktivister för att de hade planerat att uppmärksamma den internationella kvinnodagen genom att starta en kampanj mot sexuella trakasserier.

Människorättsadvokaten Wang Yu, som syns ovan, greps den 9 juli och gripandet av henne inledde regeringens kampanj mot advokater och människorättsaktivister.

Rättslig, konstitutionell och institutionell utveckling

En lag avsedd att reglera utländska ideella organisationer skulle – om lagen antas i enlighet med det förslag som framlades för allmänheten i maj – allvarligt inskränka organisations-, mötes-, och yttrandefriheten. Syftet med lagen uppgavs vara att reglera och till med skydda utländska ideella organisationers rättigheter, men den skulle innebära så stor bevakning och handlingsfrihet från myndigheterna att det fanns en ökad risk för att lagen skulle missbrukas och användas till att hota och åtala människorättsförsvarare och representanter för organisationerna.

Yttrandefrihet

I januari meddelade regeringen att internet under 2015 skulle bli det huvudsakliga “slagfältet” i kampanjen för att “bekämpa pornografi och olaglig [information]”. Samma månad meddelade regeringen att man hade stängt ner 50 webbplatser och WeChat-konton, många med koppling till diskussioner om aktuella händelser, militära förehavanden och antikorruptionsåtgärder, liksom 133 konton som spred information som “förvrängde kommunistpartiets och landets historia”.

Zhang Kai iklädd mörk kavaj.

© Privat

Bildtext: Advokaten Zhang Kai som erbjöd att hjälpa de drabbade kyrkoförsamlingarna greps den 25 augusti, misstänkt för brott mot rikets säkerhet.

Religions- och trosfrihet

Den kampanj för att riva kyrkor och ta ner kors som startades 2013 i Zhejiang-provinsen intensifierades under 2015. Enligt internationella mediauppgifter hade mer än 1 200 kors rivits ner under kampanjen vilket lett till en våg av protester.

Utövare av Falun Gong var fortsatt utsatta för förföljelse, godtyckliga gripanden, bristfälliga rättegångar och tortyr och annan misshandel.

Dödsstraff

Ändringar i den straffrättsliga lagstiftningen som började tillämpas i november reducerade antalet brott belagda med dödsstraff från 55 till 46. Statistik över användandet av dödsstraff betraktas fortfarande som en statshemlighet.

Regeringens policy: döda färre, döda med större försiktighet.

I mars hade Högsta folkdomstolen och regeringen utfärdat nya riktlinjer beträffande fall av våld i hemmet, bland annat rekommendationer om hur man bör döma i de fall där offer för våld i hemmet begår brott mot förövaren. I december antog parlamentet en lag om våld i hemmet som för första gången ålade polisen att utreda alla rapporter om detta, och organisera ett system med besöksförbud för att skydda offren.

Ett par personer står och håller upp plakat.

© Amnesty International

Bildtext: En grupp människor i solidaritetsaktion för Li Yan som utsatts för våld i hemmet och 2010 dödade sin man. Hon dömdes till en ”villkorlig” dödsdom. För första gången upphävde Högsta Folkdomstolen dödsdomen och krävde en ny rättegång. Bevisningen för våldet hon utsatts för i hemmet hade ignorerats i den ursprungliga rättegången. 

Tortyr och annan misshandel

Tortyr och annan misshandel var fortfarande vanligt förekommande i fängelser och vid förhör. Advokaten Yu Wensheng torterades när han satt fängslad mellan oktober 2014 och januari 2015 i Daxingfängelset i Peking. Han blev utfrågad under 15-16 timmar varje dag, satt fastspänd i en särskild stol som används vid tortyr och var belagd med handbojor i långa perioder. Dessutom förhindrades han från att sova.

Sexuella och reproduktiva rättigheter

I oktober tillkännagav regeringen förändringar i familjepolitiken. Efter många år med stegvisa förändringar meddelade myndigheterna att denna ändring innebar ett slut för “ettbarnspolitiken” och att en familj nu skulle tillåtas ha två barn. Bestämmelser som tillät hushåll på landsbygden och etniska minoriteter att under vissa omständigheter ha fler barn skulle fortfarande gälla.

Autonoma regionen Tibet och områden befolkade av tibetaner i andra provinser

Etniska tibetaner var fortsatt utsatta för diskriminering och inskränkningar av religions-, yttrande- och, organisationsfriheten samt rätten att fredligt demonstrera. Flera tibetanska munkar, skribenter, demonstranter och aktivister greps ofta utan kännedom om varför de gripits.

I september var det 50 år sedan den Autonoma regionen Tibet bildades.

Tenzin Deleg Rinpoche, en tibetansk religiös ledare som också var en framstående ledare i samhället och som fängslades 2002 för att ha “uppmanat till separatism”, dog i juli medan han avtjänade en livstidsdom. Polisen trakasserade och fängslade familjemedlemmar och andra som hade samlats för att kräva att hans kropp återlämnades så att de sedvanliga buddistiska religiösa riterna kunde genomföras. Myndigheterna kremerade hans kropp mot familjens önskningar.

Uiguriska autonoma regionen Xinjiang

En kampanj med målet att “slå till hårt” mot “våldsam terrorism och religiös extremism fortsatte hela 2015. När kampanjen i maj hade pågått i ett år hävdade myndigheterna att de hade krossat 181 “terrorgrupper”. Ett växande antal våldsamma incidenter och operationer mot terrorism rapporteras, liksom många dödsfall i deras spår.

Den 1 januari implementerades “verkställande av bestämmelser avseende religiösa angelägenheter” i regionen; det föregivna syftet var att mer noggrant kontrollera onlinekommunikation. I praktiken skärpte det ytterligare de restriktioner som uigurerna levde under. Uigurerna är ett huvudsakligen muslimskt centralasiatisk turkfolk som bor i regionen och som har varit utsatt för omfattande diskriminering i flera år.

Ett tjugotal demonstranter sitter vid ett kravallstaket

© Amnesty International

Bildtext: Under året arresterade polisen i Hongkong formellt 955 människor för att ha deltagit i en 79 dagar lång manifestation för demokrati i Hongkong, även kallad Paraplyrevolutionen. Bland de arresterade fanns bland annat studenter och pro-demokratiska oppositionella. 

Hongkongs särskilda administrativa region

Ken Tsang Kin-Chiu, pro-demokratisk aktivist, misshandlades av polisen under protesterna 2014, en händelse som filmades av en lokal TV-kanal; i oktober 2015 åtalades han för att vid ett tillfälle ha “attackerat poliser i tjänst”, och vid fyra tillfällen ha “gjort motstånd mot polis i tjänst”. De sju poliser som enligt uppgift genomförde misshandeln åtalades samma dag för att “medvetet ha orsakat svår kroppsskada”. I december förklarade sig både poliserna och Ken Tsang för icke skyldiga.

En historisk dom i februari innebar att Law Wan-Tung befanns skyldig till att ha hotat, attackerat och orsakat kroppsskada hos sina anställda, de indonesiska migrantarbetarna Erwiana Sulistyaningsih och Tutik Lestari Ningsih, som arbetat som hembiträden. Hon dömdes till sex års fängelse.

Läs hela landavsnittet: Kina 2015/2016
Läs mer om årsrapporten: Amnestys årsrapport

7 april, 2016

En summering av aktionen som riktade sig mot Tunisien. Skriv under du också på amnesty.se/minkropp 

Stockholmspraktikanterna reflekterar (praktikanter på Amnesty Sveriges Stockholmskontor)

Vilka veckor vi har haft och vilka grymma aktivistgrupper vi har i Amnesty! Det är så vi känner nu när stormen kring kampanjtoppen lagt sig lite grann. All er energi och ert engagemang har verkligen smittat av sig på oss praktikanter, både när vi träffat er i grupperna och när vi  läst om vad ni planerat och genomfört, ni är fantastiska.

Över 60 amnestygrupper har engagerat sig för kvinnors rättigheter i Tunisien, vilket är väldigt bra!

Ni har stått på gator och torg, deltagit i seminarier och paneldebatter, ockuperat cafeterior i skolor, arrangerat tvångsbröllop, skrivit insändare, hållit tal och delatagit i stora externa evenemang. Ni är verkligen sanna människorättskämpar!

Här i Stockholm hade vi en aktion på Hötorget där både kampanjgruppen och flera av de härliga ungdomsgrupperna deltog. Stämningen var på topp trots att vi frös om tårna. Det var många som stannade och skrev under och flera valde att delta i vår fotoaktion där de fick fota sig med budskap som var kopplade till aktionen och vårt syfte. Bilderna lades sedan upp på Amnesty Stockholms facebooksida och har fått stor spridning. Efter drygt två timmar och 380 underskrifter senare, med sönderfrusna tår och fingrar avslutades dagen med en fika och vi var så imponerade av ungdomarnas och de andra aktivisternas enorma glädje och stora insats trots kylan.

I Växjö hölls en större aktion tillsammans med flera andra organisationer där Amnesty deltog. Gundrun Henriksson Wikerstål höll talet som vi i Min kropp, mina rättigheter -teamet hade skrivit till er och det uppmärksammades i Växjöbladet med en halvsida, bra jobbat!

Kampanjgruppen i Malmö hade en aktion av det större slaget med ett arrangerat bröllop mellan en flicka och hennes våldtäktsman. De hade en rödmakerad gång till altaret och ju fler namnunderskrifter de fick, desto längre bort kunde bruden flytta sig, tills dess att hon nådde sin fristad och fick välja själv vem hon skulle gifta sig med. En jättebra idé som gav en tydlig bild av att ju mer människor engagerar sig, desto mer kan vi hjälpa kvinnor och flickor i Tunisien.

Förutom aktionsdagen den 5 mars, har så gott som alla ungdomsgrupper i Stockholm, och väldigt många andra ungdomsgrupper runt om i landet, haft aktioner på sina skolor. Bilder har rullat in på gruppernas Facebook-sidor och de ser ut att ha gått bra för alla grupper.

Värt att lyfta fram extra är en skola, Nacka Gymnasium, som under två dagar lyckades samla in över 1000 namnunderskrifter!

Att vara samordnare för grupperna i Stockholm frambringar minst sagt hoppfyllda känslor.

När vi pratar med grupperna har vi förstått att alla aktioner har gott bra och alla aktivister verkar nöjda och glada. Det har uppstått spännande möten och vi har lyckats väl med att uppmärksamma allmänheten om situationen för kvinnor i Tunisien.

Det går fortfarande att agera månaden ut på aktionen som riktar sig mot Tunisien  och kampen för kvinnors rättigheter fortsätter även efter det. Varje dag, året runt, kan vi lyfta orättvisor och problem och tillsammans hjälpas åt för att förändra.

 


 

Läs mer och agera för kvinnor och flickor i Tunisien på amnesty.se/minkropp

På instagram @amnestysverige finns fler bilder från aktioner runt om i landet.

20 mars, 2016